Så här års har min trädgårdsvurm sin högsäsong. Den smyger igång så snart de första vårlökarna sticker upp ur jorden, och sedan tar den fart ordentligt vid lövsprickningen. Då är jag full av drömmar om min trädgård, bläddrar i trädgårdsböcker och tänker på allt vackert jag vill plantera. Japanska körsbärsträd, magnolior, och helst av allt ett blåregn, fast jag vet att det bara trivs på varmare breddgrader. Men drömma kan man ju alltid.
Det är något särskilt med det där att gräva i brunsvart näringsrik mylla, sätta späda plantor och se dem frodas och växa till. Och detta att plantera frön. Är inte det ett av livets största mirakler ändå – att dessa små oansenliga dammkorn kan bli de mest fantastiska saker bara med lite sol, vatten och kanske en smula kärlek?
Just nu går jag och hoppas på att de små frön jag planterade tidigare i våras snart ska spränga jordytan med små ljusgröna pytteblad i raka rader. Och kanske om jag har tur att det blir både morötter, sallad, rädisor och sockerärtor innan sommaren är över.
Tidigare har jag försökt med köksträdgård ute vid sommarstället. Och nog växer det alltid, både det ena och det andra. Och nog har det varit till glädje och mättnad. Dock inte för oss tvåbenta. Så fort vi vänder ryggen till är det någon annan som håller kalas på det vi försöker odla. Kanske har jag bättre tur med min egen lilla täppa?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar