En ny tillvaro väntar kattpojken

Det var en helt vanlig torsdagskväll. Någon i familjen hade funnit kattpojken jamande vid dörren och släppt ut honom som vi brukar. Efteråt minns ingen av oss vem. När det är jag som släpper ut honom brukar jag oftast klappa om honom lite extra och på hönsmammors vis säga åt honom att vara rädd om sig. Ibland står jag kvar och tittar efter honom när han ger sig iväg med kavata steg nedför trädgårdsgången och försvinner ut genom hålet i trädgårdshäcken. Men inte just den här gången.

Det blev morgon och kattpojken kom inte tillbaka. Det blev kväll igen, och han var fortfarande borta. Jag gick ut och ropade försiktigt i den vårgröna tystnaden. Lockade genom att skaka påsen med kattskorpor. Men utan minsta livstecken till svar.

Det blev morgon på nytt, men ingen katt stod utanför och jamade uppfordrande för att få mig ur sängen och redo att betjäna honom med frukost. Och nu började jag misströsta på allvar.

Vi har haft katter förr, men just den här har vunnit våra hjärtan på ett alldeles särskilt sätt, med sina tokiga upptåg, sin säregna charm och sin översvallande kärvänlighet. Och jag hade inte trott att våra vägar skulle skiljas så snart. Det var helt enkelt inte tid för det ännu. Och en tilltagande uppgivenhet och sorg blandade sig med ilska över sakernas tillstånd, över den där känslan av maktlöshet som är det värsta jag vet.

Dagarna gick och trädgården förblev ödslig och tom. Ingen smäcker kattsilhuett gled ner från taket och ut på det sluttande altanräcket i ett gastkramande balansnummer. Ingen skugga rörde sig uppe i plommonträdets grenverk. Och ingen sömnig pälsboll vilade i trädgårdsmöblernas mjuka dynor.

Varje kväll sa vi till varandra att han nog skulle komma i morgon i alla fall. Och varje gång vi varit ute tog vi för vana att titta utanför köksdörren, i fall han ändå på något mirakulöst sätt skulle vara där. Egentligen hade vi nog redan gett upp hoppet, fast ingen av oss ville säga det högt.

Men så en kväll när någon av oss öppnat altandörren slank plötsligt den där lilla välbekanta skuggan som en vålnad över tröskeln. Och han var verkligen en skugga av sitt forna jag: Avmagrad, smutsig och tilltufsad, med ett rivsår över nosen, en lukt av källare i pälsen och med målarfärg på svansen. Men han var tillbaka, efter nio oändligt långa dygn! Och jag undrar om han inte närapå förbrukat lika många liv också under den tiden.

Likt Tomtebobarnen i sagan fick han både belöning och straff efteråt. Extra stora och lyxiga matportioner – och så en tid hos doktorn för att bli kastrerad.

För nu väntar en alldeles ny tillvaro för vår fyrfotavän. Kattpojken är nämligen ingen pojke längre. Han har blivit kattpappa, och om bara några veckor ska hans ljuvliga lilla ulltuss till dotter flytta hem till oss.

Då är det slut med uteliv och spring på kvällarna. Han får ta pappaledigt och se efter sitt lilla yrväder till tös i stället. Men hon är synnerligen tuff för sin storlek och har redan fräst åt sin pappa en gång. Så om den nya tillvaron verkligen blir så mycket lugnare för honom – det återstår att se.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 juni 2010

