Jag längtar efter den där nya enkelheten

Jag längtar efter en ny sorts enkelhet. Befrielse från en del av alla de där ägodelarna och åtagandena jag dragit på mig, som oupphörligen pockar på min uppmärksamhet.

I vanliga fall är jag så van vid allt det där att jag inte tänker på vilken fångenskap det egentligen är. Det var när jag kom hem från min nästan tre veckor långa resa som det blev så tydligt för mig hur mycket alla mina ägodelar och åtaganden tynger tillvaron med bekymmer.

Tänk vad livet var enkelt under resan. Jag hade min resväska och mina få saker. Några klädombyten, dator, kamera och filmkamera, några läsefrukter på sängbordet, skrivbok och pennor. Och jag saknade ingenting. Jo, mina närmaste, både två- och fyrbenta förstås. Men knappast några av mina ägodelar, förutom musikinstrumenten förstås. Dessutom hade jag så lite plats över i väskan att jag inte kunde handla på mig några fler saker heller. Och det var en frihet över dagarna när jag kunde ägna tankekraft och fokus på annat än allt det där.

Men så snart jag kom hem var det som om alla mina ägodelar skrek emot mig. ”Vattna mig” uppmanade blommorna. ”Laga mig” ropade kläderna i sykorgen. ”Diska mig” ylade något illaluktande från diskhon. Och i rum för rum, en massa saker som pockade på att ordnas och åtgärdas. Pannan som behövde askas ur, tvätt som behövde strykas, en kran som behövde ny packning... Och så var det allt det där som hopat sig på skrivbordet. Post som ville bli öppnad, blanketter att fylla i, räkningar att betala, åtaganden, avtal och val, av elbolag, mobiloperatörer, tv-kanaler och pensionsförsäkring – allt det där som också är en del av vår tids fångenskap.

Och det fick mig att fråga mig vad farao jag egentligen håller på med, om det är så som livet måste vara.

Jag läste nyligen om en man som beslutat sig för att sälja närapå allt han ägde och i fortsättningen leva enkelt, på resande fot och ta dagen som den kommer. Och jag tror det kommer att bli allt fler som väljer att göra så. Som gör upp med myten om att shoppa sig lyckliga och höja sin status med hjälp av prylar.

Tanken är lockande. Men själv är jag inte beredd att gå riktigt så långt. Ett hem vill jag faktiskt fortfarande ha. Men jag känner ett sug efter att rensa i alla mina åtaganden, ifrågasätta om de verkligen är nödvändiga. Om de saker jag funderar på att skaffa mig är till hjälp eller till hinder. Och jag längtar efter att söka den där nya enkelheten som vore så befriande. Att välja de saker jag vill ha med omsorg och för livet, i stället för att nyckfullt följa vart trenderna blåser och skaffa ständigt nytt. Och att aldrig ha fler saker än jag orkar tycka om.

Livet blir inte tomt när man gör sig av med ting och omständigheter man inte längre behöver. Det blir ju bara fullt av annat i stället.

Och det går inte att äga saker utan att de också äger en tillbaka.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 juni 2010