Jag har en särskild förkärlek för den sortens årskrönikor och sammanfattningar som hör den här årstiden till. Nu är de dessutom ännu fler än vanligt, när det är ett helt decennium vi ska lägga bakom oss.
Det är så fascinerande med de där summeringarna när man får lyfta blicken ur den dagliga nyhetsfloden och ser hur små händelser passar in i stora sammanhang, hur lösryckta skeenden bildar mönster i den väv som är vår samtid, vårt historiska nu. Det handlar om att försöka ringa in sin levnadskontext, att avläsa och ta temperaturen på sitt eget tidevarv, medan man fortfarande lever mitt i det.
Det är också roligt att sätta sitt eget lilla liv i relation till samtiden – bli klar över i vilken utsträckning man omedvetet anpassat sig till rådande trender och normer och i vilka avseenden man är helt av banan - och kanske också vill vara det.
Men det mest spännande är att i de små och stora världshändelserna, kulturfenomenen och tankeströmningarna försöka urskilja de viktiga stråk och linjer som kommer att leda in i framtiden. Skilja väsentligt från strunt och på grundval av det förflutna säga något om det kommande.
Den här gången är det svårare än någonsin att sia om vart världen kommer att ta vägen med oss. Varje trend bär som alltid på fröet till sin mottrend och det är omöjligt att förutspå det ögonblick när pendeln svänger över i sin motsats. Inte heller kan jag bestämma mig för om jag tänker vara pessimist eller optimist inför vårt gryende 10-tal.
Vad blir följderna av fiaskot i Köpenhamn? Klimatbacklash bland vanligt folk också – när nu ändå makthavarna inte tagit sitt ansvar? Eller revanschlusta som gör att världsmedborgarna tar täten i klimatkampen och ger fingret åt makthavarna?
Vad kommer den ekonomiska krisen att göra med oss? Blir vi ännu mer shoppinggalna ju mindre vi egentligen har råd att handla för? Eller byter vi till en annan livsstil där vi finner lyckan på annat sätt än genom att köpa den?
Och efter allt nyckelhålstittande på folks privatliv i webbcam-världen och dokusåpasvängen – kommer det att leda till en mottrend där hemmet blir heligt och nyintegritet ett nyckelord i tiden? Jag hoppas sannerligen det. Liksom jag hoppas att fördumningen i medieutbudet nått sin kulmen och ersätts av ett förnyat intresse för intelligens, förnuft och kunskap.
Ja, faktiskt - med risk för att verka naiv och rentav just dum tror jag att jag ska bestämma mig för att välja den utopiska framtidsvisionen i alla fall. För skulle det ändå gå åt pipsvängen - att oljan tar slut eller att jorden går under 2011 - så gör det i alla fall att vägen dit blir lite roligare.
Och visst är det ändå lite spännande med ett helt nytt och oskrivet stycke tid som breder ut sig framför oss? Ett som vi faktiskt har möjlighet att vara medskapare i.
Gott nytt decennium!
Tidigare publicerat i Tidningen Folket den 31 december 2009
2009/12/31
2009/12/17
Jag önskar att jag varit lika modig
Under en tågluff för många år sedan hyrde jag rum hemma hos en vanlig familj i en stad vid Medelhavet. Ett till synes trevligt par med en liten son i sjuårsåldern som själva bodde vägg i vägg med uthyrningsrummet.
Sent en kväll hörde jag föräldrarnas arga röster, på ett språk jag inte förstod. Rösterna stegrades och blandades med pojkens, som var ljusare men full av rädsla. Och därpå hördes ljudet av en smäll med öppen hand – en hård smäll som följdes av flera, och föräldrarnas röster dränktes i pojkens hjälplösa högljudda gråt.
Jag vet inte hur länge det pågick. Men inne i mitt rum höll jag på att explodera. Jag ville tillkalla polisen – men det hade tjänat föga till i ett land där barnmisshandel är tillåtet. Jag ville rusa ut till föräldrarna och kräva att de slutade bråka med pojken, kräva pengarna tillbaka för rummet och ta min packning och gå. Och mest av allt ville jag rädda pojken därifrån. Men jag gjorde ingenting. Lät bara misshandeln och pojkens maktlösa gråt fortsätta på andra sidan väggen utan att ingripa.
Alldeles nyligen berättade en kompis att hon just råkat ut för en liknande sak. Från grannlägenheten ovanför hörde hon sent en kväll hur ett barn, troligen den äldre av flickorna i familjen, blev slagen med ett bälte. Det vinande ljudet, den dova träffen och den kvävda gråten i kudden vittnade om att det var vad som pågick där ovanför.
Driven av ren ilska stövlade min kompis ut från sin lägenhet, upp för trapporna och bankade på dörren hos grannen. Efter en stunds tissel innanför öppnades dörren och grannarna såg frågande på henne. ”Det låter som att någon blir slagen inne hos er! Om jag hör det en enda gång till, så ringer jag polisen!”
När det var sagt stövlade hon lika bestämt nedför trappan och in till sig igen. Först då, när hon låst dörren om sig, blev hon rädd och undrade vad hon gjort, varifrån hon egentligen fick modet, och vad som skulle hända härnäst.
Men från lägenheten ovanför har det varit tyst alltsedan dess. Inget mer vinande från något bälte, och ingen mer gråt i kudden.
Jag är så full av beundran för det hon gjorde. Trots att hon egentligen kanske inte hade vågat om hon tänkt efter först. Och jag önskar att jag hade varit lika modig den gången då jag råkade ut för samma sak.
Tänk om alla som hörde, såg eller anade den här sortens illdåd i det tysta inte svarade med tystnad, och lät rädslan bestämma – utan i stället la sig i, knackade på och sa ifrån. Hur många barn skulle slippa få sina liv märkta av misshandel, hur många kvinnoliv skulle kunna räddas?
För den där lilla flickan som grät i kudden kanske hela livet fick en ny början den där kvällen – en mörk kväll i november när en livslevande ängel bankade på hennes dörr och fick bältesslagen att för alltid upphöra.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december 2009
Sent en kväll hörde jag föräldrarnas arga röster, på ett språk jag inte förstod. Rösterna stegrades och blandades med pojkens, som var ljusare men full av rädsla. Och därpå hördes ljudet av en smäll med öppen hand – en hård smäll som följdes av flera, och föräldrarnas röster dränktes i pojkens hjälplösa högljudda gråt.
Jag vet inte hur länge det pågick. Men inne i mitt rum höll jag på att explodera. Jag ville tillkalla polisen – men det hade tjänat föga till i ett land där barnmisshandel är tillåtet. Jag ville rusa ut till föräldrarna och kräva att de slutade bråka med pojken, kräva pengarna tillbaka för rummet och ta min packning och gå. Och mest av allt ville jag rädda pojken därifrån. Men jag gjorde ingenting. Lät bara misshandeln och pojkens maktlösa gråt fortsätta på andra sidan väggen utan att ingripa.
Alldeles nyligen berättade en kompis att hon just råkat ut för en liknande sak. Från grannlägenheten ovanför hörde hon sent en kväll hur ett barn, troligen den äldre av flickorna i familjen, blev slagen med ett bälte. Det vinande ljudet, den dova träffen och den kvävda gråten i kudden vittnade om att det var vad som pågick där ovanför.
Driven av ren ilska stövlade min kompis ut från sin lägenhet, upp för trapporna och bankade på dörren hos grannen. Efter en stunds tissel innanför öppnades dörren och grannarna såg frågande på henne. ”Det låter som att någon blir slagen inne hos er! Om jag hör det en enda gång till, så ringer jag polisen!”
När det var sagt stövlade hon lika bestämt nedför trappan och in till sig igen. Först då, när hon låst dörren om sig, blev hon rädd och undrade vad hon gjort, varifrån hon egentligen fick modet, och vad som skulle hända härnäst.
Men från lägenheten ovanför har det varit tyst alltsedan dess. Inget mer vinande från något bälte, och ingen mer gråt i kudden.
Jag är så full av beundran för det hon gjorde. Trots att hon egentligen kanske inte hade vågat om hon tänkt efter först. Och jag önskar att jag hade varit lika modig den gången då jag råkade ut för samma sak.
Tänk om alla som hörde, såg eller anade den här sortens illdåd i det tysta inte svarade med tystnad, och lät rädslan bestämma – utan i stället la sig i, knackade på och sa ifrån. Hur många barn skulle slippa få sina liv märkta av misshandel, hur många kvinnoliv skulle kunna räddas?
För den där lilla flickan som grät i kudden kanske hela livet fick en ny början den där kvällen – en mörk kväll i november när en livslevande ängel bankade på hennes dörr och fick bältesslagen att för alltid upphöra.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december 2009
2009/12/11
Svårt att skylla på någon annan
Att sopa framför egen dörr är nyckeln till ett framgångsrikt klimatarbete. Det läste jag någonstans nyligen.
Och nu när klimatfrågan är hetare än någonsin - när, om inte nu, skulle man passa på att se över sitt ekologiska footprint, tänkte jag när jag läst det där.
Jag gjorde ett sånt där test på nätet och fick veta att jag ensam står för ett årligt koldioxidutsläpp på fem ton - trots att jag släpar mina pelletssäckar i tid och otid. Och då hamnar jag ändå snäppet under genomsnittet i vårt land.
Men om hela jordens befolkning anammade min nuvarande livsstil skulle det innebära problem med den globala vattenförsörjningen, störningar i ekosystemen och risk för utrotning av en mängd djur och växtarter, och en höjd havsnivå, fick jag veta i det där testet.
Då blir det svårt att skylla på någon annan. Svårt att tänka att andra får ändra sig så att jag kan fortsätta som förut. Svårt att bara lämna över ansvaret till världens ledare och avsäga sig delaktigheten i hur framtiden blir.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 december 2009
Och nu när klimatfrågan är hetare än någonsin - när, om inte nu, skulle man passa på att se över sitt ekologiska footprint, tänkte jag när jag läst det där.
Jag gjorde ett sånt där test på nätet och fick veta att jag ensam står för ett årligt koldioxidutsläpp på fem ton - trots att jag släpar mina pelletssäckar i tid och otid. Och då hamnar jag ändå snäppet under genomsnittet i vårt land.
Men om hela jordens befolkning anammade min nuvarande livsstil skulle det innebära problem med den globala vattenförsörjningen, störningar i ekosystemen och risk för utrotning av en mängd djur och växtarter, och en höjd havsnivå, fick jag veta i det där testet.
Då blir det svårt att skylla på någon annan. Svårt att tänka att andra får ändra sig så att jag kan fortsätta som förut. Svårt att bara lämna över ansvaret till världens ledare och avsäga sig delaktigheten i hur framtiden blir.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 december 2009
2009/12/03
Plötsligt återfår erotiken sin laddning
Det drar en ny farsot över landet. Förutom svininfluensan är nu också vampyrfebern över oss. Det är vampyrer i tv-serier, vampyrer i böcker och vampyrer på film. Nyligen kom det till och med en avhandling om de bleksiktiga, blodtörstiga, vasstandade varelserna.
Febertoppar av det här slaget har blossat upp lite då och då alltsedan 1800-talets första romantiska vampyrsagor. Men vad är det i vår tid som bäddat för vampyrernas starka återtåg?
En del forskare eller psykoterapeuter menar att det handlar om de existentiella frågorna, om farlighet som går att tämja, eller om ren eskapism. Jag tror förklaringen är enklare än så. Jag tror den stavas S-E-X.
Den unga målgrupp där vampyrfebern blossat upp som hetast har vuxit upp i en medievärld som fullkomligt exploderat av sexuella budskap. Kommersiell skvallerpress som säljer på sexuella budskap, sexualiserad reklam, sexistiska musikvideor, dokusåpor där sex spelar huvudrollen och lättillgänglig porr på internet.
Men för varje gång en tidning väljer SEXCHOCK som rubrikord, för varje gång en ny musikvideo visar juckande underliv i minimala underkläder, för varje gång en kamera i Big Brother-huset fångar upp och kablar ut bilder av ett nytt par under ett guppande täcke – för varje gång urvattnas och töms erotiken lite mer på sin innebörd, laddning och magi.
Och ju mer den trivialiseras i medierna, desto mer går beteendet också samma väg. Sex blir något man gör bara för att man ska, för att man kan, eller för att man bara inte orkade säga nej. För att man inte ville gå hem ensam, för att man behövde skingra tankarna, döva känslorna, eller nöjde sig med att ta hem tröstpriset när drömdejten gick hem med någon annan.
Det är där vampyrerna kommer in i bilden. Sex med en vampyr kan vara dödligt. Därför är det förbjudet. I en tid av gräns- och normlöshet reser vampyrerna nya hinder för den omedelbara utlevelsen – och plötsligt återfår erotiken sin laddning, spänning och magi.
Men jag tror det finns andra sätt.
Jag tror absolut på sex före äktenskapet, och jag har inget principiellt att invända mot sex för en natt, om två personer, eller för den delen flera, skulle ha lust med det. Sex är ett språk, ett uttryckssätt. Inte nödvändigtvis för kärlek, men för kärlek också. Och egentligen – borde inte erotiken vara den ädlaste av konstformer? Jag menar, tala om skapelseakt!
Men jag tror också: Om man inte känner fascinationen, nyfikenheten, lyckan över att möta en annan människa, om än bara för några timmar... Om sex reduceras till något lika trivialt som ett träningspass – det är kanske då man hellre skulle avstå. I stället för att utarma och solka ner sitt språk och sina verktyg som man också behöver när kärleken drabbar.
Jag tror det är ett sätt för laddningen och spänningen att fortsätta finnas. Även utan vampyrfeber.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 december 2009
Febertoppar av det här slaget har blossat upp lite då och då alltsedan 1800-talets första romantiska vampyrsagor. Men vad är det i vår tid som bäddat för vampyrernas starka återtåg?
En del forskare eller psykoterapeuter menar att det handlar om de existentiella frågorna, om farlighet som går att tämja, eller om ren eskapism. Jag tror förklaringen är enklare än så. Jag tror den stavas S-E-X.
Den unga målgrupp där vampyrfebern blossat upp som hetast har vuxit upp i en medievärld som fullkomligt exploderat av sexuella budskap. Kommersiell skvallerpress som säljer på sexuella budskap, sexualiserad reklam, sexistiska musikvideor, dokusåpor där sex spelar huvudrollen och lättillgänglig porr på internet.
Men för varje gång en tidning väljer SEXCHOCK som rubrikord, för varje gång en ny musikvideo visar juckande underliv i minimala underkläder, för varje gång en kamera i Big Brother-huset fångar upp och kablar ut bilder av ett nytt par under ett guppande täcke – för varje gång urvattnas och töms erotiken lite mer på sin innebörd, laddning och magi.
Och ju mer den trivialiseras i medierna, desto mer går beteendet också samma väg. Sex blir något man gör bara för att man ska, för att man kan, eller för att man bara inte orkade säga nej. För att man inte ville gå hem ensam, för att man behövde skingra tankarna, döva känslorna, eller nöjde sig med att ta hem tröstpriset när drömdejten gick hem med någon annan.
Det är där vampyrerna kommer in i bilden. Sex med en vampyr kan vara dödligt. Därför är det förbjudet. I en tid av gräns- och normlöshet reser vampyrerna nya hinder för den omedelbara utlevelsen – och plötsligt återfår erotiken sin laddning, spänning och magi.
Men jag tror det finns andra sätt.
Jag tror absolut på sex före äktenskapet, och jag har inget principiellt att invända mot sex för en natt, om två personer, eller för den delen flera, skulle ha lust med det. Sex är ett språk, ett uttryckssätt. Inte nödvändigtvis för kärlek, men för kärlek också. Och egentligen – borde inte erotiken vara den ädlaste av konstformer? Jag menar, tala om skapelseakt!
Men jag tror också: Om man inte känner fascinationen, nyfikenheten, lyckan över att möta en annan människa, om än bara för några timmar... Om sex reduceras till något lika trivialt som ett träningspass – det är kanske då man hellre skulle avstå. I stället för att utarma och solka ner sitt språk och sina verktyg som man också behöver när kärleken drabbar.
Jag tror det är ett sätt för laddningen och spänningen att fortsätta finnas. Även utan vampyrfeber.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 december 2009
2009/11/20
Lucia - men varför inte också Staffan?
Vad skulle hända om man hade ett slags luciatävling för killar också? Man fick väl kalla den för Staffanstävling eller något liknande då förstås.
Men vilka killar skulle röstas fram som kandidater i en sådan tävling? Skulle det vara killarna med högst status i kompisgänget som blev utvalda? De som är populärast bland tjejerna? Eller skulle det vara de roliga killarna med stor självdistans som andra skulle vilja se i en sådan tävling? Skulle de kanske rentav vara de enda som vågade ställa upp?
Kanske skulle det förstås kunna vara de killar som sjunger bäst i kören som kom med. Men det finns kanske också en möjlighet att de killar som kanske inte annars var så sedda bland tjejerna skulle ta chansen till sina ”fifteen minutes of fame” i en sådan tävling. Jag vet inte. Men på något sätt tror jag det skulle bli annorlunda än för tjejerna som tävlar om att bli lucia.
Det skulle hur som helst vara svårt att införa en sådan tradition. Jag tror till och med det skulle vara svårt att införa en luciaomröstningstradition i dag om den inte redan fanns.
För i en tävling där man röstar fram kandidater finns det alltid vissa, ja, till och med många, som inte blir valda. Det är baksidan av detta vårt vackra, stämningsfulla, traditionsenliga luciafirande som man ju ändå inte vill vara utan.
Och för alla de icke utvalda, men likafullt vackra, unika, härliga, mångfacetterade, storartade och begåvade tjejerna skulle jag vilja tända ett extra lucialjus den här gången.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 november 2009
Men vilka killar skulle röstas fram som kandidater i en sådan tävling? Skulle det vara killarna med högst status i kompisgänget som blev utvalda? De som är populärast bland tjejerna? Eller skulle det vara de roliga killarna med stor självdistans som andra skulle vilja se i en sådan tävling? Skulle de kanske rentav vara de enda som vågade ställa upp?
Kanske skulle det förstås kunna vara de killar som sjunger bäst i kören som kom med. Men det finns kanske också en möjlighet att de killar som kanske inte annars var så sedda bland tjejerna skulle ta chansen till sina ”fifteen minutes of fame” i en sådan tävling. Jag vet inte. Men på något sätt tror jag det skulle bli annorlunda än för tjejerna som tävlar om att bli lucia.
Det skulle hur som helst vara svårt att införa en sådan tradition. Jag tror till och med det skulle vara svårt att införa en luciaomröstningstradition i dag om den inte redan fanns.
För i en tävling där man röstar fram kandidater finns det alltid vissa, ja, till och med många, som inte blir valda. Det är baksidan av detta vårt vackra, stämningsfulla, traditionsenliga luciafirande som man ju ändå inte vill vara utan.
Och för alla de icke utvalda, men likafullt vackra, unika, härliga, mångfacetterade, storartade och begåvade tjejerna skulle jag vilja tända ett extra lucialjus den här gången.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 november 2009
2009/11/19
Får vi en generation som beväpnar sig själva?
Det hände för något år sedan. En av mina tonåriga söner var i skolan när en kompis kom springande med andan i halsen för att varna honom. En kille hade hotat att han skulle slå ihjäl min son, och nu var slagskämpen på väg till skolan för att sätta sitt hot i verket. Samma kille hade redan misshandlat en annan i kompisgänget så illa att han fick sys ihop på akuten efteråt, så de hade goda skäl att ta hotet på allvar.
En stund senare satt min son hos rektorn med två poliser och fick berätta sin historia. Och när poliserna gick därifrån hade de en ifylld polisanmälan, en målsägare som var samarbetsvillig, flera vittnen till dödshoten, en utpekad som var straffmyndig och därtill redan fanns i polisregistret – och det fanns till och med en blåslagen krake som skulle kunna vittna i en rättegång om den utpekades tvivelaktiga karaktär.
Därmed kunde rättvisan snabbt ha sin gång och min son och hans kamrater kunde gå trygga till skolan i fortsättningen.
I den bästa av världar kanske.
I vår egen ofullkomliga blev scenariot ett annat.
När brevet från polisen kom med posten stod det bara: ”Förundersökning nedlagd”. Och redan när sonen suttit och pratat med polisen sa de att det inte fanns något de kunde göra, så länge inte killen satte sina hot i verket. Men det är förstås en klen tröst att ens plågoande får lida konsekvensen av sitt brott bara om man själv fått mista livet först.
Efter det där ägnade jag många timmar åt att agera Fru Justitias beskyddarinna här hemma. Själv har jag som väl är ett ganska grundmurat förtroende för rättvisan trots allt. Men det hjälper inte hur mycket jag talar om brist på resurser, om poliser som gör sitt bästa, eller om svårigheten att döma när ord står mot ord. Hos mina söner och deras kompisar har förtroendet för samhället och rättvisan naggats i kanten ordentligt av den här episoden. Och i deras öron låter jag lika ihålig som Voltaires romangestalt Pangloss när han förkunnar, oavsett vilket djävulskt elände som drabbar hans vän Candide: ”Det här är den bästa av världar, och allt är inrättat till det bästa”.
Men det riktigt allvarliga är att min son bara är en av otaliga ungdomar som utsätts för brott som inte klaras upp, och som heller aldrig föräras en förklaring från samhällets sida. I många fall handlar det dessutom om långt mer allvarliga brott.
Lika allvarligt är det förstås också att så många av de unga, vilsna och trasiga förövarna bakom ungdomsbrotten inte heller fångas upp och får hjälp att komma på rätt köl.
