Det är jag som ligger först i kön

Okej, jag ska erkänna det... Det är mig ni svär över. Det är jag som ligger först i alla bilköer och sniglar mig fram. Förlåt. Jag vet hur frustrerande det är att vara en av er som ligger där bakom och trycker, utan att kunna köra om. Men det finns en bra förklaring.

En morgon strax före jul var polisen ute och letade fartsyndare, just där jag råkade passera i fjorton kilometer högre hastighet än vad som var tillåtet.
Jag kan tala om att det inte var särskilt roligt att bli stoppad och sitta där medan polisen skrev ut böteslappen och fundera över hur många saker på mina tonåringars önskelistor som den där slanten skulle ha räckt till...

Nu fick statskassan en julklapp i stället, och det är väl bara att hoppas att den inte gick raka vägen till försvarets taxikonto eller till politikernas julsprit, utan faktiskt användes till nåt vettigt.

Men faktum är att det var rätt åt mig att jag fick den där böteslappen. För det ska erkännas att jag förut ganska ofta slarvat med att följa fartskyltarnas anvisningar och i stället fallit in i det omgivande trafikflödets rytm och tempo, som ju oftast är något högre.

Och den där nedriga lilla lappen fick mig faktiskt att högtidligt lova mig själv att börja ett nytt och laglydigare liv. Och så länge jag bara slipper bilköerna bakom mig är det riktigt trevligt att ligga och söndagsköra på vägen.
Det upptäckte jag redan morgonen efter den där nesliga näsbrännan. Vilket lugn jag kände när jag inte satt med det vanliga tunnelseendet och adrenalinpumpandet, utan hade tid att vidga blicken och se mig omkring i landskapet också.

Just den där morgonen fick jag faktiskt för första gången se en gigantisk örn på nära håll. Den landade med utslagna vingar på en äng en bit från vägen. Och runt omkring dess majestätiska uppenbarelse flaxade de fånigaste små kajor jag någonsin sett. Och jag tänkte att det kanske är sådana syner jag tidigare missat när jag blåst förbi, fokuserad på mitt mål i stället för på själva resan.

Mitt enda problem nu är alla andra fartdårar som gör precis som jag gjorde – anpassar körningen efter den verkliga trafikmiljön i stället för efter skyltarna. Så länge jag också gjorde det var jag aldrig involverad i någon olycka. Och jag var heller aldrig rädd när jag åkte bil. Men så hade jag heller aldrig långtradare som låg och tryckte av frustration någonstans invid bakre kofångaren, som jag råkar ut för nu stup i kvarten.
Jag ger mig fanken på att det här kladdiga gyttret jag orsakar på vägarna nu, som nyfrälst regelryttare kommer att göra större skada i längden. Men än så länge tänker jag fortsätta envisas med att ligga först i alla bilköer.

Några dagar efter den där nesan var det nämligen dags igen. Längs samma väg, men en bit längre bort var polisen återigen ute och letade fartsyndare. Men gissa vem som då gled förbi i laglydig triumffärd? Jag kände det som om jag just snuvat staten tillbaka på samma slant jag blev av med förra gången. Det var bara att i tanken ta fram de där önskelistorna och börja räkna igen...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 januari 2008