Jag kanske håller på att bli vän med vardagen

Vardagslunken har återvänt igen efter mina aprilveckor på resande fot. Och det känns bra.

Jag som alltid har haft så svårt för att bli vän med vardagen. Den där rutinen när dagarna alltför mycket liknar varandra, när den omgivande miljön inte erbjuder så många nya intryck. Den där tryggheten som så lätt känns kvävande.

Jag har nog alltid varit sådan. Jag tror det var den sidan hos mig som gjorde att jag så ofta ville möblera om i mitt rum när jag var liten. Det där spänningsmomentet alldeles innan jag slog upp ögonen på morgonen efteråt och inte mindes exakt hur rummet skulle se ut. Glädjen över att se mina saker i ett nytt ljus.

I tjugoårsåldern var det nog samma drag hos mig som gjorde att jag gav mig ut på den ena tågluffen efter den andra – det perfekta sättet att resa för någon som jag. Att bära sitt hus på ryggen, åka dit näsan pekar, stanna där man får lust, blunda och peka på kartan, följa varje impuls och strunta i att planera.

Jag tror också det är det här draget hos mig som gör att jag älskar det jobb jag har, där jag aldrig vet i förväg vad dagen ska bjuda på.

Det är som om något i de yttersta hjärnvindlingarna vaknar till liv när jag befinner mig i en situation med nya intryck, en plats där jag aldrig förut varit. Den där oslagbara känslan av att vara intensivt vid liv, mitt i någonting nytt och oprövat. Det där kreativa flödet som sätter igång och inte går att hejda...

Men när jag väl är ute på resa – då får jag paradoxalt nog en helt annan relation till det vardagliga. Det brukar slå mig varje gång, och det gjorde det likaså under mina aprilveckor i Aten. För det är ju aldrig de där stora turistattraktionerna som gör starkast intryck på en. Den delen av resandet ger mig mest känslan av att vara i ett slags undantagstillstånd, i en konstlad kuliss, en konstruerad fasad.

Nej, det är alltid det vardagliga som griper tag i mig mest. Att få låna en annan vardag än min egen för en stund, möta en stads verkliga ansikte genom människorna som befolkar den.

Den lilla romska flickan med sitt röda dragspel som spelade för pengar vid restaurangborden i Plaka, den sorgsna mannen på tunnelbanan med tidningen hopvikt i knät, den unga kvinnan med trotsig stolthet i blicken som vägde grönsaker i kvarterets livsmedelsbutik, den buttra taxichauffören med sin välputsade gula bil som skällde på mig när jag stängde bildörren lite för hårt.

Det är just sådana vardagsmöten jag bär med mig tydligast så här efteråt – liksom jag fortfarande varje morgon vaknar med känslan av att ännu vara kvar i huset ovanför den brusande storstadens takåsar. Innan jag slår upp ögonen är det för några ögonblick som i mitt ommöblerade rum när jag var liten, att jag inte är riktigt säker på hur rummet omkring mig ska se ut.

Men när jag vaknar på riktigt är det ändå med en intensivt pirrande glädje över att vara hemma, i min egen enkla vardag. En vardag jag kanske håller på att bli vän med till sist.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 maj 2010