Och tänk om vi snart har en hel ungdomsgeneration som går omkring med bilden av ett rättsväsende som struntar i dem. Vad händer då? Får vi en hel generation som slutar ringa polisen när något händer, för att det inte är någon idé? En generation som beväpnar sig själva, eftersom samhället inte erbjuder någon trygghet? Och en generation som tar lagen i egna händer, eftersom de lärt sig att lagbrott inte får några konsekvenser?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 november 2009
En stund senare satt min son hos rektorn med två poliser och fick berätta sin historia. Och när poliserna gick därifrån hade de en ifylld polisanmälan, en målsägare som var samarbetsvillig, flera vittnen till dödshoten, en utpekad som var straffmyndig och därtill redan fanns i polisregistret – och det fanns till och med en blåslagen krake som skulle kunna vittna i en rättegång om den utpekades tvivelaktiga karaktär.
Därmed kunde rättvisan snabbt ha sin gång och min son och hans kamrater kunde gå trygga till skolan i fortsättningen.
I den bästa av världar kanske.
I vår egen ofullkomliga blev scenariot ett annat.
När brevet från polisen kom med posten stod det bara: ”Förundersökning nedlagd”. Och redan när sonen suttit och pratat med polisen sa de att det inte fanns något de kunde göra, så länge inte killen satte sina hot i verket. Men det är förstås en klen tröst att ens plågoande får lida konsekvensen av sitt brott bara om man själv fått mista livet först.
Efter det där ägnade jag många timmar åt att agera Fru Justitias beskyddarinna här hemma. Själv har jag som väl är ett ganska grundmurat förtroende för rättvisan trots allt. Men det hjälper inte hur mycket jag talar om brist på resurser, om poliser som gör sitt bästa, eller om svårigheten att döma när ord står mot ord. Hos mina söner och deras kompisar har förtroendet för samhället och rättvisan naggats i kanten ordentligt av den här episoden. Och i deras öron låter jag lika ihålig som Voltaires romangestalt Pangloss när han förkunnar, oavsett vilket djävulskt elände som drabbar hans vän Candide: ”Det här är den bästa av världar, och allt är inrättat till det bästa”.
Men det riktigt allvarliga är att min son bara är en av otaliga ungdomar som utsätts för brott som inte klaras upp, och som heller aldrig föräras en förklaring från samhällets sida. I många fall handlar det dessutom om långt mer allvarliga brott.
Lika allvarligt är det förstås också att så många av de unga, vilsna och trasiga förövarna bakom ungdomsbrotten inte heller fångas upp och får hjälp att komma på rätt köl.
Och tänk om vi snart har en hel ungdomsgeneration som går omkring med bilden av ett rättsväsende som struntar i dem. Vad händer då? Får vi en hel generation som slutar ringa polisen när något händer, för att det inte är någon idé? En generation som beväpnar sig själva, eftersom samhället inte erbjuder någon trygghet? Och en generation som tar lagen i egna händer, eftersom de lärt sig att lagbrott inte får några konsekvenser?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 november 2009
2009/11/13
Tänk om kraften kunde användas bättre
Nu debatteras det i grannkommunerna om sammanslagning, och tillsammans med Katrineholm och Vingåker hörs även Flen nämnas på ett hörn.
Och det var någonting som slog mig när jag hörde talas om det där. För det är en märklig sak med Flen som slår en när man kommer hit som utomsocknes. Det tycks råda ett slags icke-harmoni mellan de olika orterna i kommunen som är svår att sätta fingret på, men som ändå gör att det ibland verkar vara svårt att glädjas i en kommundel åt framgångar och satsningar i en annan.
Det där har säkert sin historiska förklaring – kommunsammanslagningen som Malmköping aldrig ville ha, den konstfrusna bandyplanen som Hälleforsnäs aldrig fick, Flens vackra gamla telefonkiosker som togs till Malmköping och inte vet jag.
Men som inflyttare undrar man ibland stillsamt om inte kraften kunde användas bättre än till att fortsätta odla och understryka den där gamla disharmonin?
Om Flens fullmäktige förvandlades till kommundelsnämnd i Katrineholms storkommun – då skulle nog Flens kommuns alla orter och bygder hålla ihop och stå enade som aldrig förr mot pamparna i storasysterstaden.
Ett UFO som landade på Malmahed, eller kanske på Prins Wilhelms torg skulle nog också kunna skapa den där känslan av gemenskap och enad front.
Fast egentligen - känns det inte lite onödigt att vänta på det?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 13 november 2009
Och det var någonting som slog mig när jag hörde talas om det där. För det är en märklig sak med Flen som slår en när man kommer hit som utomsocknes. Det tycks råda ett slags icke-harmoni mellan de olika orterna i kommunen som är svår att sätta fingret på, men som ändå gör att det ibland verkar vara svårt att glädjas i en kommundel åt framgångar och satsningar i en annan.
Det där har säkert sin historiska förklaring – kommunsammanslagningen som Malmköping aldrig ville ha, den konstfrusna bandyplanen som Hälleforsnäs aldrig fick, Flens vackra gamla telefonkiosker som togs till Malmköping och inte vet jag.
Men som inflyttare undrar man ibland stillsamt om inte kraften kunde användas bättre än till att fortsätta odla och understryka den där gamla disharmonin?
Om Flens fullmäktige förvandlades till kommundelsnämnd i Katrineholms storkommun – då skulle nog Flens kommuns alla orter och bygder hålla ihop och stå enade som aldrig förr mot pamparna i storasysterstaden.
Ett UFO som landade på Malmahed, eller kanske på Prins Wilhelms torg skulle nog också kunna skapa den där känslan av gemenskap och enad front.
Fast egentligen - känns det inte lite onödigt att vänta på det?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 13 november 2009
2009/11/06
Mitt Moment 22
För en tid sedan hamnade jag i ett oväntat dilemma då jag skulle förnya mitt id-kort.
Jag hade skickat in alla erforderliga handlingar och foton, och några veckor senare stod jag vid luckan på ett sånt där så kallat serviceställe för att hämta ut mitt nytillverkade kort. Jag sträckte fram avin med mitt namn på, och kvinnan bakom glasväggen frågade mekaniskt:
– Har du legitimation?
Och det hade jag ju. Problemet var bara att det inte var giltig. Det var ju det som var skälet till mitt ärende.
– Då kan jag inte lämna ut det här, sa kvinnan bakom glaset där hon satt och höll i mitt lilla paket, som också hade mitt namn utanpå kuvertet.
När jag raljerade lite över det Moment 22 hon försatte mig i, snäste kvinnan att jag väl kunde gå hem och hämta mitt pass i stället. Men - orsaken till id-kortsbytet var att jag gjort en namnändring. Och när den väl var klubbad och klar blev ju alla mina id-handlingar ogiltiga i ett och samma ögonblick.
– Jag kan uppvisa en giltig legitimation om du bara ger mig paketet som du håller i handen, sa jag sanningsenligt. Men regler är regler, och kvinnan höll envist fast vid mitt paket, medan kön bakom mig växte.
Till sist föreslog jag diplomatiskt ett gemensamt öppnande av mitt paket så att hon själv kunde se att jag var ute i hederliga avsikter. Och så blev det.
Jag undrar bara varför det krävdes en kvarts byråkratiskt krångel först?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 6 november 2009
Jag hade skickat in alla erforderliga handlingar och foton, och några veckor senare stod jag vid luckan på ett sånt där så kallat serviceställe för att hämta ut mitt nytillverkade kort. Jag sträckte fram avin med mitt namn på, och kvinnan bakom glasväggen frågade mekaniskt:
– Har du legitimation?
Och det hade jag ju. Problemet var bara att det inte var giltig. Det var ju det som var skälet till mitt ärende.
– Då kan jag inte lämna ut det här, sa kvinnan bakom glaset där hon satt och höll i mitt lilla paket, som också hade mitt namn utanpå kuvertet.
När jag raljerade lite över det Moment 22 hon försatte mig i, snäste kvinnan att jag väl kunde gå hem och hämta mitt pass i stället. Men - orsaken till id-kortsbytet var att jag gjort en namnändring. Och när den väl var klubbad och klar blev ju alla mina id-handlingar ogiltiga i ett och samma ögonblick.
– Jag kan uppvisa en giltig legitimation om du bara ger mig paketet som du håller i handen, sa jag sanningsenligt. Men regler är regler, och kvinnan höll envist fast vid mitt paket, medan kön bakom mig växte.
Till sist föreslog jag diplomatiskt ett gemensamt öppnande av mitt paket så att hon själv kunde se att jag var ute i hederliga avsikter. Och så blev det.
Jag undrar bara varför det krävdes en kvarts byråkratiskt krångel först?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 6 november 2009
2009/11/05
Att känna litenheten från en fjälltopp
Årets första höststorm rister runt husknutarna och får det att vina i fruktträden, knirka i väggbrädorna och smattra i plasttaket utanför mitt fönster. Katterna slumrar intill mig, men har ändå ett vaksamt öra vänt mot vinden därute. En oro drar genom rummen och får dörrarna att slå en liten aning i takt med vindkasten. Det är en naturens dramatik i luften, ett fartfyllt skådespel där Moder Jord och Syster Storm spelar rollerna.
Jag kan känna en förundran inför naturen när den visar upp sig från den här sidan. En känsla jag minns från den första gången jag vandrade i fjällen.
Jag var i sjuårsåldern, min storebror tio. Det var den kallaste sommarveckan i mannaminne. Det berättade en gammal fjällräv med vindpinat ansikte som vi träffade någonstans nära Majålkes gnistrande vita glaciär. Och det var inte svårt att tro honom. Det var snöstorm, mitt i juli månad. Den började på eftermiddagen och tilltog mot kvällen. Jag stod på kalfjället med min lilla ryggsäck på ryggen och lutade mig mot blåsten. Trygg och buren mitt i allt det vilda farliga. På natten turades mina föräldrar om att springa ut och slå i tältpinnarna som blåsten ryckte loss ur marken. Medan jag och min storebror fick slumra vidare i den duniga sovsäcksvärmen.
Jag vet inte om det är den där strapatsen som satt så djupa spår i mig. Men jag tycker om när naturen gör styrkedemonstrationer av det där slaget. Och jag tycker om att känna den där litenheten gentemot naturen som man gör under en stjärnhimmel i augusti, från en fjälltopp dit man klättrat med stor möda, eller den man upplever uppe i ett flygplan.
I de ögonblicken då man tittar ner på hela den leksaksvärld, det lilleputtland som breder ut sig där nere - då är det svårt att förstå hur vi någonsin kan tycka det är så viktigt att Hakon Invest gjorde en vinst på 168 miljoner för tredje kvartalet, eller att Vancouver slog New York Rangers med 4-1, eller att musikerna i Dansbandskampen inte får avtalsenlig lön.
Alla trivialiteter som vi tar på stort allvar – och så räcker det med en helt vanlig snöstorm för att blåsa allt till kaos och rentav skaka hela vår civilisation i grundvalarna.
Vi människor som gärna tror oss om att vara jordens herrar och skapelsens krona. Vi som tar oss rätten att behandla vårt lilla blå klot med en sådan vanvördighet. Och så håller vi klimatmöten för att i den sista ödestimmen försöka rädda jorden. Men egentligen är det nog mest vi, jordens löss, och vår civilisation som är hotad.
Moder Jord överlever nog. Och det finns en trygghet i att hon ibland tumlar runt med oss och påminner om vår betydelselöshet, och om att vi inte har all makt i vår hand.
Lite som slaven på triumfvagnen som viskade i kejsaren Julius Caesars öra: ”Memento mori!” Kom ihåg att du är dödlig!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 november 2009
Jag kan känna en förundran inför naturen när den visar upp sig från den här sidan. En känsla jag minns från den första gången jag vandrade i fjällen.
Jag var i sjuårsåldern, min storebror tio. Det var den kallaste sommarveckan i mannaminne. Det berättade en gammal fjällräv med vindpinat ansikte som vi träffade någonstans nära Majålkes gnistrande vita glaciär. Och det var inte svårt att tro honom. Det var snöstorm, mitt i juli månad. Den började på eftermiddagen och tilltog mot kvällen. Jag stod på kalfjället med min lilla ryggsäck på ryggen och lutade mig mot blåsten. Trygg och buren mitt i allt det vilda farliga. På natten turades mina föräldrar om att springa ut och slå i tältpinnarna som blåsten ryckte loss ur marken. Medan jag och min storebror fick slumra vidare i den duniga sovsäcksvärmen.
Jag vet inte om det är den där strapatsen som satt så djupa spår i mig. Men jag tycker om när naturen gör styrkedemonstrationer av det där slaget. Och jag tycker om att känna den där litenheten gentemot naturen som man gör under en stjärnhimmel i augusti, från en fjälltopp dit man klättrat med stor möda, eller den man upplever uppe i ett flygplan.
I de ögonblicken då man tittar ner på hela den leksaksvärld, det lilleputtland som breder ut sig där nere - då är det svårt att förstå hur vi någonsin kan tycka det är så viktigt att Hakon Invest gjorde en vinst på 168 miljoner för tredje kvartalet, eller att Vancouver slog New York Rangers med 4-1, eller att musikerna i Dansbandskampen inte får avtalsenlig lön.
Alla trivialiteter som vi tar på stort allvar – och så räcker det med en helt vanlig snöstorm för att blåsa allt till kaos och rentav skaka hela vår civilisation i grundvalarna.
Vi människor som gärna tror oss om att vara jordens herrar och skapelsens krona. Vi som tar oss rätten att behandla vårt lilla blå klot med en sådan vanvördighet. Och så håller vi klimatmöten för att i den sista ödestimmen försöka rädda jorden. Men egentligen är det nog mest vi, jordens löss, och vår civilisation som är hotad.
Moder Jord överlever nog. Och det finns en trygghet i att hon ibland tumlar runt med oss och påminner om vår betydelselöshet, och om att vi inte har all makt i vår hand.
Lite som slaven på triumfvagnen som viskade i kejsaren Julius Caesars öra: ”Memento mori!” Kom ihåg att du är dödlig!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 november 2009
2009/10/30
Måste det heta vårdcentral?
Ole, dole, doff…. Nu ska vi få välja vårdcentral, heter det. Och i Flens kommun, om allt går enligt planerna, lär det bli tre stycken att välja på.
Men en sak bara: v-å-r-d-c-e-n-t-r-a-l. Smaka på det ordet för ett ögonblick.
Finns det någonting i det begreppet som får en att känna att det är just dit man längtar en dag när man mår pyton, det gör ont överallt och man bara vill ha hjälp att få det att sluta, eller svar på om det är något man kommer att dö av? Är det dit man känner att man vill ta sitt sjuka lilla barn, med stora blanka ögon som inte själv kan tala om vad det är som är fel.
Jag gissar att det där ämbetsdryga ordet släppts ut ur en torr utredning av omstruktureringsbehovet inom primärvården, eller något liknande, av någon obetänksam gråkostym till paragrafryttare.
Inom datavärlden har programmerarna också sitt eget kodspråk. Men som användare av deras program möter vi bara gränssnittet – med utseende och begrepp som är anpassade efter våra behov. Kodspråket slipper vi.
Tänk om byråkraterna kunde gjort likadant. Då hade ordet vårdcentral aldrig nått utanför den utredningstext den kom ifrån.
Så snälla, kan vi få ett nytt ord – någon?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 29 oktober 2009
Men en sak bara: v-å-r-d-c-e-n-t-r-a-l. Smaka på det ordet för ett ögonblick.
Finns det någonting i det begreppet som får en att känna att det är just dit man längtar en dag när man mår pyton, det gör ont överallt och man bara vill ha hjälp att få det att sluta, eller svar på om det är något man kommer att dö av? Är det dit man känner att man vill ta sitt sjuka lilla barn, med stora blanka ögon som inte själv kan tala om vad det är som är fel.
Jag gissar att det där ämbetsdryga ordet släppts ut ur en torr utredning av omstruktureringsbehovet inom primärvården, eller något liknande, av någon obetänksam gråkostym till paragrafryttare.
Inom datavärlden har programmerarna också sitt eget kodspråk. Men som användare av deras program möter vi bara gränssnittet – med utseende och begrepp som är anpassade efter våra behov. Kodspråket slipper vi.
Tänk om byråkraterna kunde gjort likadant. Då hade ordet vårdcentral aldrig nått utanför den utredningstext den kom ifrån.
Så snälla, kan vi få ett nytt ord – någon?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 29 oktober 2009
2009/10/23
Flyttfåglarna är klokare än vi
Det var en av de där dagarna för någon vecka sedan när man kände att höstkylan höll på att bita till ordentligt.
Och i den bleka förmiddagssolen såg jag ett fågelsträck dra iväg över himlen.
Kvar stod jag, full av längtansfullt vemod och tittade efter dem där de försvann i fjärran, tjattrande och fulla av semesterplaner.
Fåglarna – i alla fall en del av dem - har förstått att det enda vettiga är att styra sin kosa till solen när mörkret blir för kompakt och kylan för outhärdlig.
Men vi – som dessutom har mage att se oss som skapelsens krona och ekosystemets högsta art – vi envisas med att försöka överleva i det här ogästvänliga klimatet. Bylsar bara på oss ett par ytterligare klädlager, och grottar sedan omkring här uppe genom hela den mörka årstiden.
Att se de där fågelsträcken ge sig iväg – det inger lite av samma känsla man kan få på en riktigt tråkig fest. En av de där tillställningarna där någon redan före tolv börjar antyda att det är en dag i morgon också, och man inser att den lilla gnistan av riktig feststämning kommer att slockna innan den fått fäste hos tillräckligt många av deltagarna.
En av de där festerna när man anar att livet pågår så mycket mer intensivt någon annanstans. Någonstans där jag borde vara, i stället för här…
Tidigare publicerad i Folket den 23 oktober 2009
Och i den bleka förmiddagssolen såg jag ett fågelsträck dra iväg över himlen.
Kvar stod jag, full av längtansfullt vemod och tittade efter dem där de försvann i fjärran, tjattrande och fulla av semesterplaner.
Fåglarna – i alla fall en del av dem - har förstått att det enda vettiga är att styra sin kosa till solen när mörkret blir för kompakt och kylan för outhärdlig.
Men vi – som dessutom har mage att se oss som skapelsens krona och ekosystemets högsta art – vi envisas med att försöka överleva i det här ogästvänliga klimatet. Bylsar bara på oss ett par ytterligare klädlager, och grottar sedan omkring här uppe genom hela den mörka årstiden.
Att se de där fågelsträcken ge sig iväg – det inger lite av samma känsla man kan få på en riktigt tråkig fest. En av de där tillställningarna där någon redan före tolv börjar antyda att det är en dag i morgon också, och man inser att den lilla gnistan av riktig feststämning kommer att slockna innan den fått fäste hos tillräckligt många av deltagarna.
En av de där festerna när man anar att livet pågår så mycket mer intensivt någon annanstans. Någonstans där jag borde vara, i stället för här…
Tidigare publicerad i Folket den 23 oktober 2009
2009/10/22
Hur man skiljer idiotiska företeelser från briljanta
Jag har en teori. Eller, det är kanske att ta i. Men jag har funderat på en sak, prövat min tanke på otaliga exempel och det finns en möjlighet att det faktiskt stämmer, det som jag har tänkt.
Nämligen det här: Om man försöker beskriva någon samhällelig företeelse på ett enkelt sätt - som för ett barn, en medlem av ett avlägset naturfolk i Papua Nya Guinea eller en Marsian med begränsad förkunskap om den så kallade västerländska civilisationen (nej, jag skrev inte fel, jag menade en varelse från Mars - det var ju en teori, eller hur?) Alltså, om man försöker att avge en sådan enkel förklaring, och man hör själv att det man beskriver låter dumt – så kan det bero på att det är dumt.
"Ja, vad är det med det då", tänker ni förstås. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först ta några exempel.
En förklaring till ett barn skulle kanske kunna låta så här: "Det finns barn i en del länder som dör för att de inte får vatten och mat. Att ordna vatten och mat kostar pengar. Och det finns pengar, men de finns i andra länder där människor redan har vatten och mat och ändå har pengar över. De som har pengar vet om att de behövs till att ordna mat och vatten till andra fattiga. Ändå ser det ut så här."
För en Papua Nya Guinean (heter det verkligen så?) skulle en förklaring kanske lyda så här: "Ett kärnkraftverk är ett ställe där man gör energi, som behövs till olika maskiner och lyse och sånt. Men om ett kärnkraftverk går sönder är det jättefarligt och barnen som bor där får en sjukdom som heter cancer och dör, och allt som växer runtomkring blir förgiftat, och är förgiftat jätte-jättelänge efteråt så att ingen kan bo där. I kärnkraftverk blir det också jättefarliga sopor som måste stoppas in i ett berg i tusentals år för att inte bli farligt mer. Det finns andra sätt att göra energi på också, som inte är lika farliga, men man har kärnkraft ändå."
Och en Marsian skulle kanske kunna få följande förklarande exempel på mänsklighetens framsteg: "Vi människor har uppfunnit vapen som är så effektiva att vi kan spränga hela jordklotet i bitar många gånger om."
"Men vart vill hon komma med den här fåniga tankeleken", tänker ni kanske? Jo, det jag egentligen säger är att såväl kloka idéer som rena idiotier går att försvara och förklara om man bara får kleta in dem i tillräckligt sofistikerad ordkosmetika.
