Enkla ting kan göra mig lycklig

Vissa dagar är det som att allt bara ska gå käpprätt åt skogen, hur man än försöker undkomma. I lördags hade jag just en sådan dag.
Sent på kvällen var jag på väg hem från sommarstället med bilen full av järnskrot efter storröjning i förråden. Men jag hade inte hunnit särskilt långt förrän bilen fick punktering. Det var bara att stanna och rota bland skrotet efter reservdäck och verktyg.
Att byta ett däck brukar inte vålla mig några större besvärligheter - i vanliga fall. Men den här gången satt muttrarna så hårt åtdragna med elverktyg att de inte gick att rubba med mitt gamla hederliga fälgkors. Och nu satt det tillplattade däcket envist där det satt.
När jag skulle ringa min bilkunnige far för att fråga om han visste några användbara knep upptäckte jag dessutom att mobilbatteriet hade laddat ur och att telefonen var stendöd - just när jag hade behövt den som bäst!
Det minskade mina valmöjligheter ytterligare, men än var jag inte redo att ge upp. Jag traskade i stället iväg till ett vandrarhem i närheten, i hopp om en telefon eller ett verktyg att låna, eller kanske en säng att övernatta i. Men där var det låst och tillbommat för natten.
Visst hade jag kunnat gå tillbaka till sommarstugan, men dit var det en bra bit, och med mig i bilen hade jag ju mitt högt älskade dragspel. Tanken på att baxa det med mig på långpromenad tilltalade mig lika lite som att överge det i bilen tillsammans med järnskrotet.
Och visst hade jag kunnat söka rätt på något hus där jag kunnat be om hjälp. Men efter förrådsstädningen var jag både smutsig och illa klädd, och man vill ju inte skrämma folk i onödan.
Det blev helt enkelt till att övernatta i bilen. En filt hade jag, och en cd-spelare med en god ljudbok i. Jag hittade till och med några kvarglömda godisbitar i en påse. Och tänk vad sådana enkla små ting kan göra en lycklig i en belägenhet som min just då.
När jag bäddat i ordning och lagt mig tillrätta – under en gammal trasmatta för att få extra värme - så slog det mig plötsligt att en förbipasserande polispatrull mycket väl skulle kunna ta mig för att vara en hemlös inbrottstjuv på väg från en mindre lyckad stöldturné.
Den tanken gjorde mig full i skratt där jag låg för mig själv. Vid det laget hade jag landat i det där lugnet som följer sedan man insett att man är fast i en situation utan utvägar och lika gärna kan ge upp alla försök för en stund.
Jag upptäckte att det finns en befriande enkelhet i att vara beskuren från sitt välordnade vardagssammanhang och hänvisad till en situation där allt annat än grundläggande behov får läggas åt sidan. Och att sådana där besvärliga avvikelser från ens ursprungsplaner faktiskt kan tillföra ett och annat - om man väljer att gilla läget och inte bara klaga sig igenom dem.


Tidigare publicerat i Tidningen Folket den 28 maj