Kusligt att via tv vara tillbaka i Grekland

Jag sitter just nu och ser på direktsändningarna på webben från kravallerna och bränderna i Aten. För bara en dryg vecka sedan stod jag själv just där, på Syntagmatorget framför parlamentsbyggnaden när det var generalstrejk och tusentals demonstranter protesterade mot regeringens nedskärningar.

Den demonstrationen visade sig bli en av de stillsammare, till skillnad från den som nu pågår. Men på morgonen innan jag gick dit sa min husvärdinna till mig att jag skulle akta mig för brandbomberna och tårgasen. Själv trodde hon att butiken i centrum där hon jobbade skulle hålla stängt, eftersom det brukar kunna bli oroligt.

Men jag gick förstås iväg till demonstrationen i alla fall. Förbi beväpnade kravallpoliser som gjort sig beredda i långa rader längs trottoaren. Förbi avspärrningar och vinkande trafikpoliser med visselpipor. Och fram till torget framför parlamentsbyggnaden där det var så trångt att det nästan inte gick att ta sig fram.

Och det var nog kanske först där som jag kände allvaret i magtrakten. Som om allt jag läst om den grekiska krisen - människors oro över att förlora allt, vreden mot makthavarna som ljugit, mot maktkolossen i Bryssel - som om allt först då sjönk in i mig på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan att stå där och se tusen och åter tusen demonstranter passera. Se de öppna fönstren uppe i parlamentsbyggnaden, undra om det var någon som hörde massornas protester, som brydde sig om dem, eller om det var som skrik rakt ut i en tom världsrymd. Att stå där, berörd i varje fiber av min kropp – trots att de beslut som protesterna handlar om inte har med mitt land att göra.

Det är en kuslig känsla att via tv-kamerorna få återvända till samma gator där jag gick alldeles nyligen, med min kamera och min resedagbok, bland alldeles vanliga vardagsmänniskor – och att nu se samma platser förvandlade till en krigszon.

Och jag tänker på alla de människor jag mötte under alla mina dagar i Aten. Min husvärdinna som jobbar i de kvarter där kravallerna nu pågår som värst.

Det trevliga paret i butiken i Makrygianni där jag köpte mina engelskspråkiga nyhetstidningar och där vi alltid småpratade om nyhetsläget. Mannen på internetcaféet på Veikougatan som verkade jobba nästan dygnet runt, och som log så glatt varje gång jag prövade någon nyligen inlärd artighetsfras på grekiska. Den lilla rara damen med schalett i den rökelsedoftande butiken med alla ikonerna i Monastiraki där jag köpte nya anteckningsblock. Den grekiska hårdrockarkillen på baren vid Sygrou-Fix vars hela liv förändrats av en allvarlig olycka.

Den intensiva kvinnan på turistagenturen invid internetcaféet som bjöd mig på kaffe och ville öva på sin engelska. Och så den arga demonstranten på Syntagmatorget som var ivrigt att få förklara alla turerna i den grekiska krisen för mig.

Var finns de nu? Hur kommer det att gå för dem allihop? Och hur kommer det att gå för Grekland?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 maj 2010