Men när man tvingas skala av alltihop och gå tillbaka till den enkla och basala grunden där det handlar om liv, död, ekosystem, solsystem, mänskliga behov och rättigheter – då blir det plötsligt så mycket lättare att skilja idiotiska företeelser från briljanta. Och jag är inte helt säker på att samhället skulle se ut som det gör om fler makthavare prövade sina beslut med en sådan här liten enkel tankeövning ibland.
Dumt eller klokt? Avgör själva.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 oktober 2009
Nämligen det här: Om man försöker beskriva någon samhällelig företeelse på ett enkelt sätt - som för ett barn, en medlem av ett avlägset naturfolk i Papua Nya Guinea eller en Marsian med begränsad förkunskap om den så kallade västerländska civilisationen (nej, jag skrev inte fel, jag menade en varelse från Mars - det var ju en teori, eller hur?) Alltså, om man försöker att avge en sådan enkel förklaring, och man hör själv att det man beskriver låter dumt – så kan det bero på att det är dumt.
"Ja, vad är det med det då", tänker ni förstås. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först ta några exempel.
En förklaring till ett barn skulle kanske kunna låta så här: "Det finns barn i en del länder som dör för att de inte får vatten och mat. Att ordna vatten och mat kostar pengar. Och det finns pengar, men de finns i andra länder där människor redan har vatten och mat och ändå har pengar över. De som har pengar vet om att de behövs till att ordna mat och vatten till andra fattiga. Ändå ser det ut så här."
För en Papua Nya Guinean (heter det verkligen så?) skulle en förklaring kanske lyda så här: "Ett kärnkraftverk är ett ställe där man gör energi, som behövs till olika maskiner och lyse och sånt. Men om ett kärnkraftverk går sönder är det jättefarligt och barnen som bor där får en sjukdom som heter cancer och dör, och allt som växer runtomkring blir förgiftat, och är förgiftat jätte-jättelänge efteråt så att ingen kan bo där. I kärnkraftverk blir det också jättefarliga sopor som måste stoppas in i ett berg i tusentals år för att inte bli farligt mer. Det finns andra sätt att göra energi på också, som inte är lika farliga, men man har kärnkraft ändå."
Och en Marsian skulle kanske kunna få följande förklarande exempel på mänsklighetens framsteg: "Vi människor har uppfunnit vapen som är så effektiva att vi kan spränga hela jordklotet i bitar många gånger om."
"Men vart vill hon komma med den här fåniga tankeleken", tänker ni kanske? Jo, det jag egentligen säger är att såväl kloka idéer som rena idiotier går att försvara och förklara om man bara får kleta in dem i tillräckligt sofistikerad ordkosmetika.
Men när man tvingas skala av alltihop och gå tillbaka till den enkla och basala grunden där det handlar om liv, död, ekosystem, solsystem, mänskliga behov och rättigheter – då blir det plötsligt så mycket lättare att skilja idiotiska företeelser från briljanta. Och jag är inte helt säker på att samhället skulle se ut som det gör om fler makthavare prövade sina beslut med en sådan här liten enkel tankeövning ibland.
Dumt eller klokt? Avgör själva.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 oktober 2009
2009/10/16
Nålstick för livet
Den största vaccinationskampanjen i Sveriges historia har tagit sin början.
Och visst är det smått fantastiskt, om man tänker på det? Vi är så vana vid att ta saker för givna, men om man ser på det geografiskt eller historiskt så blir perspektivet lätt ett annat.
För miljontals människor i fattiga delar av världen vore det här rena drömscenariot. En vaccinationskampanj? Och gratis för alla?
Och en omöjlig utopi var det också för 27 000 människor och deras anhöriga i vårt eget land för snart ett århundrade sedan.
På kyrkogården vid min dopkyrka är det påfallande många gravstenar som har dödsåret 1918. Det upptäckte en moster till mig en gång när hon promenerade omkring där och läste inskriptionerna. Många av dem som dött var också väldigt unga. Till sist fick hon veta vad det var som hänt där i bygden just det där fasansfulla året.
Det var spanska sjukan.
Det är svårt att greppa att en så stor tragedi har hänt i vårt land, och så nyligen att folk fortfarande finns kvar och kan berätta om den. Och det råder nog ingen tvekan om att vem som helst av alla dem som drabbades då skulle ha gjort vad som helst för ett livräddande nålstick.
Jag har inte bestämt mig för hur rädd jag tänker vara för vår nya influensa. Men jag lutar nog ändå åt att gå och ta det där nålsticket. Helt enkelt bara för att jag kan.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 oktober 2009.
Och visst är det smått fantastiskt, om man tänker på det? Vi är så vana vid att ta saker för givna, men om man ser på det geografiskt eller historiskt så blir perspektivet lätt ett annat.
För miljontals människor i fattiga delar av världen vore det här rena drömscenariot. En vaccinationskampanj? Och gratis för alla?
Och en omöjlig utopi var det också för 27 000 människor och deras anhöriga i vårt eget land för snart ett århundrade sedan.
På kyrkogården vid min dopkyrka är det påfallande många gravstenar som har dödsåret 1918. Det upptäckte en moster till mig en gång när hon promenerade omkring där och läste inskriptionerna. Många av dem som dött var också väldigt unga. Till sist fick hon veta vad det var som hänt där i bygden just det där fasansfulla året.
Det var spanska sjukan.
Det är svårt att greppa att en så stor tragedi har hänt i vårt land, och så nyligen att folk fortfarande finns kvar och kan berätta om den. Och det råder nog ingen tvekan om att vem som helst av alla dem som drabbades då skulle ha gjort vad som helst för ett livräddande nålstick.
Jag har inte bestämt mig för hur rädd jag tänker vara för vår nya influensa. Men jag lutar nog ändå åt att gå och ta det där nålsticket. Helt enkelt bara för att jag kan.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 oktober 2009.
2009/10/09
Så lätt att falla ur ramen
Det finns saker jag gör alldeles för sällan. Sånt jag gillade att göra som barn, men som jag numera oftast avstår från, för konvenansens skull.
Att dansa en yster höstdans i en virvlande lövkaskad är en sådan sak. Att vada fram genom ett lövhav – allra helst av stora lönnlöv i höstens alla sprakande färger. Att kasta upp ett helt fång högt i luften och sedan virvla runt med dem när de singlar ner igen. Att slänga sig i dem, simma i dem och förlora sig bland dem. Bli ett med naturen för en liten stund.
Så smala levnadsramar vi har egentligen – vi som ska föreställa att vara så fria. Men man behöver inte göra särskilt mycket innan man faller ur ramen. Prata för högt, prata för sig själv, ta hoppsasteg på stan – och det räcker för att bli förklarad som dåre.
Men när jag blir gammal tänker jag bli en excentrisk prilltant som gör precis det som faller mig in. Jag tänker bära knasiga kläder, gå barfota och plocka blommor i parker, bada i fontäner och prata hur högt jag vill – men bara om sånt som är viktigt.
Till dess får jag väl försöka hålla mig inom ramen. Men - om ni endera dagen skulle se någon dåre som dansar omkring i en hög med höstlöv – så vågar jag inte lova säkert att det inte är jag…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2009.
Att dansa en yster höstdans i en virvlande lövkaskad är en sådan sak. Att vada fram genom ett lövhav – allra helst av stora lönnlöv i höstens alla sprakande färger. Att kasta upp ett helt fång högt i luften och sedan virvla runt med dem när de singlar ner igen. Att slänga sig i dem, simma i dem och förlora sig bland dem. Bli ett med naturen för en liten stund.
Så smala levnadsramar vi har egentligen – vi som ska föreställa att vara så fria. Men man behöver inte göra särskilt mycket innan man faller ur ramen. Prata för högt, prata för sig själv, ta hoppsasteg på stan – och det räcker för att bli förklarad som dåre.
Men när jag blir gammal tänker jag bli en excentrisk prilltant som gör precis det som faller mig in. Jag tänker bära knasiga kläder, gå barfota och plocka blommor i parker, bada i fontäner och prata hur högt jag vill – men bara om sånt som är viktigt.
Till dess får jag väl försöka hålla mig inom ramen. Men - om ni endera dagen skulle se någon dåre som dansar omkring i en hög med höstlöv – så vågar jag inte lova säkert att det inte är jag…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2009.
2009/10/08
Att klaga är lite som att kissa på sig
Höstkallt och frost i luften och morgnarna är allt mörkare och snart ställer vi om till vintertid också, och jag hatar att känna mig så här trött och kan det aldrig bli fredag någon gång, och allt är den förbannade lågkonjunkturens fel, och så är det klimatkrisen och svälten på Afrikas horn och Irans kärnvapenprogram och allt är helt enkelt skitkass!
Vissa dagar blir jag så less på mig själv. Dagar när jag bara vill klaga, på precis allt! Trots att jag är vid hyfsad hälsa, har två helsköna grabbar som är det bästa jag vet, och fast jag får leva på att skriva, som är det jag vill mest av allt, och fast jag inte är tondöv, färgblind eller något annat besvärligt som skulle försvåra för mig att göra sånt jag gillar.
Men sådana dagar har jag har ett knep att ta till: Jag brukar påminna mig om den gnällige mannen som jag råkade på en gång när jag var och handlade i en helt vanlig liten livsmedelsbutik.
Det var vid mjölkdisken som jag mötte honom. Han var helt uppbragt över att ett mjölkpaket läckt ut i mjölkdisken och orsakat det fasansfulla att några droppar mjölk också hade hamnat på de paket som hans hustru lagt i deras varukorg. Och mannen kunde inte sluta sin klagolåt. Hela vägen genom butiken och fram till kassan hörde jag mannens litania över de spillda mjölkdropparna, och jag anar att den inte heller slutade där.
Med skräckblandad förundran tänkte jag: Om man kan finna skäl att klaga så mycket på några droppar mjölk – hur mycket, hur hisnande mycket mer finns det då inte att klaga på i vår ofullkomliga värld? En kvarts gnäll över några mjölkdroppar – hur många kvartar skulle det då inte ta att klaga sig igenom en enda vardags alla små förtretligheter – slut på filter när man ska brygga morgonkaffet, en glödlampa som går sönder just när man ska läsa morgontidningen, katten som kräks på bästa vardagsrumsmattan just när man ska gå till jobbet – och då har dagen ändå bara börjat.
Och utöver vardagens trivialiteter – hur många kvartars klagosång kräver då inte rimligen nedsmutsningen i Östersjön, bankernas bonusavtal, för att inte tala om världssvälten, klimatkrisen… Men innan man kommit så långt har man klagat ihjäl sig. Man hann helt enkelt inget annat. Och det sorgligaste av allt: Det gjorde troligen ingen nytta heller. För klagolåt har som regel inte den egenheten att den skapar förändring, snarare tvärtom. Och ju mer man klagar, desto fler skäl att klaga hittar man. Möjligen kan klagosång ge lättnad för stunden, lite som att kissa på sig kanske? Men ingetdera blir särskilt angenämt i längden.
Jag brukar inte ens behöva fundera så här långt, innan jag bestämmer mig för att göra ett val. Välja vad som är värt att försöka förändra, ta tag i det, och försöka släppa det andra.
Om det funkar? Med gnällmannen i minne kommer jag en bra bit på väg.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 oktober 2009.
Vissa dagar blir jag så less på mig själv. Dagar när jag bara vill klaga, på precis allt! Trots att jag är vid hyfsad hälsa, har två helsköna grabbar som är det bästa jag vet, och fast jag får leva på att skriva, som är det jag vill mest av allt, och fast jag inte är tondöv, färgblind eller något annat besvärligt som skulle försvåra för mig att göra sånt jag gillar.
Men sådana dagar har jag har ett knep att ta till: Jag brukar påminna mig om den gnällige mannen som jag råkade på en gång när jag var och handlade i en helt vanlig liten livsmedelsbutik.
Det var vid mjölkdisken som jag mötte honom. Han var helt uppbragt över att ett mjölkpaket läckt ut i mjölkdisken och orsakat det fasansfulla att några droppar mjölk också hade hamnat på de paket som hans hustru lagt i deras varukorg. Och mannen kunde inte sluta sin klagolåt. Hela vägen genom butiken och fram till kassan hörde jag mannens litania över de spillda mjölkdropparna, och jag anar att den inte heller slutade där.
Med skräckblandad förundran tänkte jag: Om man kan finna skäl att klaga så mycket på några droppar mjölk – hur mycket, hur hisnande mycket mer finns det då inte att klaga på i vår ofullkomliga värld? En kvarts gnäll över några mjölkdroppar – hur många kvartar skulle det då inte ta att klaga sig igenom en enda vardags alla små förtretligheter – slut på filter när man ska brygga morgonkaffet, en glödlampa som går sönder just när man ska läsa morgontidningen, katten som kräks på bästa vardagsrumsmattan just när man ska gå till jobbet – och då har dagen ändå bara börjat.
Och utöver vardagens trivialiteter – hur många kvartars klagosång kräver då inte rimligen nedsmutsningen i Östersjön, bankernas bonusavtal, för att inte tala om världssvälten, klimatkrisen… Men innan man kommit så långt har man klagat ihjäl sig. Man hann helt enkelt inget annat. Och det sorgligaste av allt: Det gjorde troligen ingen nytta heller. För klagolåt har som regel inte den egenheten att den skapar förändring, snarare tvärtom. Och ju mer man klagar, desto fler skäl att klaga hittar man. Möjligen kan klagosång ge lättnad för stunden, lite som att kissa på sig kanske? Men ingetdera blir särskilt angenämt i längden.
Jag brukar inte ens behöva fundera så här långt, innan jag bestämmer mig för att göra ett val. Välja vad som är värt att försöka förändra, ta tag i det, och försöka släppa det andra.
Om det funkar? Med gnällmannen i minne kommer jag en bra bit på väg.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 oktober 2009.
2009/10/02
Bedårande barn av sin tid
Minns ni gruppen Noice som i början av 80-talet fick tusentals tonårsflickshjärtan att klappa farligt fort?
Jag minns - hur skulle jag någonsin kunna glömma? Ett av alla dessa flickhjärtan var ju mitt eget trettonåriga. Det var på vårterminen i sexan som en klasskompis för första gången började prata om ett nytt Stockholmsband och deras unga sångare Hasse Carlsson, som bara var sååå söööt!
Efter lite inlyssning trillade jag också dit. Och när man sedan skulle välja sida i tonårspopfajten mellan Noice – de coola punkinspirerade killarna från storstaden, och Gyllene Tider, som var töntarna och snällepellarna från landsorten – så var ju valet hur lätt som helst!
Och visst hade jag också en popsommar när jag följde Noicekillarna på deras spelningar. Åtminstone ett par stycken. Och nog har jag autograferna sparade i några gömmor där hemma någonstans. Och självklart var jag en av de där tjejerna som skrek i publikhaven.
Undrar hur mycket vi hade skrikit om vi då hade vetat det tragiska slutet på den där fantastiska popsagan? Både sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson fastnade i drogmissbruk och avled i början av 2000-talet. De som hade haft allt! Hade haft, ja... det var kanske just det…
I helgen kommer gruppen Noice Forever till Tobbes Amazon i Flen för att hylla bandet, som faktiskt fortfarande av vissa betraktas som ett av Sveriges största genom tiderna.
En del av intäkterna lär till och med gå till Hasses och Freddies minnesfond ”Bedårande Barn”.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 2 oktober 2009
Jag minns - hur skulle jag någonsin kunna glömma? Ett av alla dessa flickhjärtan var ju mitt eget trettonåriga. Det var på vårterminen i sexan som en klasskompis för första gången började prata om ett nytt Stockholmsband och deras unga sångare Hasse Carlsson, som bara var sååå söööt!
Efter lite inlyssning trillade jag också dit. Och när man sedan skulle välja sida i tonårspopfajten mellan Noice – de coola punkinspirerade killarna från storstaden, och Gyllene Tider, som var töntarna och snällepellarna från landsorten – så var ju valet hur lätt som helst!
Och visst hade jag också en popsommar när jag följde Noicekillarna på deras spelningar. Åtminstone ett par stycken. Och nog har jag autograferna sparade i några gömmor där hemma någonstans. Och självklart var jag en av de där tjejerna som skrek i publikhaven.
Undrar hur mycket vi hade skrikit om vi då hade vetat det tragiska slutet på den där fantastiska popsagan? Både sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson fastnade i drogmissbruk och avled i början av 2000-talet. De som hade haft allt! Hade haft, ja... det var kanske just det…
I helgen kommer gruppen Noice Forever till Tobbes Amazon i Flen för att hylla bandet, som faktiskt fortfarande av vissa betraktas som ett av Sveriges största genom tiderna.
En del av intäkterna lär till och med gå till Hasses och Freddies minnesfond ”Bedårande Barn”.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 2 oktober 2009
2009/09/25
Tänk om plågan bär en gåva?
Snart är fästingsäsongen över. Och den här gången är det med stor lättnad jag säger adjö till de otäcka små djuren.
Precis som jag just sagt adjö till den konstiga huvudvärken och nackstelheten jag dragits med ända sedan semestern, penicillinkurer till trots . Alltsammans bara på grund av den där lilla svarta oansenliga pricken i knävecket jag hittade och tog bort strax efter midsommar.
Jag umgås en hel del med katter, och älskar dessutom att gå barfota på sommaren. Därför brukar jag få påhälsning av en hel del fästingar varje sommar, men aldrig varit rädd för vad de kan åstadkomma. Förrän nu.
Och jag har svurit en hel del åt de där onödiga små djuren sedan dess. Men – onödiga förresten? Finns det några onödiga djur i naturen? Det finns djur som städar i naturen, bryter ner avfall, som ger näring till andra djur, hjälper till med växters fortplantning. Skulle fästingar vara den enda felande länken i vårt snillrika ekosystem?
Eller tänk om de förhatliga fästingarna bär på en fantastisk hemlighet som ingen upptäckt på grund av deras oansenlighet och dåliga rykte? En lösning av cancerns gåta? Ett botemedel för svininfluensa? Visst vore det vackert?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 25 september 2009
Precis som jag just sagt adjö till den konstiga huvudvärken och nackstelheten jag dragits med ända sedan semestern, penicillinkurer till trots . Alltsammans bara på grund av den där lilla svarta oansenliga pricken i knävecket jag hittade och tog bort strax efter midsommar.
Jag umgås en hel del med katter, och älskar dessutom att gå barfota på sommaren. Därför brukar jag få påhälsning av en hel del fästingar varje sommar, men aldrig varit rädd för vad de kan åstadkomma. Förrän nu.
Och jag har svurit en hel del åt de där onödiga små djuren sedan dess. Men – onödiga förresten? Finns det några onödiga djur i naturen? Det finns djur som städar i naturen, bryter ner avfall, som ger näring till andra djur, hjälper till med växters fortplantning. Skulle fästingar vara den enda felande länken i vårt snillrika ekosystem?
Eller tänk om de förhatliga fästingarna bär på en fantastisk hemlighet som ingen upptäckt på grund av deras oansenlighet och dåliga rykte? En lösning av cancerns gåta? Ett botemedel för svininfluensa? Visst vore det vackert?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 25 september 2009
2009/09/24
Anna Anka är en gås
Häromkvällen när jag satt vid middagsbordet och tvekade över ämnet för den här veckans krönika hasplade jag ur mig en undran till mina tonårssöner. Vad skulle de vilja fylla ett sånt här spaltutrymme med, om de hade chansen? Vilka frågor skulle de tycka vara de mest angelägna att ta upp?
”De största problemen i samhället i dag är ytligheten och dumheten” sa den ena. ”Samhället styrs av IQ-befriade bimbofjortisar och brats. I alla fall är det bara de som syns i medierna", sa den andra.
Så nu överger jag mitt eget tilltänkta krönikeämne och griper mig an deras i stället.
Och inte behöver man leta särskilt länge för att hitta exempel på vad de menar. En uppsjö av ytliga tv-program, bloggare som trots att de undviker varje viktigt ämne lyckas locka tusentals besökare, unga tjejer som flashar brösten i webbcamen för att få uppmärksamhet. Yta, yta och åter yta.
”Det finns fan inga personer under 20 i Sverige i dag som är smarta”, klagade en av sönerna en annan gång nyligen när vi diskuterade skola och kunskapsinhämtning vid samma middagsbord.
Jag hoppas det inte är riktigt så illa, men om jag får göra tillägget "och som får utrymme i de stora medierna" så är jag böjd att hålla med. Intelligens är en bristvara i utbudet. Allra helst när det gäller förebilder för unga tjejer. För var har Paris Hilton, Lindsey Lohan, Blondinbella eller Ebba von Sydow att erbjuda unga tjejer i form av kunskap, som de kan få ut någon verklig nytta eller livskvalitet av?
Ja, om man siktar på att bli en Anna Anka är det förstås viktig kunskap alltihop. Jag ramlade ner i tv-soffan mitt i det där eländiga programmet, och blev liksom tvungen att se det till slut. I pur häpnad.
Anna Anka är en gås. Jag tycker synd om henne. Och jag undrar: Om man utför sexuella tjänster, accepterar fångenskap och att vara en vandrande serviceinrättning i utbyte mot ett vigselbevis och ett guld-VISA med unlimited credit – är man inte i själva verket prostituerad då? Från min horisont har jag svårt att se någon annan logik.
Men jag är faktiskt tacksam över tv-satsningen i fråga. För det finns ett hopp, och det är att dumheten till sist blir så dum så att till och med de allra dummaste får nog. Och med Hollywoodfruarna tror jag faktiskt att den gränsen överskreds.