Hoppas på tur med trädgårdstäppan

Så här års har min trädgårdsvurm sin högsäsong. Den smyger igång så snart de första vårlökarna sticker upp ur jorden, och sedan tar den fart ordentligt vid lövsprickningen. Då är jag full av drömmar om min trädgård, bläddrar i trädgårdsböcker och tänker på allt vackert jag vill plantera. Japanska körsbärsträd, magnolior, och helst av allt ett blåregn, fast jag vet att det bara trivs på varmare breddgrader. Men drömma kan man ju alltid.
Det är något särskilt med det där att gräva i brunsvart näringsrik mylla, sätta späda plantor och se dem frodas och växa till. Och detta att plantera frön. Är inte det ett av livets största mirakler ändå – att dessa små oansenliga dammkorn kan bli de mest fantastiska saker bara med lite sol, vatten och kanske en smula kärlek?
Just nu går jag och hoppas på att de små frön jag planterade tidigare i våras snart ska spränga jordytan med små ljusgröna pytteblad i raka rader. Och kanske om jag har tur att det blir både morötter, sallad, rädisor och sockerärtor innan sommaren är över.
Tidigare har jag försökt med köksträdgård ute vid sommarstället. Och nog växer det alltid, både det ena och det andra. Och nog har det varit till glädje och mättnad. Dock inte för oss tvåbenta. Så fort vi vänder ryggen till är det någon annan som håller kalas på det vi försöker odla. Kanske har jag bättre tur med min egen lilla täppa?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 juni 2010

Jag längtar efter den där nya enkelheten

Jag längtar efter en ny sorts enkelhet. Befrielse från en del av alla de där ägodelarna och åtagandena jag dragit på mig, som oupphörligen pockar på min uppmärksamhet.

I vanliga fall är jag så van vid allt det där att jag inte tänker på vilken fångenskap det egentligen är. Det var när jag kom hem från min nästan tre veckor långa resa som det blev så tydligt för mig hur mycket alla mina ägodelar och åtaganden tynger tillvaron med bekymmer.

Tänk vad livet var enkelt under resan. Jag hade min resväska och mina få saker. Några klädombyten, dator, kamera och filmkamera, några läsefrukter på sängbordet, skrivbok och pennor. Och jag saknade ingenting. Jo, mina närmaste, både två- och fyrbenta förstås. Men knappast några av mina ägodelar, förutom musikinstrumenten förstås. Dessutom hade jag så lite plats över i väskan att jag inte kunde handla på mig några fler saker heller. Och det var en frihet över dagarna när jag kunde ägna tankekraft och fokus på annat än allt det där.

Men så snart jag kom hem var det som om alla mina ägodelar skrek emot mig. ”Vattna mig” uppmanade blommorna. ”Laga mig” ropade kläderna i sykorgen. ”Diska mig” ylade något illaluktande från diskhon. Och i rum för rum, en massa saker som pockade på att ordnas och åtgärdas. Pannan som behövde askas ur, tvätt som behövde strykas, en kran som behövde ny packning... Och så var det allt det där som hopat sig på skrivbordet. Post som ville bli öppnad, blanketter att fylla i, räkningar att betala, åtaganden, avtal och val, av elbolag, mobiloperatörer, tv-kanaler och pensionsförsäkring – allt det där som också är en del av vår tids fångenskap.

Och det fick mig att fråga mig vad farao jag egentligen håller på med, om det är så som livet måste vara.

Jag läste nyligen om en man som beslutat sig för att sälja närapå allt han ägde och i fortsättningen leva enkelt, på resande fot och ta dagen som den kommer. Och jag tror det kommer att bli allt fler som väljer att göra så. Som gör upp med myten om att shoppa sig lyckliga och höja sin status med hjälp av prylar.

Tanken är lockande. Men själv är jag inte beredd att gå riktigt så långt. Ett hem vill jag faktiskt fortfarande ha. Men jag känner ett sug efter att rensa i alla mina åtaganden, ifrågasätta om de verkligen är nödvändiga. Om de saker jag funderar på att skaffa mig är till hjälp eller till hinder. Och jag längtar efter att söka den där nya enkelheten som vore så befriande. Att välja de saker jag vill ha med omsorg och för livet, i stället för att nyckfullt följa vart trenderna blåser och skaffa ständigt nytt. Och att aldrig ha fler saker än jag orkar tycka om.

Livet blir inte tomt när man gör sig av med ting och omständigheter man inte längre behöver. Det blir ju bara fullt av annat i stället.

Och det går inte att äga saker utan att de också äger en tillbaka.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 juni 2010