Min farfar kämpade för människovärde

”I dag har vi fått människovärde.”
Det är inte många förunnat att komma hem från jobbet en vanlig dag och ha uträttat något så stort och viktigt. Men så sa faktiskt min farfar när han kom hem till sin familj den höstdag 1945 när slaveriet avskaffats i Sverige – statarsamhället.

Min farfar dog när jag var så liten att jag inte har några egna minnen av honom, och jag har aldrig vetat särskilt mycket om vem han egentligen var. Att han var lantarbetare nere i Östergötland har jag länge känt till, men det var inte förrän ganska nyligen som jag fick veta att han också var aktiv i Svenska Lantarbetarförbundet och att han tillsammans med bland andra Gunnar Sträng, som sedermera blev finansminister, cyklade runt i östgötabygderna och stod på lastbilsflak och agiterade för just människovärde för statarna.

Statarsamhället var (för den som råkat missa den historielektionen i skolan) ett system som tillät stora jordägare att anställa lantarbetare som fick jobba för nästan enbart mat, kanske lite ved, och husrum - ofta i kalla, trånga och undermåliga bostäder - men i stort sett ingen riktig lön. Så länge som fram till 1926 hade godsherrarna i Sverige också rätt enligt lag att slå sina statare om de så behagade. Det var med andra ord levnadsvillkor som inte låg så långt ifrån slavarnas i den amerikanska södern. Men det systemet hade å andra sidan avskaffats redan 1865.
Visserligen var ju inte statarna ägda av sina arbetsgivare, utan kunde som regel en gång om året byta gård och välja att slava åt någon annan under samma premisser. Men någon möjlighet att ta sig ur sin låsta tillvaro fick de egentligen aldrig. Så värst mycket friare än slavarna i USA var de nog knappast i praktiken.

Jag önskar att jag hade möjlighet att ta reda på mer om min farfars kamp, och på vilket sätt han var delaktig i att den svenska historien fick börja ett nytt kapitel.
Men min pappa och hans syskon var för små för att minnas den där kampen. Och min farmor är för länge sedan borta. Och jag får nöja mig med mina egna heroiska fantasier om mitt ursprung.
Min farfars kamp blir en påminnelse för mig om att ingen seger någonsin är för evigt vunnen. Det kan alltid komma en tid när kampen måste föras på nytt.
Och mina kunskapsluckor om hans liv blir en påminnelse om att jag inte ska låta mer av min historia gå förlorad, utan komma ihåg att ställa frågor om det förflutna, medan det finns någon att fråga.
I osäkra tider som vår tror jag det är viktigare än någonsin att söka sig till historien. Inte för att finna gårdagens svar på dagens problem. Men för att bottna, samla kraft, ta spjärn i det förflutna när man tar ut riktningen framåt.
Och framför allt – för att få vettiga perspektiv på det kaotiska nuet.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 maj 2009