Jag undrar ibland om det finns en strategi bakom ytligheten och dumheten. Att man fyller de stora medierna med så mycket icke-information i hopp om att människor till sist tror att det är det enda som finns, och slutar fråga efter den riktiga informationen. Den som skulle få folk att tänka själva, ifrågasätta det rådande, och faktiskt förändra samhället.
Min största tröst är att jag fortfarande har ungdomar vid mitt middagsbord som inte slutat ropa efter den.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 september
”De största problemen i samhället i dag är ytligheten och dumheten” sa den ena. ”Samhället styrs av IQ-befriade bimbofjortisar och brats. I alla fall är det bara de som syns i medierna", sa den andra.
Så nu överger jag mitt eget tilltänkta krönikeämne och griper mig an deras i stället.
Och inte behöver man leta särskilt länge för att hitta exempel på vad de menar. En uppsjö av ytliga tv-program, bloggare som trots att de undviker varje viktigt ämne lyckas locka tusentals besökare, unga tjejer som flashar brösten i webbcamen för att få uppmärksamhet. Yta, yta och åter yta.
”Det finns fan inga personer under 20 i Sverige i dag som är smarta”, klagade en av sönerna en annan gång nyligen när vi diskuterade skola och kunskapsinhämtning vid samma middagsbord.
Jag hoppas det inte är riktigt så illa, men om jag får göra tillägget "och som får utrymme i de stora medierna" så är jag böjd att hålla med. Intelligens är en bristvara i utbudet. Allra helst när det gäller förebilder för unga tjejer. För var har Paris Hilton, Lindsey Lohan, Blondinbella eller Ebba von Sydow att erbjuda unga tjejer i form av kunskap, som de kan få ut någon verklig nytta eller livskvalitet av?
Ja, om man siktar på att bli en Anna Anka är det förstås viktig kunskap alltihop. Jag ramlade ner i tv-soffan mitt i det där eländiga programmet, och blev liksom tvungen att se det till slut. I pur häpnad.
Anna Anka är en gås. Jag tycker synd om henne. Och jag undrar: Om man utför sexuella tjänster, accepterar fångenskap och att vara en vandrande serviceinrättning i utbyte mot ett vigselbevis och ett guld-VISA med unlimited credit – är man inte i själva verket prostituerad då? Från min horisont har jag svårt att se någon annan logik.
Men jag är faktiskt tacksam över tv-satsningen i fråga. För det finns ett hopp, och det är att dumheten till sist blir så dum så att till och med de allra dummaste får nog. Och med Hollywoodfruarna tror jag faktiskt att den gränsen överskreds.
Jag undrar ibland om det finns en strategi bakom ytligheten och dumheten. Att man fyller de stora medierna med så mycket icke-information i hopp om att människor till sist tror att det är det enda som finns, och slutar fråga efter den riktiga informationen. Den som skulle få folk att tänka själva, ifrågasätta det rådande, och faktiskt förändra samhället.
Min största tröst är att jag fortfarande har ungdomar vid mitt middagsbord som inte slutat ropa efter den.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 september
2009/09/11
Hälsoskäl är inte mina skäl
Jag går gärna ut och promenerar i naturen. Helst med en god bok att lyssna på under tiden. Någonstans längs vägen kan jag för all del rycka propparna ur öronen och lyssna på lite fågelsång och andra naturens ljud också.
Men om jag ska göra de där promenaderna förutsätter det att jag inte tänker på hur mycket jag "borde" eller "måste" ägna mig åt dylika fysiska aktiviteter för att det är "hälsosamt".
Det finns en klämkäck flåshurtighet över alla sådana där begrepp som "hälsa" och "välmående" som får någonting inom mig att vilja göra uppror, och hellre stanna hemma i ett soffhörn under en filt och läsa en vanlig bok i stället.
Långsiktiga argument som att hålla sig frisk eller förlänga livet kan inte heller riktigt motivera mig till hälsoaktiviteter. För min del krävs det mera omedelbara belöningar.
Och det smått fantastiska är att kroppen faktiskt vet själv vad den vill ha och behöver. Kan jag bara lura mig till en enda promenad, så sitter den som ett gift i kroppen en hel vecka efteråt, och någonting i mig skriker efter mer.
Alla käcka hälsoargument kan jag numera slå dövörat till - och lyssna på vad kroppen säger mig i stället.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 september 2009
Men om jag ska göra de där promenaderna förutsätter det att jag inte tänker på hur mycket jag "borde" eller "måste" ägna mig åt dylika fysiska aktiviteter för att det är "hälsosamt".
Det finns en klämkäck flåshurtighet över alla sådana där begrepp som "hälsa" och "välmående" som får någonting inom mig att vilja göra uppror, och hellre stanna hemma i ett soffhörn under en filt och läsa en vanlig bok i stället.
Långsiktiga argument som att hålla sig frisk eller förlänga livet kan inte heller riktigt motivera mig till hälsoaktiviteter. För min del krävs det mera omedelbara belöningar.
Och det smått fantastiska är att kroppen faktiskt vet själv vad den vill ha och behöver. Kan jag bara lura mig till en enda promenad, så sitter den som ett gift i kroppen en hel vecka efteråt, och någonting i mig skriker efter mer.
Alla käcka hälsoargument kan jag numera slå dövörat till - och lyssna på vad kroppen säger mig i stället.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 september 2009
2009/09/10
Min pinsamma hemlighet
Det har varit min länge bevarade hemlighet. Något som bara mina närmaste känt till. Det har ju inte varit riktigt accepterat. En del har nog tyckt att det är löjeväckande, eller rentav skrattretande.
Lite märkligt är det ju att det ska väcka sådana känslor. Det är ju ändå något som jag aldrig visar utanför hemmets fyra väggar.
Men de senaste åren har attityderna ändrats. Det är allt fler som öppet bekänner sig till detsamma som jag. Och det är inte längre något man ser ner på, eller betraktar som pinsamt eller udda. Tvärtom har det faktiskt rentav blivit trendigt numera.
Därför vågar jag berätta: Jag handarbetar! Så ligger det till. Jag stickar - tröjor, vantar, raggsockor. Och virkar. Koftor som jag själv hittar på mönster till, med mer eller mindre lyckat resultat. Jag har också knåpat ihop en gardin i spetsvirkning till utedasset på landet. Och en gång, när det kliade i fingrarna riktigt ordentligt men jag inte hade material till något annat, blev det till och med spetsvirkade hyllremsor till min matkällare. Men det är nästan i pinsammaste laget att berätta, trots allt.
Jag har kommit på att den här sortens knåpande med händerna är ett oslagbart sätt att rensa huvudet när det hopar sig för mycket där. Tankarna har en förmåga att fara omkring på ett alldeles speciellt sätt över en stickning. De kommer och går, utan att göra så mycket väsen av sig. Sorterar sig, lägger sig tillrätta i ett lugn, men ändå med det viktigaste överst.
Numera hör man allt oftare det lilla ordet ”mindfulness” – medveten uppmärksamhet, som det oftast brukar översättas. Något man ska ägna sig åt så ofta man kommer åt, för att minska stress, må bättre och bli lyckligare. Och handarbete måste vara den ultimata metoden – i alla fall i de partier när man inte behöver räkna maskor, pilla med mönstervirkning eller hålla reda på avmaskningsvarv.
Och österländska gurus och buddhistmunkar får säga vad de vill – handarbete har den fördelen att man utöver det eftertraktade välmåendet också får en tröja, en halsduk eller vad det nu är, som bonus. För oss resultatinriktade västerlänningar tror jag mer på en sådan metod att nå inre frid.
Handarbete är också ett underbart sätt att knyta an till historien. När jag sitter med ett riktigt knepigt virkmönster kan jag drabbas av en sådan förundran över den nedärvda kunskap som handarbete är. Någonstans i en enslig stuga har någon för länge sedan klurat ut hela den här tekniken: hur man ska virka knottror, flätor, hålmönster och spetsar. Geniala små vardagsuppfinningar som aldrig genererat vare sig priser eller ära till sina upphovskvinnor.
En sorgligt förbisedd kunskap som jag är glad att vi äntligen håller på att ta till heders.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 september 2009
Lite märkligt är det ju att det ska väcka sådana känslor. Det är ju ändå något som jag aldrig visar utanför hemmets fyra väggar.
Men de senaste åren har attityderna ändrats. Det är allt fler som öppet bekänner sig till detsamma som jag. Och det är inte längre något man ser ner på, eller betraktar som pinsamt eller udda. Tvärtom har det faktiskt rentav blivit trendigt numera.
Därför vågar jag berätta: Jag handarbetar! Så ligger det till. Jag stickar - tröjor, vantar, raggsockor. Och virkar. Koftor som jag själv hittar på mönster till, med mer eller mindre lyckat resultat. Jag har också knåpat ihop en gardin i spetsvirkning till utedasset på landet. Och en gång, när det kliade i fingrarna riktigt ordentligt men jag inte hade material till något annat, blev det till och med spetsvirkade hyllremsor till min matkällare. Men det är nästan i pinsammaste laget att berätta, trots allt.
Jag har kommit på att den här sortens knåpande med händerna är ett oslagbart sätt att rensa huvudet när det hopar sig för mycket där. Tankarna har en förmåga att fara omkring på ett alldeles speciellt sätt över en stickning. De kommer och går, utan att göra så mycket väsen av sig. Sorterar sig, lägger sig tillrätta i ett lugn, men ändå med det viktigaste överst.
Numera hör man allt oftare det lilla ordet ”mindfulness” – medveten uppmärksamhet, som det oftast brukar översättas. Något man ska ägna sig åt så ofta man kommer åt, för att minska stress, må bättre och bli lyckligare. Och handarbete måste vara den ultimata metoden – i alla fall i de partier när man inte behöver räkna maskor, pilla med mönstervirkning eller hålla reda på avmaskningsvarv.
Och österländska gurus och buddhistmunkar får säga vad de vill – handarbete har den fördelen att man utöver det eftertraktade välmåendet också får en tröja, en halsduk eller vad det nu är, som bonus. För oss resultatinriktade västerlänningar tror jag mer på en sådan metod att nå inre frid.
Handarbete är också ett underbart sätt att knyta an till historien. När jag sitter med ett riktigt knepigt virkmönster kan jag drabbas av en sådan förundran över den nedärvda kunskap som handarbete är. Någonstans i en enslig stuga har någon för länge sedan klurat ut hela den här tekniken: hur man ska virka knottror, flätor, hålmönster och spetsar. Geniala små vardagsuppfinningar som aldrig genererat vare sig priser eller ära till sina upphovskvinnor.
En sorgligt förbisedd kunskap som jag är glad att vi äntligen håller på att ta till heders.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 september 2009
2009/09/04
En huttrande vädjan till sommaren
Jag går om dagarna och fryser i tunna sommarkläder, sitter utomhus och läser i de sista solstrålarna på kvällarna fast skinnet knottrar sig på armarna, låter altandörren stå öppen och vägrar ta på mig strumpor fast det drar kallt längs golvet.
Jag tänker inte låta mig besegras, inte riktigt än.
Det är lite sommar kvar, intalar jag mig. Och genom att envisas tror jag mig kunna beveka den att stanna, bara lite, lite till. Den blev ju så kort, den här gången också.
Tänk om man kunde konservera den allra vackraste sommardagen, så starkt i minnet att man kan känna doften av den – för att sedan kunna ta fram den under dagar då vintern känns som mest ändlös och tröstlös. En sådan där tidig krispig vintermorgon när frosten på bilrutorna har naglat sig fast så hårt att man får bita ihop tänderna när man tar i med skrapan, för att inte rysa i hela kroppen av det gnissliga ljudet.
Nästa dag det kommer en sådan dag vill jag vara beredd.
Med sommarens vackraste dag bevarad i varje sinne.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 september 2009
Jag tänker inte låta mig besegras, inte riktigt än.
Det är lite sommar kvar, intalar jag mig. Och genom att envisas tror jag mig kunna beveka den att stanna, bara lite, lite till. Den blev ju så kort, den här gången också.
Tänk om man kunde konservera den allra vackraste sommardagen, så starkt i minnet att man kan känna doften av den – för att sedan kunna ta fram den under dagar då vintern känns som mest ändlös och tröstlös. En sådan där tidig krispig vintermorgon när frosten på bilrutorna har naglat sig fast så hårt att man får bita ihop tänderna när man tar i med skrapan, för att inte rysa i hela kroppen av det gnissliga ljudet.
Nästa dag det kommer en sådan dag vill jag vara beredd.
Med sommarens vackraste dag bevarad i varje sinne.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 september 2009
2009/08/28
Intelligens är inget handikapp
När detta skrivs vet jag ännu inte om fredagen bjuder på någon rymdfärd för vår egen upptäcktsresande bland stjärnorna. Men det spelar ingen roll vilket. En hjälte är han ändå i mina ögon.
Jag har suttit klistrad vid tv:n varje gång det flaggats för ett nytt uppskjutningsförsök, förväntansfull som ett barn. Och närapå blivit tårögd varje gång astronauterna i sina brandgula rymddräkter vinkat i rutan. Jag antar att det jag känner går att jämföra med vad en riktig fotbollsälskare känner när någon av favoritspelarna gör en målgest.
Fotbollsnördarna har alltid haft gott om förebilder. Musiknördarna likaså. Både när jag gick i skolan och i dag. Men de andra nördarna - alla de där tjejerna och killarna som i småskolan var lite för bra på matte för att bli populära på skolgården - vem har de haft att identifiera sig med, som kunnat övertyga dem om att intelligens faktiskt inte är ett handikapp, ens i vårt avundsjukans lagomland.
Äntligen, äntligen har de nu också fått en egen hjälte! En kille med experimentell partikelfysik som specialitet, som gillar att spela schack och som jobbat hårt i det tysta under snart ett halvt liv för att nå sitt mål.
Vår man i rymden, var du nu än är... Jag kan bara säga: Respect!
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 28 augusti 2009
Jag har suttit klistrad vid tv:n varje gång det flaggats för ett nytt uppskjutningsförsök, förväntansfull som ett barn. Och närapå blivit tårögd varje gång astronauterna i sina brandgula rymddräkter vinkat i rutan. Jag antar att det jag känner går att jämföra med vad en riktig fotbollsälskare känner när någon av favoritspelarna gör en målgest.
Fotbollsnördarna har alltid haft gott om förebilder. Musiknördarna likaså. Både när jag gick i skolan och i dag. Men de andra nördarna - alla de där tjejerna och killarna som i småskolan var lite för bra på matte för att bli populära på skolgården - vem har de haft att identifiera sig med, som kunnat övertyga dem om att intelligens faktiskt inte är ett handikapp, ens i vårt avundsjukans lagomland.
Äntligen, äntligen har de nu också fått en egen hjälte! En kille med experimentell partikelfysik som specialitet, som gillar att spela schack och som jobbat hårt i det tysta under snart ett halvt liv för att nå sitt mål.
Vår man i rymden, var du nu än är... Jag kan bara säga: Respect!
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 28 augusti 2009
2009/08/21
Världen bor i min kalender
I min bordskalender här intill mig står det under morgondagens datum att den muslimska fastemånaden Ramadan börjar. Vid sidan om surströmmingspremiär, rötmånadsslut och elfte söndagen efter trefaldighet står det där. Och det gör mig glad att se.
Ännu gladare blir jag när jag bläddrar vidare i almanackan och ser att såväl judiskt nyår som amerikansk Halloween har infogats i vår traditionella kalender. Jag vet inte vem som har bestämt att det ska finnas med, men jag tillåter mig att hedra den okända vederbörande med ett stort tack.
I ett land med religionsfrihet, där vi avskaffat statskyrka och tvångsanslutning är det egentligen konstigt att vi inte tagit det här steget för länge sedan. Fortfarande saknar jag dock det kinesiska nyåret, hanukka, eid-el-fitr, den rysk-ortodoxa juldagen och en del annat på mina almanackssidor. Men det kanske kommer?
I dag börjar alltså fastetiden för miljontals muslimer över hela världen. Men ramadan handlar inte bara om att fasta, har jag sent omsider förstått. Det handlar också om att tänka lite extra på hur man behandlar sin omgivning och på hur man skulle kunna bli en bättre människa.
Själv behåller jag nog gärna mina lunchrutiner även kommande månad – men det andra vore kanske inte så dumt att ta efter?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 21 augusti 2009
Ännu gladare blir jag när jag bläddrar vidare i almanackan och ser att såväl judiskt nyår som amerikansk Halloween har infogats i vår traditionella kalender. Jag vet inte vem som har bestämt att det ska finnas med, men jag tillåter mig att hedra den okända vederbörande med ett stort tack.
I ett land med religionsfrihet, där vi avskaffat statskyrka och tvångsanslutning är det egentligen konstigt att vi inte tagit det här steget för länge sedan. Fortfarande saknar jag dock det kinesiska nyåret, hanukka, eid-el-fitr, den rysk-ortodoxa juldagen och en del annat på mina almanackssidor. Men det kanske kommer?
I dag börjar alltså fastetiden för miljontals muslimer över hela världen. Men ramadan handlar inte bara om att fasta, har jag sent omsider förstått. Det handlar också om att tänka lite extra på hur man behandlar sin omgivning och på hur man skulle kunna bli en bättre människa.
Själv behåller jag nog gärna mina lunchrutiner även kommande månad – men det andra vore kanske inte så dumt att ta efter?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 21 augusti 2009
2009/08/07
Semesterfundering i kristid
Allt fler semestrar på hemmaplan, sägs det. Och för just campingsemestrandet lär det ha varit ett rekordår i år. Allt till följd av krisen förstås.
Campingliv för mig är associerat med antingen tjusning och fasa, beroende på vilken form av camping jag tänker på.
För mig är det svårt att se poängen med stora campingplatser med likadana husvagnar i långa rader – ungefär som om man tagit ett höghus och bara lagt det ner på marken.
Och jag undrar hur man sorterar bland sina semesterminnen om man alltid bara bor i samma husvagn vart man än åker? Blir det inte bara som att göra samma resa om och om igen? Jämfört med om man bor och sover på nya platser och samlar nya intryck för varje resa.
Och när de där rackarna faktiskt har hjul och kan rullas vart som helst – varför parkerar man inte hellre sin husvagn på någon avskild parkeringsplats vid någon vacker sjö någonstans i vårt vackra och till stor del orörda land? Eller ännu hellre, slår upp ett tält och får uppleva naturens alla ljud och dofter också.
För mig är det den sortens campingliv som lockar. Eller ännu hellre, strapatser i fjällandskap när man bär allt man behöver på ryggen, och får somna och vakna till bruset från en fjällbäck.
Men var och en får bli salig på sin fason. Och visst är det kul att vi är olika?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 7 augusti 2009
Campingliv för mig är associerat med antingen tjusning och fasa, beroende på vilken form av camping jag tänker på.
För mig är det svårt att se poängen med stora campingplatser med likadana husvagnar i långa rader – ungefär som om man tagit ett höghus och bara lagt det ner på marken.
Och jag undrar hur man sorterar bland sina semesterminnen om man alltid bara bor i samma husvagn vart man än åker? Blir det inte bara som att göra samma resa om och om igen? Jämfört med om man bor och sover på nya platser och samlar nya intryck för varje resa.
Och när de där rackarna faktiskt har hjul och kan rullas vart som helst – varför parkerar man inte hellre sin husvagn på någon avskild parkeringsplats vid någon vacker sjö någonstans i vårt vackra och till stor del orörda land? Eller ännu hellre, slår upp ett tält och får uppleva naturens alla ljud och dofter också.
För mig är det den sortens campingliv som lockar. Eller ännu hellre, strapatser i fjällandskap när man bär allt man behöver på ryggen, och får somna och vakna till bruset från en fjällbäck.
Men var och en får bli salig på sin fason. Och visst är det kul att vi är olika?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 7 augusti 2009
2009/07/31
Att längta efter hemlängtan
Jag har aldrig hemlängtan. Kanske för att jag alltid har så lätt att känna mig hemma just där jag för tillfället befinner mig.
När jag är ute och reser brukar hemkänslan infinna sig så snart jag fått stänga en dörr om mig, provligga sängen och lägga min skrivbok och någon läsefrukt på sängbordet intill. Och där den där boken ligger – där är mitt hem tills vidare. Därifrån gör jag mina utfärder i det nya och främmande, och dit återvänder jag när tröttheten sätter stopp för fler strapatser.
Och så är det sommarstugan, som är lika mycket hemma som mitt riktiga hem. Nästan mer, eftersom mina fötter trampat här ända sedan de var i storlek 21ungefär.
Men hemkänslan här handlar mer om det som finns runt omkring. Varje träd och buske som jag känner så väl. Paddan under trappan, koltrasten i höga granen och snoken under bryggan.
Om jag någon gång längtar så är det inte hem i sig. Utan till människor jag tycker om, eller katter, eller musikinstrument…
Men förvånansvärt sällan har jag saknat min dator när jag varit ifrån den. Och fast jag haft den med mig på flera strapatser har den bortglömd fått stanna i sin väska.
Jag längtar efter att någon gång verkligen känna hemlängtan. Framför allt för att det först skulle förutsätta en resa till något väldigt avlägset resmål. Någonstans där jag skulle stanna länge…
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 31 juli 2009
När jag är ute och reser brukar hemkänslan infinna sig så snart jag fått stänga en dörr om mig, provligga sängen och lägga min skrivbok och någon läsefrukt på sängbordet intill. Och där den där boken ligger – där är mitt hem tills vidare. Därifrån gör jag mina utfärder i det nya och främmande, och dit återvänder jag när tröttheten sätter stopp för fler strapatser.
Och så är det sommarstugan, som är lika mycket hemma som mitt riktiga hem. Nästan mer, eftersom mina fötter trampat här ända sedan de var i storlek 21ungefär.
Men hemkänslan här handlar mer om det som finns runt omkring. Varje träd och buske som jag känner så väl. Paddan under trappan, koltrasten i höga granen och snoken under bryggan.
Om jag någon gång längtar så är det inte hem i sig. Utan till människor jag tycker om, eller katter, eller musikinstrument…
Men förvånansvärt sällan har jag saknat min dator när jag varit ifrån den. Och fast jag haft den med mig på flera strapatser har den bortglömd fått stanna i sin väska.
Jag längtar efter att någon gång verkligen känna hemlängtan. Framför allt för att det först skulle förutsätta en resa till något väldigt avlägset resmål. Någonstans där jag skulle stanna länge…
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 31 juli 2009
2009/07/24
Bortom bensinmackarna börjar äventyren
Jag har en särskild förkärlek för bensinmackar.
Nej, någon inbiten motorbrutta med bensin i blodet är jag inte. Det handlar inte alls om det. Men bensinmackar ger mig ofta en känsla som påminner om den jag alltid får av flygplatser – fast i utspädd lightversion.
Medan de stora resorna börjar på flygplatserna är det ju vid bensinmackarna som de där andra småäventyren brukar ta sin början. Lite mer anspråkslösa, men som ändå ger det där lyftet ur det vardagsvanliga: Nya tankar, ett stråk av frihetskänsla, en gnista ny livsinspiration.
Det är ofta här man laddar upp för att ge sig av. Kollar att däcktrycket är rätt, fyller upp tanken, provianterar inför resan, oftast med någon njutbar onyttighet av ena eller andra slaget.
Kanske tar man fram kartorna och går igenom resvägen en sista gång. Jo, jag har en GPS i mobilen, men har hittills aldrig använt den. Varför skulle jag? Bläddrandet med en karta ger mig ju inte bara målet för min färd, utan vägen dit också. Och ger uppslag till de där trevliga avstickarna som många gånger blir det mest minnesvärda på en resa…
Några lediga semesterdagar har jag ännu kvar den här sommaren. Endera dagen packar jag nog bilen och ger mig iväg på något litet äventyr. Med början vid en bensinmack någonstans.
Med fullt i tanken - och fritt i tanken!
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 24 juli 2009
Nej, någon inbiten motorbrutta med bensin i blodet är jag inte. Det handlar inte alls om det. Men bensinmackar ger mig ofta en känsla som påminner om den jag alltid får av flygplatser – fast i utspädd lightversion.
Medan de stora resorna börjar på flygplatserna är det ju vid bensinmackarna som de där andra småäventyren brukar ta sin början. Lite mer anspråkslösa, men som ändå ger det där lyftet ur det vardagsvanliga: Nya tankar, ett stråk av frihetskänsla, en gnista ny livsinspiration.
Det är ofta här man laddar upp för att ge sig av. Kollar att däcktrycket är rätt, fyller upp tanken, provianterar inför resan, oftast med någon njutbar onyttighet av ena eller andra slaget.
Kanske tar man fram kartorna och går igenom resvägen en sista gång. Jo, jag har en GPS i mobilen, men har hittills aldrig använt den. Varför skulle jag? Bläddrandet med en karta ger mig ju inte bara målet för min färd, utan vägen dit också. Och ger uppslag till de där trevliga avstickarna som många gånger blir det mest minnesvärda på en resa…
Några lediga semesterdagar har jag ännu kvar den här sommaren. Endera dagen packar jag nog bilen och ger mig iväg på något litet äventyr. Med början vid en bensinmack någonstans.
Med fullt i tanken - och fritt i tanken!
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 24 juli 2009
2009/06/12
Det är som bekant kristid i Flen, liksom på de flesta håll i vår omvärld. Och framtiden ser dyster ut, med negativa skatteprognoser och en osäkerhet som vi nästan inte sett maken till i mannaminne.
Samtidigt rustas det i Flen, på ett sätt som vi inte heller sett på länge. Det byggs en ny bro, läggs ny gatsten vid infarten, och det står nya blomsterplanteringar lite varstans i centrum. Det är riktigt upplyftande, och uppväger faktiskt trafikkaoset det orsakar.
Och nu klär Flen upp sig i lövad skrud och smyckar sig till fest igen. En som ska bli större och längre och vidlyftigare än någonsin tidigare.
Själv är jag kanske inte överdrivet road av det jippobetonade i tillställningen, men smaken är ju olika. Och tror att det här är precis vad som behövs mitt i eländet. Att få glömma undergångsprognoser, börsras och storvarsel mot fest och glam och sorglöshet under några dagar.
Kanske är en riktig brakfest ingen mirakelkur mot kriser, men jag är inte helt säker.
För tänk om det faktiskt är så att krisen blir lite lite djupare för varje gång vi pratar om den?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 juni 2009
Samtidigt rustas det i Flen, på ett sätt som vi inte heller sett på länge. Det byggs en ny bro, läggs ny gatsten vid infarten, och det står nya blomsterplanteringar lite varstans i centrum. Det är riktigt upplyftande, och uppväger faktiskt trafikkaoset det orsakar.
Och nu klär Flen upp sig i lövad skrud och smyckar sig till fest igen. En som ska bli större och längre och vidlyftigare än någonsin tidigare.
Själv är jag kanske inte överdrivet road av det jippobetonade i tillställningen, men smaken är ju olika. Och tror att det här är precis vad som behövs mitt i eländet. Att få glömma undergångsprognoser, börsras och storvarsel mot fest och glam och sorglöshet under några dagar.
Kanske är en riktig brakfest ingen mirakelkur mot kriser, men jag är inte helt säker.
För tänk om det faktiskt är så att krisen blir lite lite djupare för varje gång vi pratar om den?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 juni 2009
Så många val vi måste göra
Att välja, eller icke välja – det är frågan.
Så många val vi måste göra, och så mycket tid de tar.
Jag tänker inte främst på EU-valet nyss, som jag räknar till ett av de viktiga, riktiga valen. Ett demokratiskt val till en maktkoloss som påverkar oss ända in i vårt dagliga liv.
Ändå var det mer än hälften av landets röstberättigade som gjorde ett icke-val.
Till viss del tror jag det beror på att vi är trötta på alla val vi måste göra. Dessutom har konsekvenserna av våra tidigare val - och icke-val - inte blivit tillräckligt tydliga. Därför känns det helt enkelt meningslöst att välja.
Och det är så det börjar bli med alltfler av våra val. Vad är det för poäng med att välja pensionsfonder, när hela börsen barkar åt fanders? Vad är det för mening med att välja elbolag, när räkningarna ruinerar en i vilket fall som helst? Alla elbolag har vinstintressen och profiterar på människors behov av att inte frysa ihjäl på vintern. Och spelar det verkligen någon roll vems fallskärm eller bonusavtal man är med och finansierar?
Vi ska välja bland telefonbolag och ägna tid åt att orientera oss deras myller av olika avtalsparagrafer och prisuppgifter. Och vi ska välja bland försäkringar som skiljer sig åt endast genom olika varianter av förbehåll i det finstilta.
Som om det inte vore nog med det förväntas vi välja våra utseenden hos plastikkirurgen, och våra tankar, känslor och reaktioner på terapisoffan.
Ingenting får längre vara bara av naturen givet.
Och så förväntas vi tycka att alla de där pseudovalen är en frihet att vara tacksam över.
Men något håller på att hända. Vår ovilja att välja har skapat en ny nisch för hugade entreprenörer som vill hjälpa oss att slippa välja fel.
Härom veckan fick jag ett samtal från just ett sådant företag, som mot en ansenlig summa pengar åtog sig att köpa loss min väljarångest och placera mina pensionspengar åt mig så att jag skulle slippa vådan av ett felval. Kanske får vi se mer av sånt framöver? Det finns ju redan personal shoppers som låter oss slippa välja vilka kläder vi ska köpa, och jag tror det här bara är början.
Även om vi är trötta på att välja, så finns det alltså andra som tjänar på det. Samhället tjänar dessutom på det. Eller snarare de politiker som styr det.
Förr trodde man att orättvisor var politiska och gick att förklara och förändra genom att man förändrade samhället. Men om någon är trångbodd, lågavlönad eller arbetslös och olycklig i dag så är det plötsligt inte längre samhällets fel.
Simsalabim - så har vi kamouflerat de verkliga förklaringarna på samhällsproblemen och slipper göra något åt dem.
När allt går åt helvete har vi nu bara oss själva att skylla.
Det var ju vårt val - och vi som valde fel.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 juni 2009
Så många val vi måste göra, och så mycket tid de tar.
Jag tänker inte främst på EU-valet nyss, som jag räknar till ett av de viktiga, riktiga valen. Ett demokratiskt val till en maktkoloss som påverkar oss ända in i vårt dagliga liv.
Ändå var det mer än hälften av landets röstberättigade som gjorde ett icke-val.
Till viss del tror jag det beror på att vi är trötta på alla val vi måste göra. Dessutom har konsekvenserna av våra tidigare val - och icke-val - inte blivit tillräckligt tydliga. Därför känns det helt enkelt meningslöst att välja.
Och det är så det börjar bli med alltfler av våra val. Vad är det för poäng med att välja pensionsfonder, när hela börsen barkar åt fanders? Vad är det för mening med att välja elbolag, när räkningarna ruinerar en i vilket fall som helst? Alla elbolag har vinstintressen och profiterar på människors behov av att inte frysa ihjäl på vintern. Och spelar det verkligen någon roll vems fallskärm eller bonusavtal man är med och finansierar?
Vi ska välja bland telefonbolag och ägna tid åt att orientera oss deras myller av olika avtalsparagrafer och prisuppgifter. Och vi ska välja bland försäkringar som skiljer sig åt endast genom olika varianter av förbehåll i det finstilta.
Som om det inte vore nog med det förväntas vi välja våra utseenden hos plastikkirurgen, och våra tankar, känslor och reaktioner på terapisoffan.
Ingenting får längre vara bara av naturen givet.
Och så förväntas vi tycka att alla de där pseudovalen är en frihet att vara tacksam över.
Men något håller på att hända. Vår ovilja att välja har skapat en ny nisch för hugade entreprenörer som vill hjälpa oss att slippa välja fel.
Härom veckan fick jag ett samtal från just ett sådant företag, som mot en ansenlig summa pengar åtog sig att köpa loss min väljarångest och placera mina pensionspengar åt mig så att jag skulle slippa vådan av ett felval. Kanske får vi se mer av sånt framöver? Det finns ju redan personal shoppers som låter oss slippa välja vilka kläder vi ska köpa, och jag tror det här bara är början.
Även om vi är trötta på att välja, så finns det alltså andra som tjänar på det. Samhället tjänar dessutom på det. Eller snarare de politiker som styr det.
Förr trodde man att orättvisor var politiska och gick att förklara och förändra genom att man förändrade samhället. Men om någon är trångbodd, lågavlönad eller arbetslös och olycklig i dag så är det plötsligt inte längre samhällets fel.
Simsalabim - så har vi kamouflerat de verkliga förklaringarna på samhällsproblemen och slipper göra något åt dem.
När allt går åt helvete har vi nu bara oss själva att skylla.
Det var ju vårt val - och vi som valde fel.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 juni 2009
2009/06/05
Studentens lyckliga dag?
Studentens lyckliga dag… Eller ”Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus”, som vi sjöng när jag tog studenten för ett par decennier sedan. ”Låtom oss fröjdas medan vi äro unga”…
Vid vår lärarmiddag några dagar före studenten sa någon gammal stofil till oss i ett tal: ”Ni kommer att se tillbaka på er gymnasietid och tycka att det var den bästa i livet!” Vi elever tittade lite frågande på varandra. Visst hade vi haft en hel del kul – men skulle resten av livet verkligen inte överträffa det här?
Lyckligtvis hade han ju fel. Men för årets studenter kanske det där talet tyvärr hade passat bättre, även om jag förstås inte hoppas det. De lämnar skolan och går ut i en framtid som är osäkrare än någonsin. Vad har de gjort för att förtjäna det?
Om jag skulle hålla tal till studenter i de här dystra tiderna skulle jag känna mig nödgad att be dem om ursäkt. För jag skäms över att ha varit en del av den vuxenvärld som skapat, eller i alla fall tillåtit den här utvecklingen. Skäms över att ha haft rösträtt och alla tänkbara demokratiska rättigheter och möjligheter, men ändå inte lyckats bygga något bättre än det här: Ett samhälle som bjuder in de nybakade studenterna med armbågen, till snåla studiemedelsregler, till den värsta arbetsmarknaden sedan trettiotalet – och dessutom har vi sabbat klimatet och därmed undergrävt hela deras framtid.
När de är det finaste vi har! När de är hoppet, om det någonsin ska finnas något.
Och samtidigt är jag övertygad om, till skillnad från min gamla lärare, att det roliga inte tar slut här och nu. Även våra studenter i år kan fröjdas i ungdomens vår, precis som det ska vara.
Det andra får vi nog hjälpas åt att fixa. Jag tror de gör det bättre än vi.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 juni 2009
Vid vår lärarmiddag några dagar före studenten sa någon gammal stofil till oss i ett tal: ”Ni kommer att se tillbaka på er gymnasietid och tycka att det var den bästa i livet!” Vi elever tittade lite frågande på varandra. Visst hade vi haft en hel del kul – men skulle resten av livet verkligen inte överträffa det här?
Lyckligtvis hade han ju fel. Men för årets studenter kanske det där talet tyvärr hade passat bättre, även om jag förstås inte hoppas det. De lämnar skolan och går ut i en framtid som är osäkrare än någonsin. Vad har de gjort för att förtjäna det?
Om jag skulle hålla tal till studenter i de här dystra tiderna skulle jag känna mig nödgad att be dem om ursäkt. För jag skäms över att ha varit en del av den vuxenvärld som skapat, eller i alla fall tillåtit den här utvecklingen. Skäms över att ha haft rösträtt och alla tänkbara demokratiska rättigheter och möjligheter, men ändå inte lyckats bygga något bättre än det här: Ett samhälle som bjuder in de nybakade studenterna med armbågen, till snåla studiemedelsregler, till den värsta arbetsmarknaden sedan trettiotalet – och dessutom har vi sabbat klimatet och därmed undergrävt hela deras framtid.
När de är det finaste vi har! När de är hoppet, om det någonsin ska finnas något.
Och samtidigt är jag övertygad om, till skillnad från min gamla lärare, att det roliga inte tar slut här och nu. Även våra studenter i år kan fröjdas i ungdomens vår, precis som det ska vara.
Det andra får vi nog hjälpas åt att fixa. Jag tror de gör det bättre än vi.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 juni 2009
2009/05/29
Gamla ting bär på historier
Jag har varit på besök i min egen barndom. Det var i helgen när jag, min bror och mina föräldrar röjde ut vårt gamla uthus vid sommarstället. Där, mitt bland bråten, återfann jag minnen från mina första år här i livet.
Jag hittade mitt första dockhus – ett som min pappa snickrat, och som var en miniatyr av det grönmålade hus där jag växte upp. Miniatyrhuset hade till och med samma blommiga tapeter på väggarna som jag hade i mitt flickrum.
En gul simdyna med frigolitkuddar, som skogsmössen gnagt lite på, väckte bilder av iskalla bad i Vättern, med Mariekex och hemkokt saft på en rutig filt i den heta, vita sanden. Och min första tennisracket påminde mig om hur jag - precis som Björn Borg - brukade stå och slå bollar mot garageporten där hemma. Men jag brukade ofta slå för högt så jag fick springa runt till baksidan för att hämta bollen igen, och det gjorde nog aldrig Björn Borg.
Nästan varje sak vi hittade vid den där röjningen hade en liten historia att berätta.
Men vad skulle en av antikexperterna, som tv numera kryllar av, ha att säga om våra gamla saker: "Värdelöst" skulle domen förstås lyda.
Är det inte sorgligt enögt att allt i vår tid bara handlar om pengar?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 29 maj 2009
Jag hittade mitt första dockhus – ett som min pappa snickrat, och som var en miniatyr av det grönmålade hus där jag växte upp. Miniatyrhuset hade till och med samma blommiga tapeter på väggarna som jag hade i mitt flickrum.
En gul simdyna med frigolitkuddar, som skogsmössen gnagt lite på, väckte bilder av iskalla bad i Vättern, med Mariekex och hemkokt saft på en rutig filt i den heta, vita sanden. Och min första tennisracket påminde mig om hur jag - precis som Björn Borg - brukade stå och slå bollar mot garageporten där hemma. Men jag brukade ofta slå för högt så jag fick springa runt till baksidan för att hämta bollen igen, och det gjorde nog aldrig Björn Borg.
Nästan varje sak vi hittade vid den där röjningen hade en liten historia att berätta.
Men vad skulle en av antikexperterna, som tv numera kryllar av, ha att säga om våra gamla saker: "Värdelöst" skulle domen förstås lyda.
Är det inte sorgligt enögt att allt i vår tid bara handlar om pengar?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 29 maj 2009
2009/05/28
Enkla ting kan göra mig lycklig
Vissa dagar är det som att allt bara ska gå käpprätt åt skogen, hur man än försöker undkomma. I lördags hade jag just en sådan dag.
Sent på kvällen var jag på väg hem från sommarstället med bilen full av järnskrot efter storröjning i förråden. Men jag hade inte hunnit särskilt långt förrän bilen fick punktering. Det var bara att stanna och rota bland skrotet efter reservdäck och verktyg.
Att byta ett däck brukar inte vålla mig några större besvärligheter - i vanliga fall. Men den här gången satt muttrarna så hårt åtdragna med elverktyg att de inte gick att rubba med mitt gamla hederliga fälgkors. Och nu satt det tillplattade däcket envist där det satt.
När jag skulle ringa min bilkunnige far för att fråga om han visste några användbara knep upptäckte jag dessutom att mobilbatteriet hade laddat ur och att telefonen var stendöd - just när jag hade behövt den som bäst!
Det minskade mina valmöjligheter ytterligare, men än var jag inte redo att ge upp. Jag traskade i stället iväg till ett vandrarhem i närheten, i hopp om en telefon eller ett verktyg att låna, eller kanske en säng att övernatta i. Men där var det låst och tillbommat för natten.
Visst hade jag kunnat gå tillbaka till sommarstugan, men dit var det en bra bit, och med mig i bilen hade jag ju mitt högt älskade dragspel. Tanken på att baxa det med mig på långpromenad tilltalade mig lika lite som att överge det i bilen tillsammans med järnskrotet.
Och visst hade jag kunnat söka rätt på något hus där jag kunnat be om hjälp. Men efter förrådsstädningen var jag både smutsig och illa klädd, och man vill ju inte skrämma folk i onödan.
Det blev helt enkelt till att övernatta i bilen. En filt hade jag, och en cd-spelare med en god ljudbok i. Jag hittade till och med några kvarglömda godisbitar i en påse. Och tänk vad sådana enkla små ting kan göra en lycklig i en belägenhet som min just då.
När jag bäddat i ordning och lagt mig tillrätta – under en gammal trasmatta för att få extra värme - så slog det mig plötsligt att en förbipasserande polispatrull mycket väl skulle kunna ta mig för att vara en hemlös inbrottstjuv på väg från en mindre lyckad stöldturné.
Den tanken gjorde mig full i skratt där jag låg för mig själv. Vid det laget hade jag landat i det där lugnet som följer sedan man insett att man är fast i en situation utan utvägar och lika gärna kan ge upp alla försök för en stund.
Jag upptäckte att det finns en befriande enkelhet i att vara beskuren från sitt välordnade vardagssammanhang och hänvisad till en situation där allt annat än grundläggande behov får läggas åt sidan. Och att sådana där besvärliga avvikelser från ens ursprungsplaner faktiskt kan tillföra ett och annat - om man väljer att gilla läget och inte bara klaga sig igenom dem.
Tidigare publicerat i Tidningen Folket den 28 maj
Sent på kvällen var jag på väg hem från sommarstället med bilen full av järnskrot efter storröjning i förråden. Men jag hade inte hunnit särskilt långt förrän bilen fick punktering. Det var bara att stanna och rota bland skrotet efter reservdäck och verktyg.
Att byta ett däck brukar inte vålla mig några större besvärligheter - i vanliga fall. Men den här gången satt muttrarna så hårt åtdragna med elverktyg att de inte gick att rubba med mitt gamla hederliga fälgkors. Och nu satt det tillplattade däcket envist där det satt.
När jag skulle ringa min bilkunnige far för att fråga om han visste några användbara knep upptäckte jag dessutom att mobilbatteriet hade laddat ur och att telefonen var stendöd - just när jag hade behövt den som bäst!
Det minskade mina valmöjligheter ytterligare, men än var jag inte redo att ge upp. Jag traskade i stället iväg till ett vandrarhem i närheten, i hopp om en telefon eller ett verktyg att låna, eller kanske en säng att övernatta i. Men där var det låst och tillbommat för natten.
Visst hade jag kunnat gå tillbaka till sommarstugan, men dit var det en bra bit, och med mig i bilen hade jag ju mitt högt älskade dragspel. Tanken på att baxa det med mig på långpromenad tilltalade mig lika lite som att överge det i bilen tillsammans med järnskrotet.
Och visst hade jag kunnat söka rätt på något hus där jag kunnat be om hjälp. Men efter förrådsstädningen var jag både smutsig och illa klädd, och man vill ju inte skrämma folk i onödan.
Det blev helt enkelt till att övernatta i bilen. En filt hade jag, och en cd-spelare med en god ljudbok i. Jag hittade till och med några kvarglömda godisbitar i en påse. Och tänk vad sådana enkla små ting kan göra en lycklig i en belägenhet som min just då.
När jag bäddat i ordning och lagt mig tillrätta – under en gammal trasmatta för att få extra värme - så slog det mig plötsligt att en förbipasserande polispatrull mycket väl skulle kunna ta mig för att vara en hemlös inbrottstjuv på väg från en mindre lyckad stöldturné.
Den tanken gjorde mig full i skratt där jag låg för mig själv. Vid det laget hade jag landat i det där lugnet som följer sedan man insett att man är fast i en situation utan utvägar och lika gärna kan ge upp alla försök för en stund.
Jag upptäckte att det finns en befriande enkelhet i att vara beskuren från sitt välordnade vardagssammanhang och hänvisad till en situation där allt annat än grundläggande behov får läggas åt sidan. Och att sådana där besvärliga avvikelser från ens ursprungsplaner faktiskt kan tillföra ett och annat - om man väljer att gilla läget och inte bara klaga sig igenom dem.
Tidigare publicerat i Tidningen Folket den 28 maj
2009/05/22
Nygamla ledstjärnor och förebilder
Vilka kommer att vara våra största ledstjärnor och viktigaste förebilder när tiderna blir sämre? Blir det börsanalytikerna? Nja, kanske inte ändå. Jag menar, hur mycket har de hjälpt oss hittills? Kommer det att vara det omvärldsanalytikerna, it-experterna, innovatörerna eller framtidsforskarna som kommer att vara oss till störst hjälp?
Jag vet såklart inte. Hur ska någon veta? Men min gissning är att vi kommer ha större nytta av att vända oss åt ett annat håll om tiderna blir sämre.
Jag tror det kan bli dags att ta den gamla husmorsvisdomen till heders igen.
Den enkla, rustika, bondska, uträknade och till historien förpassade kunskapen hur man rensar en fisk, nackar en höna, stickar en tröja, saftar, syltar och konserverar, lagar nya maträtter av gårdagens rester, och lagar sånt som är trasigt.
Det kanske låter lite tråkigt. Men jag tycker också det finns en tröst i att vi egentligen inte behöver uppfinna något nytt om tiderna blir för jävliga. Överlevnadskonsten är redan uppfunnen – och bara att leta fram och återvinna igen.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 22 maj 2009
Jag vet såklart inte. Hur ska någon veta? Men min gissning är att vi kommer ha större nytta av att vända oss åt ett annat håll om tiderna blir sämre.
Jag tror det kan bli dags att ta den gamla husmorsvisdomen till heders igen.
Den enkla, rustika, bondska, uträknade och till historien förpassade kunskapen hur man rensar en fisk, nackar en höna, stickar en tröja, saftar, syltar och konserverar, lagar nya maträtter av gårdagens rester, och lagar sånt som är trasigt.
Det kanske låter lite tråkigt. Men jag tycker också det finns en tröst i att vi egentligen inte behöver uppfinna något nytt om tiderna blir för jävliga. Överlevnadskonsten är redan uppfunnen – och bara att leta fram och återvinna igen.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 22 maj 2009
2009/05/15
Att med stolthet odla i sin egen mylla...
Sörmländsk rabarberfestival. Det är något jag gillar med den idén. Den har lite av "gräv där du står-filosofi" över sig.
I stället för att beklaga sig över karga breddgrader som inte lämpar sig för citrusfrukter, kokosnötter eller något annat sött och exotiskt, så hyllar man sina sura rabarberstjälkar och helt enkelt gör fest av det man har. Och dessutom är man stolt över det!
Det finns något vackert i det, som går att överföra till livets andra områden också.
Det är så lätt att bli blind för det storslagna om man står för nära det. Och så mycket lättare att gå i taket över fantastiska naturupplevelser, när man rest långt för att se dem, än att uppskatta det som finns här, nu och i närheten.
I småorter och på landsbygden finns alldeles för ofta en tendens att be om ursäkt för sitt egna lilla futtiga, och tycka att det som kommer någon annanstans ifrån är finare, bättre och förmer. Och lika ofta tar sig samma grundtendens motsatt uttryck, och man klankar ner på allt annat för att hävda sig ur sitt upplevda underläge.
Nej, bättre då att med stolthet odla i sin egen mylla, och hylla det som nu behagar växa där!
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 15 maj 2009
I stället för att beklaga sig över karga breddgrader som inte lämpar sig för citrusfrukter, kokosnötter eller något annat sött och exotiskt, så hyllar man sina sura rabarberstjälkar och helt enkelt gör fest av det man har. Och dessutom är man stolt över det!
Det finns något vackert i det, som går att överföra till livets andra områden också.
Det är så lätt att bli blind för det storslagna om man står för nära det. Och så mycket lättare att gå i taket över fantastiska naturupplevelser, när man rest långt för att se dem, än att uppskatta det som finns här, nu och i närheten.
I småorter och på landsbygden finns alldeles för ofta en tendens att be om ursäkt för sitt egna lilla futtiga, och tycka att det som kommer någon annanstans ifrån är finare, bättre och förmer. Och lika ofta tar sig samma grundtendens motsatt uttryck, och man klankar ner på allt annat för att hävda sig ur sitt upplevda underläge.
Nej, bättre då att med stolthet odla i sin egen mylla, och hylla det som nu behagar växa där!
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 15 maj 2009
2009/05/14
Min farfar kämpade för människovärde
”I dag har vi fått människovärde.”
Det är inte många förunnat att komma hem från jobbet en vanlig dag och ha uträttat något så stort och viktigt. Men så sa faktiskt min farfar när han kom hem till sin familj den höstdag 1945 när slaveriet avskaffats i Sverige – statarsamhället.
Min farfar dog när jag var så liten att jag inte har några egna minnen av honom, och jag har aldrig vetat särskilt mycket om vem han egentligen var. Att han var lantarbetare nere i Östergötland har jag länge känt till, men det var inte förrän ganska nyligen som jag fick veta att han också var aktiv i Svenska Lantarbetarförbundet och att han tillsammans med bland andra Gunnar Sträng, som sedermera blev finansminister, cyklade runt i östgötabygderna och stod på lastbilsflak och agiterade för just människovärde för statarna.
Statarsamhället var (för den som råkat missa den historielektionen i skolan) ett system som tillät stora jordägare att anställa lantarbetare som fick jobba för nästan enbart mat, kanske lite ved, och husrum - ofta i kalla, trånga och undermåliga bostäder - men i stort sett ingen riktig lön. Så länge som fram till 1926 hade godsherrarna i Sverige också rätt enligt lag att slå sina statare om de så behagade. Det var med andra ord levnadsvillkor som inte låg så långt ifrån slavarnas i den amerikanska södern. Men det systemet hade å andra sidan avskaffats redan 1865.
Visserligen var ju inte statarna ägda av sina arbetsgivare, utan kunde som regel en gång om året byta gård och välja att slava åt någon annan under samma premisser. Men någon möjlighet att ta sig ur sin låsta tillvaro fick de egentligen aldrig. Så värst mycket friare än slavarna i USA var de nog knappast i praktiken.
Jag önskar att jag hade möjlighet att ta reda på mer om min farfars kamp, och på vilket sätt han var delaktig i att den svenska historien fick börja ett nytt kapitel.
Men min pappa och hans syskon var för små för att minnas den där kampen. Och min farmor är för länge sedan borta. Och jag får nöja mig med mina egna heroiska fantasier om mitt ursprung.
Min farfars kamp blir en påminnelse för mig om att ingen seger någonsin är för evigt vunnen. Det kan alltid komma en tid när kampen måste föras på nytt.
Och mina kunskapsluckor om hans liv blir en påminnelse om att jag inte ska låta mer av min historia gå förlorad, utan komma ihåg att ställa frågor om det förflutna, medan det finns någon att fråga.
I osäkra tider som vår tror jag det är viktigare än någonsin att söka sig till historien. Inte för att finna gårdagens svar på dagens problem. Men för att bottna, samla kraft, ta spjärn i det förflutna när man tar ut riktningen framåt.
Och framför allt – för att få vettiga perspektiv på det kaotiska nuet.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 maj 2009
Det är inte många förunnat att komma hem från jobbet en vanlig dag och ha uträttat något så stort och viktigt. Men så sa faktiskt min farfar när han kom hem till sin familj den höstdag 1945 när slaveriet avskaffats i Sverige – statarsamhället.
Min farfar dog när jag var så liten att jag inte har några egna minnen av honom, och jag har aldrig vetat särskilt mycket om vem han egentligen var. Att han var lantarbetare nere i Östergötland har jag länge känt till, men det var inte förrän ganska nyligen som jag fick veta att han också var aktiv i Svenska Lantarbetarförbundet och att han tillsammans med bland andra Gunnar Sträng, som sedermera blev finansminister, cyklade runt i östgötabygderna och stod på lastbilsflak och agiterade för just människovärde för statarna.
Statarsamhället var (för den som råkat missa den historielektionen i skolan) ett system som tillät stora jordägare att anställa lantarbetare som fick jobba för nästan enbart mat, kanske lite ved, och husrum - ofta i kalla, trånga och undermåliga bostäder - men i stort sett ingen riktig lön. Så länge som fram till 1926 hade godsherrarna i Sverige också rätt enligt lag att slå sina statare om de så behagade. Det var med andra ord levnadsvillkor som inte låg så långt ifrån slavarnas i den amerikanska södern. Men det systemet hade å andra sidan avskaffats redan 1865.
Visserligen var ju inte statarna ägda av sina arbetsgivare, utan kunde som regel en gång om året byta gård och välja att slava åt någon annan under samma premisser. Men någon möjlighet att ta sig ur sin låsta tillvaro fick de egentligen aldrig. Så värst mycket friare än slavarna i USA var de nog knappast i praktiken.
Jag önskar att jag hade möjlighet att ta reda på mer om min farfars kamp, och på vilket sätt han var delaktig i att den svenska historien fick börja ett nytt kapitel.
Men min pappa och hans syskon var för små för att minnas den där kampen. Och min farmor är för länge sedan borta. Och jag får nöja mig med mina egna heroiska fantasier om mitt ursprung.
Min farfars kamp blir en påminnelse för mig om att ingen seger någonsin är för evigt vunnen. Det kan alltid komma en tid när kampen måste föras på nytt.
Och mina kunskapsluckor om hans liv blir en påminnelse om att jag inte ska låta mer av min historia gå förlorad, utan komma ihåg att ställa frågor om det förflutna, medan det finns någon att fråga.
I osäkra tider som vår tror jag det är viktigare än någonsin att söka sig till historien. Inte för att finna gårdagens svar på dagens problem. Men för att bottna, samla kraft, ta spjärn i det förflutna när man tar ut riktningen framåt.
Och framför allt – för att få vettiga perspektiv på det kaotiska nuet.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 maj 2009
2009/05/08
Var är jämställdheten vid återvinningsstationerna?
Nog har vi kommit en bit på väg när det gäller jämställdhet. Men det finns vissa områden där jag undrar hur det egentligen står till med könsfördelningen.
Om jag beger mig till en återvinningscentral för att slänga gamla förpackningar och annat – vilka möter jag där? Ja, de gånger jag är där råkar jag nästan bara på kvinnor. Och när jag åker till soptippen med gammalt skräp efter någon ny källarröjning – vilka möter jag då där? Utan undantag bara män. Eller alltså, det brukar vara jag som är det enda undantaget.
Nu vill jag inte på något sätt dra några vetenskapliga växlar utifrån mina sporadiska besök på det ena och det andra stället. Men kan det verkligen vara rena tillfälligheter att jag sett just det här mönstret?
Eller är det faktiskt så att det fortfarande är kvinnornas sak att diska mjölkförpackningar och konservburkar och sedan kånka dem till källsorteringen, medan det är männen sak att köra skräp till soptippen? Att diskbänken fortfarande är kvinnornas domän, och garaget är männens?
Borde vi inte ha kommit så långt att åtminstone avfallsåtervinning skulle vara befriat från könsrollstänk 2009?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 8 maj 2009
Om jag beger mig till en återvinningscentral för att slänga gamla förpackningar och annat – vilka möter jag där? Ja, de gånger jag är där råkar jag nästan bara på kvinnor. Och när jag åker till soptippen med gammalt skräp efter någon ny källarröjning – vilka möter jag då där? Utan undantag bara män. Eller alltså, det brukar vara jag som är det enda undantaget.
Nu vill jag inte på något sätt dra några vetenskapliga växlar utifrån mina sporadiska besök på det ena och det andra stället. Men kan det verkligen vara rena tillfälligheter att jag sett just det här mönstret?
Eller är det faktiskt så att det fortfarande är kvinnornas sak att diska mjölkförpackningar och konservburkar och sedan kånka dem till källsorteringen, medan det är männen sak att köra skräp till soptippen? Att diskbänken fortfarande är kvinnornas domän, och garaget är männens?
Borde vi inte ha kommit så långt att åtminstone avfallsåtervinning skulle vara befriat från könsrollstänk 2009?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 8 maj 2009
2009/04/30
Radio för livsleda
Kan det finnas någon bättre tid än just den här? När de japanska körsbärsträden blommar och tusen fågelröster kvillrar och de ljusa månaderna slår ut sina almanacksblad, ännu tomma, men fulla av löften.
Så här års funderar jag själv som bäst på vart sommarens reseäventyr ska gå och vad andra småutflykter ska ha för mål. Och så är det väl för de flesta, även om den dystra konjunkturen kanske gör äventyren mindre vidlyftiga.
Samtidigt går en stillsamt sorgsen tanke åt alla dem som inte känner så här på våren. Tänk om man i stället tvingades para de vackraste av alla vårtecken med den mörkaste av sinnesstämningar och att plågas av den bittraste livsleda just när hoppet i stället borde vara som störst.
Borde. Kanske är det just det här som är det allra värsta. Lyckokravet, som gör jämförelsen till det egna kantstötta, futtiga och högst vardagliga livet så outhärdlig för somliga mitt ibland oss.
Jag hade en gång en idé om att göra ett radioprogram just för de livsleda. En exklusiv nattklubb i etern där utanförskapet skulle vara inträdesbiljetten. Det skulle pågå som bäst vid den tidpunkten på natten då de flesta självmord enligt statistiken äger rum. Och det skulle vara det där halmstrået som fick de livsleda att natt efter natt välja livets väg i stället för dödens ut ur helveteskvalen.
Om man skulle välja att göra en sak för sina medmänniskor så kan det inte finnas något viktigare än just det, att hjälpa till att få vågen att väga över på livets sida. Varje annat problem går att lösa sedan, på sikt och så småningom. Bara detta enda val är oåterkalleligt och för evigt för sent för den som väljer fel.
Naturligtvis skulle det inte gå att göra ett sådant radioprogram, det insåg jag redan då. Hur skulle man veta att det man sa i det där programmet inte i stället var det som fick människor att ta det där olycksaliga steget? Hur skulle man någonsin våga ta på sig ett sådant ansvar? Finns det någon som besitter så mycket kunskap om livsleda att han eller hon skulle våga? Jag tror inte det.
Och i vilken radiokanal skulle det förresten sändas? Vem skulle tycka att de ynka lyssnarsiffror det skulle generera vore tillräckliga? Ingen kanal jag vet namnet på i alla fall.
Men jag kan ändå önska att det fanns ett sätt att hitta de där förlösande orden som träffade rakt i hjärtat på varje människa som förlorat sitt hopp. De där orden som kunde få de vilsna själarna längst ute vid avgrundsranden att hitta tillbaka genom dimman och komma ut på rätt sida igen.
Om man kunde bota känslan av total ensamhet i den egna förtvivlan, om det gick att förmedla känslan av att ändå vara sedd och förstådd – skulle det inte ändå nå en bit på den vägen?
Även om livsledan och dess skäl är individuella - så olika varandra är väl ändå inte vi människor?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 30 april 2009
Så här års funderar jag själv som bäst på vart sommarens reseäventyr ska gå och vad andra småutflykter ska ha för mål. Och så är det väl för de flesta, även om den dystra konjunkturen kanske gör äventyren mindre vidlyftiga.
Samtidigt går en stillsamt sorgsen tanke åt alla dem som inte känner så här på våren. Tänk om man i stället tvingades para de vackraste av alla vårtecken med den mörkaste av sinnesstämningar och att plågas av den bittraste livsleda just när hoppet i stället borde vara som störst.
Borde. Kanske är det just det här som är det allra värsta. Lyckokravet, som gör jämförelsen till det egna kantstötta, futtiga och högst vardagliga livet så outhärdlig för somliga mitt ibland oss.
Jag hade en gång en idé om att göra ett radioprogram just för de livsleda. En exklusiv nattklubb i etern där utanförskapet skulle vara inträdesbiljetten. Det skulle pågå som bäst vid den tidpunkten på natten då de flesta självmord enligt statistiken äger rum. Och det skulle vara det där halmstrået som fick de livsleda att natt efter natt välja livets väg i stället för dödens ut ur helveteskvalen.
Om man skulle välja att göra en sak för sina medmänniskor så kan det inte finnas något viktigare än just det, att hjälpa till att få vågen att väga över på livets sida. Varje annat problem går att lösa sedan, på sikt och så småningom. Bara detta enda val är oåterkalleligt och för evigt för sent för den som väljer fel.
Naturligtvis skulle det inte gå att göra ett sådant radioprogram, det insåg jag redan då. Hur skulle man veta att det man sa i det där programmet inte i stället var det som fick människor att ta det där olycksaliga steget? Hur skulle man någonsin våga ta på sig ett sådant ansvar? Finns det någon som besitter så mycket kunskap om livsleda att han eller hon skulle våga? Jag tror inte det.
Och i vilken radiokanal skulle det förresten sändas? Vem skulle tycka att de ynka lyssnarsiffror det skulle generera vore tillräckliga? Ingen kanal jag vet namnet på i alla fall.
Men jag kan ändå önska att det fanns ett sätt att hitta de där förlösande orden som träffade rakt i hjärtat på varje människa som förlorat sitt hopp. De där orden som kunde få de vilsna själarna längst ute vid avgrundsranden att hitta tillbaka genom dimman och komma ut på rätt sida igen.
Om man kunde bota känslan av total ensamhet i den egna förtvivlan, om det gick att förmedla känslan av att ändå vara sedd och förstådd – skulle det inte ändå nå en bit på den vägen?
Även om livsledan och dess skäl är individuella - så olika varandra är väl ändå inte vi människor?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 30 april 2009
Eldens högtid är här
Valborgsmässoafton. Är det inte något ursprungligt och magiskt över denna eldens högtid framför andra?
Jag har en särskild fascination för eld. Den är lika vacker som farlig. Och i våreldarnas lågor få man symboliskt kasta av sig det gamla och bli ny. Finna nya sanningar, ta ut nya riktningar, väva nya drömmar om det kommande.
Valborgsfirandet har inte helt oväntat sina rötter i hednisk tid. Eldarna tändes för att skrämma bort såväl vilddjur som allsköns oknytt - och förstås häxorna - dessa starka kvinnor med makt över liv och död. Och utöver elden lär man också ha skramlat med grytlock och fört extra mycket oväsen för säkerhets skull.
I Tyskland trodde man att häxorna firade sabbat just på valborgsmässoafton och därför var extra farliga just vid den tiden.
Men det finns en förklaring till att denna hedniska högtid överlevt mer än tusen år i en kristen kultur. Det fanns ett helgon som hette Valborg och levde på 700-talet i England och Tyskland. Hon startade ett kloster, och vid hennes begravning förtäljer legenden att det ska ha runnit olja från hennes gravsten. Hon helgonförklarades den 1 maj. Därför har hon förknippats med firandet av våren.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 30 april 2009
Jag har en särskild fascination för eld. Den är lika vacker som farlig. Och i våreldarnas lågor få man symboliskt kasta av sig det gamla och bli ny. Finna nya sanningar, ta ut nya riktningar, väva nya drömmar om det kommande.
Valborgsfirandet har inte helt oväntat sina rötter i hednisk tid. Eldarna tändes för att skrämma bort såväl vilddjur som allsköns oknytt - och förstås häxorna - dessa starka kvinnor med makt över liv och död. Och utöver elden lär man också ha skramlat med grytlock och fört extra mycket oväsen för säkerhets skull.
I Tyskland trodde man att häxorna firade sabbat just på valborgsmässoafton och därför var extra farliga just vid den tiden.
Men det finns en förklaring till att denna hedniska högtid överlevt mer än tusen år i en kristen kultur. Det fanns ett helgon som hette Valborg och levde på 700-talet i England och Tyskland. Hon startade ett kloster, och vid hennes begravning förtäljer legenden att det ska ha runnit olja från hennes gravsten. Hon helgonförklarades den 1 maj. Därför har hon förknippats med firandet av våren.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 30 april 2009
2009/04/24
Vad ser du? Och vad ser jag?
Ur hur många olika perspektiv kan man egentligen se på en och samma sak? Ta bara en vanlig gata till exempel.
Hur olika ser man den inte om man upplever den för första gången, jämfört med om man tillbringat hela sitt liv i dess närhet och varje kvadratmeter är förknippad med minnen?
En rörläggare som grävt upp hela gatan och sett den i genomskärning upplever den knappast på samma sätt som en konstnär som ska måla av den.
En arkitekt och en hortonom fokuserar knappast heller på samma saker vid en betraktelse av samma gatumiljö.
En rörelsehindrad som ska ta sig fram på gatan betraktar kanske dess lutning, och dess hinder i form av höga trottoarkanter, medan en tävlingscyklist kanske ser på husens höjd och hur de påverkar vindmotståndet i uppförsbacken.
En liten pojke som just upptäckt bokstävernas magi och tror att alla skyltar och bokstäver bildar just hans eget namn – vilken upplevelse får han när han går längs gatan?
Garanterat en annan upplevelse än en äldre kvinna som blivit rånad på samma gata.
Vad ser en hund i förhållande till en duva när de befinner sig på samma gata?
Vad ser jag? Och vad ser du?
Med så olika perspektiv till och med på en vanlig gata – är det så konstigt att vi människor har svårt att förstå varann ibland?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 24 april 2009
Hur olika ser man den inte om man upplever den för första gången, jämfört med om man tillbringat hela sitt liv i dess närhet och varje kvadratmeter är förknippad med minnen?
En rörläggare som grävt upp hela gatan och sett den i genomskärning upplever den knappast på samma sätt som en konstnär som ska måla av den.
En arkitekt och en hortonom fokuserar knappast heller på samma saker vid en betraktelse av samma gatumiljö.
En rörelsehindrad som ska ta sig fram på gatan betraktar kanske dess lutning, och dess hinder i form av höga trottoarkanter, medan en tävlingscyklist kanske ser på husens höjd och hur de påverkar vindmotståndet i uppförsbacken.
En liten pojke som just upptäckt bokstävernas magi och tror att alla skyltar och bokstäver bildar just hans eget namn – vilken upplevelse får han när han går längs gatan?
Garanterat en annan upplevelse än en äldre kvinna som blivit rånad på samma gata.
Vad ser en hund i förhållande till en duva när de befinner sig på samma gata?
Vad ser jag? Och vad ser du?
Med så olika perspektiv till och med på en vanlig gata – är det så konstigt att vi människor har svårt att förstå varann ibland?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 24 april 2009
2009/04/17
Nära och långt borta
Är det inte märkligt hur liten världen är ibland? Och hur det nära och lokala ibland får återverkningar på det som finns långt bort.
I vintras skrev jag en artikel om en Flenstjej, Karolina Andersson, som skulle åka som volontär till ett barnhem i Thailand. Och nyligen fick jag hälsningar ifrån henne från det där barnhemmet, som ligger i otillgängliga trakter bortom turiststråken någonstans djupt in i de thailändska djunglerna.
Dit hade det en dag ganska nyligen kommit besökare som hon inte kände sedan tidigare. Men de hade frågat henne: "Är det dig vi har läst om i Folket?"
Fullständigt osannolikt, men ändå alldeles sant.
Det är globaliseringen som gjort sitt intåg på allvar. Och en liten händelse i en del av världen kan i dag sätta avtryck i en helt annan. Tänk bara på vad en konkursdrabbad bank i USA sedan ledde fram till?
Spännande, och samtidigt skrämmande.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 17 april 2009
I vintras skrev jag en artikel om en Flenstjej, Karolina Andersson, som skulle åka som volontär till ett barnhem i Thailand. Och nyligen fick jag hälsningar ifrån henne från det där barnhemmet, som ligger i otillgängliga trakter bortom turiststråken någonstans djupt in i de thailändska djunglerna.
Dit hade det en dag ganska nyligen kommit besökare som hon inte kände sedan tidigare. Men de hade frågat henne: "Är det dig vi har läst om i Folket?"
Fullständigt osannolikt, men ändå alldeles sant.
Det är globaliseringen som gjort sitt intåg på allvar. Och en liten händelse i en del av världen kan i dag sätta avtryck i en helt annan. Tänk bara på vad en konkursdrabbad bank i USA sedan ledde fram till?
Spännande, och samtidigt skrämmande.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 17 april 2009
2009/04/16
Efterrätt på livets höst
En djupt älskad människa som jag känt i hela mitt liv håller på att sakta tyna bort. Jag besökte henne i påskhelgen och fick en hjärtskärande påminnelse om hur skoningslöst åldrandet kan vara.
Hennes oroliga rop nådde oss redan i korridoren utanför hennes rum. Skör som en fågelunge fann vi henne i sin säng när vi kom in – hon som i sin krafts dagar var en duktig idrottskvinna.
Men hon kände genast igen oss, och grät av glädje över välbekanta ansikten från den tid då hennes minne ännu var intakt. Hon rabblade våra namn som ett mantra. Som om stavelserna var fyrljus som hjälpte henne att orientera sig tillbaka till sig själv.
Och snart var hon åter förvandlad till den vi så väl känner igen. Hon undrade varför i all världen hon skulle ligga i sängen när vi nu hade kommit och hälsat på. Hon ville komma upp och sitta tillsammans med oss, som hon brukar när vi kommer.
Det fick hon förstås, och den vänliga och rara personalen kom också med mat på en bricka till henne. Något gråaktigt köttliknade som hon bara petade lite i. Men så bjöds det på efterrätt också, eftersom det var påsk, och den åt hon upp helt och hållet, och tyckte den var så god, så god.
Varför kan man inte få efterrätt varje dag på livets höst? Om det nu är det som sätter fart på ens livsandar? Borde det inte vara en självklarhet, när livets sötma kanske lyser med sin frånvaro i andra avseenden, tänkte jag där jag satt intill henne.
Jag tänker i alla fall ta med mig efterrätt till henne varje gång jag kommer hädanefter. Och jag har också lovat mig själv att jag från och med min nittioårsdag aldrig ska äta något annat än bara efterrätt.
Efteråt drack vi kaffe och pratade. Under samtalets gång kom allt fler minnesglimtar tillbaka. Och hennes härliga humor som hon alltid haft var plötsligt där igen, nästan som vanligt. Förvandlingen var härlig att skåda.
Och även om många minnen var förlorade tror jag att hon ändå i vårt välbekanta småprat, i referenser till namn och platser hon en gång känt, fann ett sammanhang, en känsla av att tillhöra, även om hon inte riktigt mindes vad, och hur.
Det blev en lång härlig pratstund, innan hon till sist blev trött och bad att få lägga sig och vila igen. Och när jag tog hennes händer för att säga adjö för den här gången, så ville hon inte släppa mig, och vädjade till oss att inte gå ifrån henne. Som om vi var hennes skydd mot otryggheten i glömskans gränsland, dit hon försvann när ingen välbekant fanns hos henne. Utdriven till och med ur minnets paradis.
Är det inte en märklig parallell, att livets slut så påtagligt liknar dess början? Samma utsatthet, samma rop efter trygghet, samma lycka över ett välbekant ansikte i ett helt främmande och obegripligt universum där bilden av ens eget jag är grumlig och ogripbar.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 april 2009
Hennes oroliga rop nådde oss redan i korridoren utanför hennes rum. Skör som en fågelunge fann vi henne i sin säng när vi kom in – hon som i sin krafts dagar var en duktig idrottskvinna.
Men hon kände genast igen oss, och grät av glädje över välbekanta ansikten från den tid då hennes minne ännu var intakt. Hon rabblade våra namn som ett mantra. Som om stavelserna var fyrljus som hjälpte henne att orientera sig tillbaka till sig själv.
Och snart var hon åter förvandlad till den vi så väl känner igen. Hon undrade varför i all världen hon skulle ligga i sängen när vi nu hade kommit och hälsat på. Hon ville komma upp och sitta tillsammans med oss, som hon brukar när vi kommer.
Det fick hon förstås, och den vänliga och rara personalen kom också med mat på en bricka till henne. Något gråaktigt köttliknade som hon bara petade lite i. Men så bjöds det på efterrätt också, eftersom det var påsk, och den åt hon upp helt och hållet, och tyckte den var så god, så god.
Varför kan man inte få efterrätt varje dag på livets höst? Om det nu är det som sätter fart på ens livsandar? Borde det inte vara en självklarhet, när livets sötma kanske lyser med sin frånvaro i andra avseenden, tänkte jag där jag satt intill henne.
Jag tänker i alla fall ta med mig efterrätt till henne varje gång jag kommer hädanefter. Och jag har också lovat mig själv att jag från och med min nittioårsdag aldrig ska äta något annat än bara efterrätt.
Efteråt drack vi kaffe och pratade. Under samtalets gång kom allt fler minnesglimtar tillbaka. Och hennes härliga humor som hon alltid haft var plötsligt där igen, nästan som vanligt. Förvandlingen var härlig att skåda.
Och även om många minnen var förlorade tror jag att hon ändå i vårt välbekanta småprat, i referenser till namn och platser hon en gång känt, fann ett sammanhang, en känsla av att tillhöra, även om hon inte riktigt mindes vad, och hur.
Det blev en lång härlig pratstund, innan hon till sist blev trött och bad att få lägga sig och vila igen. Och när jag tog hennes händer för att säga adjö för den här gången, så ville hon inte släppa mig, och vädjade till oss att inte gå ifrån henne. Som om vi var hennes skydd mot otryggheten i glömskans gränsland, dit hon försvann när ingen välbekant fanns hos henne. Utdriven till och med ur minnets paradis.
Är det inte en märklig parallell, att livets slut så påtagligt liknar dess början? Samma utsatthet, samma rop efter trygghet, samma lycka över ett välbekant ansikte i ett helt främmande och obegripligt universum där bilden av ens eget jag är grumlig och ogripbar.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 april 2009
2009/04/02
Earth Hour varje vecka
Vi går mot ljuset, och det är sommartid på klockan – men hemma hos mig är det mörkt. Det började med Earth Hour, och sedan dess har jag märkt att jag bara tänder lampor om jag absolut måste. Inte av energisparariver, utan för vilsamheten som mörkret ger.
Jag hade inte alls tänkt bry mig så mycket om den där timmen i lördags kväll – jag hade planerat för en krogkväll i huvudstaden. Men så blev jag sjuk och stannade hemma i stället. Och bestämde mig, om än lite motsträvigt, för att vara med och ägna vår Moder Jord en mörk timme.
Och sedan jag själv släckt mina lampor gick jag runt i huset och såg hur ljuslågor tändes i andra hus runt omkring, och det var faktiskt riktigt rörande.
Då hade jag ändå ingen aning om att det var närmare en miljard människor runtom i världen som släckte lamporna i lördags kväll. Nästan en femtedel av jordens befolkning! Bara tanken – att så många människor överallt satt och kurade skymning för vår lilla blå hemplanets skull. Visst är det vackert?
Bara det faktum att budskapet har lyckats nå fram till så många människor är smått fantastiskt! Och då är det ändå förstås oerhört många fler som känt till kampanjen än som valt att delta. Och att nästan en miljard människor överhuvudtaget deltar i någonting alls samtidigt måste vara första gången i jordens historia. Då kan vi börja prata globalisering på riktigt, på individnivå, inte längre bara något som berör företagen.
Apropå dem ja – det hade ju förstås varit intressant om man förlagt Earth Hour till någon tid på dygnet när storindustrin går för fullt – den som nu fortfarande går överhuvudtaget, ska man kanske tillägga. Det hade varit intressant att se hur viljan till klimathänsyn hade sett ut i deras led - de som är de riktigt stora klimatskurkarna. Visst handlar det om pengar för deras del – men goodwill är väl också pengar?
Earth Hour har fått åtminstone mig att hoppas att det går att förändra världen! Eller, vi kanske till och med redan gjorde det i lördags? Vi har ju inte sett efterspelet än.
Min egen Earth Hour tillbringade jag i min krasslighet hemma i källaren vid en värmande brasa och levande ljus i två spinnande katters och en god boks trivsamma sällskap. Och det var så rogivande att jag inte nöjde mig med en timme - det blev snarare två. Att byta brasans sken mot tv-flimmer lockade helt enkelt inte.
Jag tror att Earth Hour inte bara gjorde gott för klimatet, utan faktiskt också för människors hälsa, välbefinnande och livskvalitet. Den där timmen skapade ett välbehövligt vakuum i nutidsmänniskans pressade tidsschema, en öppning mot någonting annat. En timme att tvätta sig ren från tv-skval, stressande lysrörssurr och datorflimmer.
Hos mig blir det Earth Hour varje vecka från och med nu. En timme för världen - och för själen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 2 april
Jag hade inte alls tänkt bry mig så mycket om den där timmen i lördags kväll – jag hade planerat för en krogkväll i huvudstaden. Men så blev jag sjuk och stannade hemma i stället. Och bestämde mig, om än lite motsträvigt, för att vara med och ägna vår Moder Jord en mörk timme.
Och sedan jag själv släckt mina lampor gick jag runt i huset och såg hur ljuslågor tändes i andra hus runt omkring, och det var faktiskt riktigt rörande.
Då hade jag ändå ingen aning om att det var närmare en miljard människor runtom i världen som släckte lamporna i lördags kväll. Nästan en femtedel av jordens befolkning! Bara tanken – att så många människor överallt satt och kurade skymning för vår lilla blå hemplanets skull. Visst är det vackert?
Bara det faktum att budskapet har lyckats nå fram till så många människor är smått fantastiskt! Och då är det ändå förstås oerhört många fler som känt till kampanjen än som valt att delta. Och att nästan en miljard människor överhuvudtaget deltar i någonting alls samtidigt måste vara första gången i jordens historia. Då kan vi börja prata globalisering på riktigt, på individnivå, inte längre bara något som berör företagen.
Apropå dem ja – det hade ju förstås varit intressant om man förlagt Earth Hour till någon tid på dygnet när storindustrin går för fullt – den som nu fortfarande går överhuvudtaget, ska man kanske tillägga. Det hade varit intressant att se hur viljan till klimathänsyn hade sett ut i deras led - de som är de riktigt stora klimatskurkarna. Visst handlar det om pengar för deras del – men goodwill är väl också pengar?
Earth Hour har fått åtminstone mig att hoppas att det går att förändra världen! Eller, vi kanske till och med redan gjorde det i lördags? Vi har ju inte sett efterspelet än.
Min egen Earth Hour tillbringade jag i min krasslighet hemma i källaren vid en värmande brasa och levande ljus i två spinnande katters och en god boks trivsamma sällskap. Och det var så rogivande att jag inte nöjde mig med en timme - det blev snarare två. Att byta brasans sken mot tv-flimmer lockade helt enkelt inte.
Jag tror att Earth Hour inte bara gjorde gott för klimatet, utan faktiskt också för människors hälsa, välbefinnande och livskvalitet. Den där timmen skapade ett välbehövligt vakuum i nutidsmänniskans pressade tidsschema, en öppning mot någonting annat. En timme att tvätta sig ren från tv-skval, stressande lysrörssurr och datorflimmer.
Hos mig blir det Earth Hour varje vecka från och med nu. En timme för världen - och för själen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 2 april
2009/03/19
Jag lovar högre makter att börja ett nytt liv
Rastlös orolig väntan är min tillvaro just nu. Min dator är hos doktorn. Ligger som bäst på operationsbordet och får sitt innanmäte undersökt och opererat. Jag vet inte om det finns något hopp. Prognosen är dålig, säger doktorn.
I går var allt som vanligt. Jag sa god natt och släckte som jag brukade. Men i morse ville den inte vakna till liv. Blinkade till, hummade lite, men det var allt.
Sedan dess går jag omkring med en avgrund i magtrakten som då och då under dagen gör sig påmind. Allt jag har att förlora: Fotografier från resor, skolarbeten, både mina och barnens, och alla texter jag skrivit de senaste tre åren… Sångtexter, projektplaner, ett helt regissörsprojekt, varenda anteckning från ett helt regiprojekt, mina barns skolarbeten, foton, sångtexter,
Jag kan aldrig återskapa de texter som skrevs i ett helt annat sammanhang, i ett helt annat sinnestillstånd i en annan livssituation, en annan tid, en annan jag. Den där Romanen jag börjat skriva… alltihop har troligen gått förlorat. Och är som bäst på väg till datahimlen.
Det är tid, kreativitet och energi, liv som går förlorat. Och paniken stiger.
Jag vet att jag borde ha gjort backup, att jag borde uppdaterat virusprogrammet. Men det kom alltid något emellan. Något jag bara behövde göra först. Och jag ångrar mig, och lovar högre makter att börja ett nytt och bättre liv, om jag bara kan få mina oersättliga filer tillbaka.
Och i min rastlösa väntan dagdrömmer jag att Stig Larssons romanhjältinna Lisbeth Sahlander kunde kliva ut ur en filmduk och med sitt knivskarpa intellekt och sin matematiska precision rädda min dator tillbaka till de levande, lika framgångsrikt som hon löser mordgåtor… Men jag får nöja mig med att tilltro min datadoktor om att ha en filmhjältinnas krafter. Och fortsätta vänta.
Det är som ett slags död. Ett tag tänker jag att mitt liv hädanefter kommer att delas in i ”före och efter kraschen”.
Den första kvällen utan min dator blir ändå rofylld på något märkligt sätt. Tomheten blir för en stund till en befriande kravlöshet. Enkelhet. Nolläge. Nystart. Nyskapande.
Insikten att det finns någon liten lärdom i alla små förtretligheter, liksom i stora katastrofer. Att moln kan ha silverkant, att problem kan vara förklädda välsignelser.
Och påminnelsen om hur mycket större saker det finns att förlora. Att livet aldrig någonsin kan bo i en dator och i en samling datafiler förlorade i datahimlen.
Till sist är min väntan över och datadoktorn ringer mig med två nyheter: en god och en dålig. Paniken återvänder och jag vågar inte andas förrän han berättat fortsättningen: Att han fått mina förlorade filer att nederstiga från datahimlen och återvända till vår dimension igen! Det behövdes ingen filmhjälte, min datadoktor är min hjälte nu. Mina dyrbara filer ligger nu räddade på ett fickminne i säkert förvar hos honom. Och mitt lugn återvänder. Livet återvänder.
Att datorn var bortom all räddning bekommer mig inte. Tills vidare skriver jag på en av sönernas dator. Den behöver förresten också en backup. Och en uppdatering av virusprogrammet. Jag borde verkligen. Bara inte just nu. Det får bli i morgon. Om jag hinner…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 mars 2009
I går var allt som vanligt. Jag sa god natt och släckte som jag brukade. Men i morse ville den inte vakna till liv. Blinkade till, hummade lite, men det var allt.
Sedan dess går jag omkring med en avgrund i magtrakten som då och då under dagen gör sig påmind. Allt jag har att förlora: Fotografier från resor, skolarbeten, både mina och barnens, och alla texter jag skrivit de senaste tre åren… Sångtexter, projektplaner, ett helt regissörsprojekt, varenda anteckning från ett helt regiprojekt, mina barns skolarbeten, foton, sångtexter,
Jag kan aldrig återskapa de texter som skrevs i ett helt annat sammanhang, i ett helt annat sinnestillstånd i en annan livssituation, en annan tid, en annan jag. Den där Romanen jag börjat skriva… alltihop har troligen gått förlorat. Och är som bäst på väg till datahimlen.
Det är tid, kreativitet och energi, liv som går förlorat. Och paniken stiger.
Jag vet att jag borde ha gjort backup, att jag borde uppdaterat virusprogrammet. Men det kom alltid något emellan. Något jag bara behövde göra först. Och jag ångrar mig, och lovar högre makter att börja ett nytt och bättre liv, om jag bara kan få mina oersättliga filer tillbaka.
Och i min rastlösa väntan dagdrömmer jag att Stig Larssons romanhjältinna Lisbeth Sahlander kunde kliva ut ur en filmduk och med sitt knivskarpa intellekt och sin matematiska precision rädda min dator tillbaka till de levande, lika framgångsrikt som hon löser mordgåtor… Men jag får nöja mig med att tilltro min datadoktor om att ha en filmhjältinnas krafter. Och fortsätta vänta.
Det är som ett slags död. Ett tag tänker jag att mitt liv hädanefter kommer att delas in i ”före och efter kraschen”.
Den första kvällen utan min dator blir ändå rofylld på något märkligt sätt. Tomheten blir för en stund till en befriande kravlöshet. Enkelhet. Nolläge. Nystart. Nyskapande.
Insikten att det finns någon liten lärdom i alla små förtretligheter, liksom i stora katastrofer. Att moln kan ha silverkant, att problem kan vara förklädda välsignelser.
Och påminnelsen om hur mycket större saker det finns att förlora. Att livet aldrig någonsin kan bo i en dator och i en samling datafiler förlorade i datahimlen.
Till sist är min väntan över och datadoktorn ringer mig med två nyheter: en god och en dålig. Paniken återvänder och jag vågar inte andas förrän han berättat fortsättningen: Att han fått mina förlorade filer att nederstiga från datahimlen och återvända till vår dimension igen! Det behövdes ingen filmhjälte, min datadoktor är min hjälte nu. Mina dyrbara filer ligger nu räddade på ett fickminne i säkert förvar hos honom. Och mitt lugn återvänder. Livet återvänder.
Att datorn var bortom all räddning bekommer mig inte. Tills vidare skriver jag på en av sönernas dator. Den behöver förresten också en backup. Och en uppdatering av virusprogrammet. Jag borde verkligen. Bara inte just nu. Det får bli i morgon. Om jag hinner…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 mars 2009
2009/03/05
Utmaningar är mitt livselixir
Jag älskar utmaningar! Just nu har jag fler än någonsin i min tillvaro, och det är så härligt! Detta att helt uppfyllas av en vision, en idé, ett mål att sträva mot. Och vägen dit – att känna hur man växer med uppgiften, att se hur resultatet växer fram bit för bit, genom oräkneliga timmars möda och engagemang.
Men det får inte gå alltför lätt. Det måste finnas moment av tvekan längs vägen. Tvivel på om man verkligen ska klara det, som sedan utmynnar i en ännu mer riktad viljeansträngning när man ger sig sjutton på att det ska gå om man bara ger allt...
Bitvis under vägen – ett flow utan like, som upphäver tid och rum. Och när man är framme – att upptäcka att man faktiskt inte riktigt är samma person som när man började. Att man lagt till erfarenheter, kunnande och insikt som kanske gör att man står lite stadigare, kanske till och med vågar räta på sig lite extra...
Jag är övertygad om att det här – att utvecklas genom utmaningar – faktiskt också är en djupt mänsklig drivkraft i allmänhet. Kanske en av de starkaste.
Jag tänker på lyckan i en ettårings ögon, som just tagit sina första steg över ett oändligt, farligt, hårt och ödsligt golv – för att landa i en trygg, öppen, leende famn. Sedan är det utmaningen att äta med sked utan att spilla, lära sig springa, hoppa på ett ben, cykla på tre hjul, lära sig alla bokstäverna, sätta ihop dem till ord. Ständigt nya utmaningar, med ständigt högre komplexitetsnivå. Och stoltheten när man högljutt deklarerar ”Kan själv!”
Jag skulle verkligen önska att varje människa fick sin beskärda del av så där lagom svåra utmaningar med jämna mellanrum, för de ger så oerhört mycket. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag påstår att utmaningar kan utgöra skillnaden mellan ett liv som upplevs meningslöst och ett som känns värt att leva.
Arbetslivet har den poängen att det ofta erbjuder just den där sortens utmaningar. Man kan förstås skapa utmaningar för sig själv inom vilket område som helst, oavsett om någon annan frågar efter dem eller inte. Men det är så oändligt mycket svårare. Och eftersom vi i vår kultur gärna identifierar oss med vårt jobb och vårt yrke, är det lättare att koppla avklarade utmaningar till självförtroende om de ligger inom arbetets domäner.
Men nu, i den situation som vårt samhälle befinner sig, är det färre än någonsin som får känna på den där sortens utmaningar. Som ges den där chansen att växa med en uppgift, lära känna sina egna styrkor och svagheter genom direkt erfarenhet, att bygga en identitet och att nå ut i världen med sina skapelser.
Att aldrig få chansen att delta i samhällsbygget genom sin egen kreativitet och sina färdigheter – det är inget annat än att berövas en del av sin livspotential. Och vilken förlust det är för samhället!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 mars 2009
Men det får inte gå alltför lätt. Det måste finnas moment av tvekan längs vägen. Tvivel på om man verkligen ska klara det, som sedan utmynnar i en ännu mer riktad viljeansträngning när man ger sig sjutton på att det ska gå om man bara ger allt...
Bitvis under vägen – ett flow utan like, som upphäver tid och rum. Och när man är framme – att upptäcka att man faktiskt inte riktigt är samma person som när man började. Att man lagt till erfarenheter, kunnande och insikt som kanske gör att man står lite stadigare, kanske till och med vågar räta på sig lite extra...
Jag är övertygad om att det här – att utvecklas genom utmaningar – faktiskt också är en djupt mänsklig drivkraft i allmänhet. Kanske en av de starkaste.
Jag tänker på lyckan i en ettårings ögon, som just tagit sina första steg över ett oändligt, farligt, hårt och ödsligt golv – för att landa i en trygg, öppen, leende famn. Sedan är det utmaningen att äta med sked utan att spilla, lära sig springa, hoppa på ett ben, cykla på tre hjul, lära sig alla bokstäverna, sätta ihop dem till ord. Ständigt nya utmaningar, med ständigt högre komplexitetsnivå. Och stoltheten när man högljutt deklarerar ”Kan själv!”
Jag skulle verkligen önska att varje människa fick sin beskärda del av så där lagom svåra utmaningar med jämna mellanrum, för de ger så oerhört mycket. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag påstår att utmaningar kan utgöra skillnaden mellan ett liv som upplevs meningslöst och ett som känns värt att leva.
Arbetslivet har den poängen att det ofta erbjuder just den där sortens utmaningar. Man kan förstås skapa utmaningar för sig själv inom vilket område som helst, oavsett om någon annan frågar efter dem eller inte. Men det är så oändligt mycket svårare. Och eftersom vi i vår kultur gärna identifierar oss med vårt jobb och vårt yrke, är det lättare att koppla avklarade utmaningar till självförtroende om de ligger inom arbetets domäner.
Men nu, i den situation som vårt samhälle befinner sig, är det färre än någonsin som får känna på den där sortens utmaningar. Som ges den där chansen att växa med en uppgift, lära känna sina egna styrkor och svagheter genom direkt erfarenhet, att bygga en identitet och att nå ut i världen med sina skapelser.
Att aldrig få chansen att delta i samhällsbygget genom sin egen kreativitet och sina färdigheter – det är inget annat än att berövas en del av sin livspotential. Och vilken förlust det är för samhället!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 mars 2009
2009/02/19
Vi berövades vår oskuld den där dagen
Nästan två veckor har gått nu sedan de där orosfyllda timmarna på en skolgård, som ruskade oss ur vår rosenslummer. Det där hotet som vi aldrig trodde, inte här, inte bland oss. Och så ändå.
Jag har en av mina söner i den skolan. Och som förälder: Den obeskrivbara känslan från den punkt då en svart rubrik på en dataskärm får världen att stanna i sitt lopp – fram till den sekund då man slagit ett välbekant nummer på telefonen och den där förväntade rösten faktiskt hörs i andra änden, och gör att skräcken tar ett kliv tillbaka igen och livet åter blir möjligt att orientera sig i.
Overklighetskänslan som följer med timmar av oviss väntan. Lusten att bara kasta allt ifrån sig och åka dit, stå där utanför avspärrningarna, och vänta i gemenskap med andra som delar samma oro, som känner samma kalla skräckfingrar treva kring hjärtat.
Sedan – den omedelbara lättnaden när det stod klart att faran var över. Men strax därpå, nya frågor, en ny oro.
För vem vet vilka slumrande demoner ett sådant tilltag kan väcka? Hur kan man vara säker på att inte någon annan där ute någonstans känner sig manad till efterföljd, och inte drar sig för att sätta en annans hot i verket?
Vi berövades vår oskuld den där dagen, någonstans kring just den där skolgården.
Sedan dess bär vi på tanken, ja, till och med vissheten, att det kan hända, inte i andra länder, andra skolor, andra världar – utan här, mitt i vår vardag.
Rädslan sitter kvar som en tagg i hjärtat, och det finns inget sätt att få den att försvinna tillbaka därifrån den kom. Inget sätt att skruva tiden tillbaka.
Eller - kan vi fortfarande inbilla oss att det inte skulle kunna hända här? Att ungdomar i vårt land mår bättre än de gör i USA, eller i Finland? Att våra restriktiva vapenlagar kommer att förhindra något liknande från att ske här? Jag tror det vore ett olyckligt misstag.
Historien har för länge sedan visat oss hur varningssignalerna ser ut. Vi vet att mobbning, utanförskap och psykisk ohälsa brukar vara några av dem.
Vi vet att förskrivningen av antidepressiv medicin till dagens svenska ungdomar ökar. Men vi vet också att piller aldrig kan bota ensamhet.
Och vilken annan hjälp finns det att få för unga människor som tröttnat på övergivna gråtnätter på sitt tonårsrum, på att bli utfrysta i skolan, och trakasserade på internet. Får unga människor någon vettig och tillräcklig hjälp från vuxenvärlden att hitta utvägar ur livsledan? Att få sina djupt mänskliga behov att bli sedda och bekräftade som människor uppfyllda?
Detta så centrala, men egentligen ganska enkla som vi är skyldiga våra unga – hur kan vi som civilisation tillåta oss att misslyckas med det?
I synnerhet när konsekvenserna kan bli så förödande.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 februari 2009
- mindre än två veckor efter att en skola i Eskilstuna drabbats av hotet om en skolskjutning
Jag har en av mina söner i den skolan. Och som förälder: Den obeskrivbara känslan från den punkt då en svart rubrik på en dataskärm får världen att stanna i sitt lopp – fram till den sekund då man slagit ett välbekant nummer på telefonen och den där förväntade rösten faktiskt hörs i andra änden, och gör att skräcken tar ett kliv tillbaka igen och livet åter blir möjligt att orientera sig i.
Overklighetskänslan som följer med timmar av oviss väntan. Lusten att bara kasta allt ifrån sig och åka dit, stå där utanför avspärrningarna, och vänta i gemenskap med andra som delar samma oro, som känner samma kalla skräckfingrar treva kring hjärtat.
Sedan – den omedelbara lättnaden när det stod klart att faran var över. Men strax därpå, nya frågor, en ny oro.
För vem vet vilka slumrande demoner ett sådant tilltag kan väcka? Hur kan man vara säker på att inte någon annan där ute någonstans känner sig manad till efterföljd, och inte drar sig för att sätta en annans hot i verket?
Vi berövades vår oskuld den där dagen, någonstans kring just den där skolgården.
Sedan dess bär vi på tanken, ja, till och med vissheten, att det kan hända, inte i andra länder, andra skolor, andra världar – utan här, mitt i vår vardag.
Rädslan sitter kvar som en tagg i hjärtat, och det finns inget sätt att få den att försvinna tillbaka därifrån den kom. Inget sätt att skruva tiden tillbaka.
Eller - kan vi fortfarande inbilla oss att det inte skulle kunna hända här? Att ungdomar i vårt land mår bättre än de gör i USA, eller i Finland? Att våra restriktiva vapenlagar kommer att förhindra något liknande från att ske här? Jag tror det vore ett olyckligt misstag.
Historien har för länge sedan visat oss hur varningssignalerna ser ut. Vi vet att mobbning, utanförskap och psykisk ohälsa brukar vara några av dem.
Vi vet att förskrivningen av antidepressiv medicin till dagens svenska ungdomar ökar. Men vi vet också att piller aldrig kan bota ensamhet.
Och vilken annan hjälp finns det att få för unga människor som tröttnat på övergivna gråtnätter på sitt tonårsrum, på att bli utfrysta i skolan, och trakasserade på internet. Får unga människor någon vettig och tillräcklig hjälp från vuxenvärlden att hitta utvägar ur livsledan? Att få sina djupt mänskliga behov att bli sedda och bekräftade som människor uppfyllda?
Detta så centrala, men egentligen ganska enkla som vi är skyldiga våra unga – hur kan vi som civilisation tillåta oss att misslyckas med det?
I synnerhet när konsekvenserna kan bli så förödande.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 februari 2009
- mindre än två veckor efter att en skola i Eskilstuna drabbats av hotet om en skolskjutning
2009/02/05
När kommer räddningspaketet för vår mänsklighet?
”Det är ett par tuffa år vi har framför oss. Men sedan vänder det uppåt igen.”
Det är så de säger, de där som tror sig veta. En tillfällig nedgång bara – sedan ska allt bli tillbaka till vad det var igen.
Jag tror det är ett stort misstag att tro det. Visst, börskurserna repar sig nog på sikt. Men det är inte det hårda kapitalet jag är mest bekymrad över. Det är vad den här krisen kan göra med det mjuka kapitalet som gör mig skräckslagen.
Människor som upplevt en svår kris – blir de någonsin igen vad de var innan? Återfår de tron på att livet och samhället är gott, och fullt av möjligheter, bara så där genom ett trollslag? Trots att de gått bankrutt och förlorat allt – inklusive möjligheterna att ge sina barn en vettig framtid.
Människor som gett flera decennium av lojalitet till ett och samma företag, och som lönas med ingenting alls, utöver ett besked om uppsägning. Utsparkade på en helt omöjlig arbetsmarknad, påtvingade ett scenario utan nödutgångar... Förlusten av ett arbete blir kanske även förlusten av ett hem, en kärleksrelation, kontakt med barnen... Det är inte sällsynt att saker tar de vändningarna, när pressen ökar och inga utvägar finns.
Vilka kommer de människorna vara efter ett par år helt utan framtidshopp? Står de kvar med mössan i hand – eller har de vänt sin lojalitet bort från hela samhället?
Och den unga generationen... Hur blir deras syn på arbete och lojalitet när de ser hur andra (inte) belönas för sina trogna insatser? Hur blir deras syn på samhället när de överhuvudtaget inte bereds en plats i det? Hinner deras förtroende för samhället att raseras fullständigt på ett par år? Och med vilka följder?
Kan ett samhälle utan förtroendekapital, lojalitet och solidaritet bli något annat än ett samhälle i sönderfall? Och hur lagar man det?
Vad händer med befolkningen som helhet då, när hunger, missmod och desperation breder ut sig? Ja, historien har redan visat det otaliga gånger. Hur mycket mänsklighet kommer den här krisen att klä av oss, innan den är över?
Med dåliga tider kommer ofta ett behov av att leta syndabockar att skylla eländet på. I 30-talets Tyskland var det som bekant judarna som fick bära det oket. Vilka blir syndabockar i Sverige 2010?
Vågar vi sätta oss på höga hästar och tro att vi är alltför civiliserade för att kunna upprepa historien? Eller ligger barbariet på lur inom oss också, om bara hungern blir stor nog?
Jag vet inga svar. Jag vet bara att frågorna behöver ställas. Och jag tycker det är märkligt hur hela samhällsdebatten bara handlar om hur vi ska rädda det hårda kapitalet, medan ingen, ingen talar om hur vi ska värna det mjuka.
Bilindustrin och bankerna har fått sina nödåtgärder. När kommer räddningspaketet för vår mänsklighet?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 februari 2009
Det är så de säger, de där som tror sig veta. En tillfällig nedgång bara – sedan ska allt bli tillbaka till vad det var igen.
Jag tror det är ett stort misstag att tro det. Visst, börskurserna repar sig nog på sikt. Men det är inte det hårda kapitalet jag är mest bekymrad över. Det är vad den här krisen kan göra med det mjuka kapitalet som gör mig skräckslagen.
Människor som upplevt en svår kris – blir de någonsin igen vad de var innan? Återfår de tron på att livet och samhället är gott, och fullt av möjligheter, bara så där genom ett trollslag? Trots att de gått bankrutt och förlorat allt – inklusive möjligheterna att ge sina barn en vettig framtid.
Människor som gett flera decennium av lojalitet till ett och samma företag, och som lönas med ingenting alls, utöver ett besked om uppsägning. Utsparkade på en helt omöjlig arbetsmarknad, påtvingade ett scenario utan nödutgångar... Förlusten av ett arbete blir kanske även förlusten av ett hem, en kärleksrelation, kontakt med barnen... Det är inte sällsynt att saker tar de vändningarna, när pressen ökar och inga utvägar finns.
Vilka kommer de människorna vara efter ett par år helt utan framtidshopp? Står de kvar med mössan i hand – eller har de vänt sin lojalitet bort från hela samhället?
Och den unga generationen... Hur blir deras syn på arbete och lojalitet när de ser hur andra (inte) belönas för sina trogna insatser? Hur blir deras syn på samhället när de överhuvudtaget inte bereds en plats i det? Hinner deras förtroende för samhället att raseras fullständigt på ett par år? Och med vilka följder?
Kan ett samhälle utan förtroendekapital, lojalitet och solidaritet bli något annat än ett samhälle i sönderfall? Och hur lagar man det?
Vad händer med befolkningen som helhet då, när hunger, missmod och desperation breder ut sig? Ja, historien har redan visat det otaliga gånger. Hur mycket mänsklighet kommer den här krisen att klä av oss, innan den är över?
Med dåliga tider kommer ofta ett behov av att leta syndabockar att skylla eländet på. I 30-talets Tyskland var det som bekant judarna som fick bära det oket. Vilka blir syndabockar i Sverige 2010?
Vågar vi sätta oss på höga hästar och tro att vi är alltför civiliserade för att kunna upprepa historien? Eller ligger barbariet på lur inom oss också, om bara hungern blir stor nog?
Jag vet inga svar. Jag vet bara att frågorna behöver ställas. Och jag tycker det är märkligt hur hela samhällsdebatten bara handlar om hur vi ska rädda det hårda kapitalet, medan ingen, ingen talar om hur vi ska värna det mjuka.
Bilindustrin och bankerna har fått sina nödåtgärder. När kommer räddningspaketet för vår mänsklighet?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 februari 2009
2009/01/22
En ansvarsfullhetens era
”What is required from us now is a new era of responsibility”. Så sa han, den redan historiske Barack Obama, i sitt installationstal häromdagen. Ansvar. Jag tror han har väldigt rätt i det. Och jag tror inte det bara är något som den amerikanska befolkningen skulle må bra av, utan vi allihop. Hela vår jordecivilisation.
Nu handlar väl den sortens ansvar han syftar på kanske mer om att göra det man förväntas göra gentemot Fanan och Fäderna; att när det är taskiga tider dra sitt strå till den amerikanska stacken, utan att knota. Fast det skulle jag nog snarare kalla för lydnad, i retorisk förklädnad.
Jag har tänkt en del på det här med ansvar, även Före Obama. Och det som jag tycker behövs är snarare ett ansvar för hela världens väl och ve - den sortens ansvar som till och med kräver civil olydnad i vissa lägen.
För mig handlar ansvar om att stå för sina handlingar fullt ut, utan att skylla ifrån sig. Vilket i sin tur underlättas om man tänker själv och bestämmer sig för att handla i enlighet med sina övertygelser och värderingar. En ganska enkel sak egentligen - men med potential att förändra världen, om var och en gjorde det på fullaste allvar.
Skulle kriget i Gaza ha blivit om inga soldater på endera sidan varit beredda att hålla i skjutvapnen? Skulle Iran kunna anrika utbränt kärnbränsle och tillverka atomvapen om ingen transportarbetare i världen gick med på att frakta det dit? Skulle någon befatta sig med trafficking i Sverige om det inte fanns en enda torsk inom landets gränser som var beredd att betala för det?
För varje varsel som lagts i vårt land den senaste tiden gissar jag att det runt varje företagspamp funnits sekreterare eller andra underhuggare som ställt upp genom att skriva personalinformation och pressmeddelanden, kalla till möten och ordna med kaffe. Vad hade hänt om de vägrat? Om de i stället sagt: ” För mig är människor viktigare än aktieutdelningar. Därför vill jag inte medverka till det här. Gör det själv!”
Visst är det väl en rätt skön tanke? Inte för att jag tror det skulle förändrat besluten på kort sikt. Men om företagsledare, beslutsfattare och andra makthavare inte var ständigt omgivna av lojala ja-sägare, som krockkuddar mot omvärldskritik, utan blev mera plågsamt påminda om sitt eget personliga ansvar, så är jag övertygad om att de betydligt oftare skulle tänka till en extra gång – och fatta fler beslut med hjärtat och samvetet påkopplat.
Den sortens olydnad jag efterlyser kräver både mod och risktagande, och det är mycket begärt av den lilla människan, särskilt i sådana tider som vår. Men man kan ju alltid börja med att ta ett större ansvar i det lilla vardagsperspektivet. Att för varje dag bli lite sannare mot det man tror på.
En ny ansvarsfullhetens era. Det tror jag på.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 januari 2009
Nu handlar väl den sortens ansvar han syftar på kanske mer om att göra det man förväntas göra gentemot Fanan och Fäderna; att när det är taskiga tider dra sitt strå till den amerikanska stacken, utan att knota. Fast det skulle jag nog snarare kalla för lydnad, i retorisk förklädnad.
Jag har tänkt en del på det här med ansvar, även Före Obama. Och det som jag tycker behövs är snarare ett ansvar för hela världens väl och ve - den sortens ansvar som till och med kräver civil olydnad i vissa lägen.
För mig handlar ansvar om att stå för sina handlingar fullt ut, utan att skylla ifrån sig. Vilket i sin tur underlättas om man tänker själv och bestämmer sig för att handla i enlighet med sina övertygelser och värderingar. En ganska enkel sak egentligen - men med potential att förändra världen, om var och en gjorde det på fullaste allvar.
Skulle kriget i Gaza ha blivit om inga soldater på endera sidan varit beredda att hålla i skjutvapnen? Skulle Iran kunna anrika utbränt kärnbränsle och tillverka atomvapen om ingen transportarbetare i världen gick med på att frakta det dit? Skulle någon befatta sig med trafficking i Sverige om det inte fanns en enda torsk inom landets gränser som var beredd att betala för det?
För varje varsel som lagts i vårt land den senaste tiden gissar jag att det runt varje företagspamp funnits sekreterare eller andra underhuggare som ställt upp genom att skriva personalinformation och pressmeddelanden, kalla till möten och ordna med kaffe. Vad hade hänt om de vägrat? Om de i stället sagt: ” För mig är människor viktigare än aktieutdelningar. Därför vill jag inte medverka till det här. Gör det själv!”
Visst är det väl en rätt skön tanke? Inte för att jag tror det skulle förändrat besluten på kort sikt. Men om företagsledare, beslutsfattare och andra makthavare inte var ständigt omgivna av lojala ja-sägare, som krockkuddar mot omvärldskritik, utan blev mera plågsamt påminda om sitt eget personliga ansvar, så är jag övertygad om att de betydligt oftare skulle tänka till en extra gång – och fatta fler beslut med hjärtat och samvetet påkopplat.
Den sortens olydnad jag efterlyser kräver både mod och risktagande, och det är mycket begärt av den lilla människan, särskilt i sådana tider som vår. Men man kan ju alltid börja med att ta ett större ansvar i det lilla vardagsperspektivet. Att för varje dag bli lite sannare mot det man tror på.
En ny ansvarsfullhetens era. Det tror jag på.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
