Jag kanske håller på att bli vän med vardagen

Vardagslunken har återvänt igen efter mina aprilveckor på resande fot. Och det känns bra.

Jag som alltid har haft så svårt för att bli vän med vardagen. Den där rutinen när dagarna alltför mycket liknar varandra, när den omgivande miljön inte erbjuder så många nya intryck. Den där tryggheten som så lätt känns kvävande.

Jag har nog alltid varit sådan. Jag tror det var den sidan hos mig som gjorde att jag så ofta ville möblera om i mitt rum när jag var liten. Det där spänningsmomentet alldeles innan jag slog upp ögonen på morgonen efteråt och inte mindes exakt hur rummet skulle se ut. Glädjen över att se mina saker i ett nytt ljus.

I tjugoårsåldern var det nog samma drag hos mig som gjorde att jag gav mig ut på den ena tågluffen efter den andra – det perfekta sättet att resa för någon som jag. Att bära sitt hus på ryggen, åka dit näsan pekar, stanna där man får lust, blunda och peka på kartan, följa varje impuls och strunta i att planera.

Jag tror också det är det här draget hos mig som gör att jag älskar det jobb jag har, där jag aldrig vet i förväg vad dagen ska bjuda på.

Det är som om något i de yttersta hjärnvindlingarna vaknar till liv när jag befinner mig i en situation med nya intryck, en plats där jag aldrig förut varit. Den där oslagbara känslan av att vara intensivt vid liv, mitt i någonting nytt och oprövat. Det där kreativa flödet som sätter igång och inte går att hejda...

Men när jag väl är ute på resa – då får jag paradoxalt nog en helt annan relation till det vardagliga. Det brukar slå mig varje gång, och det gjorde det likaså under mina aprilveckor i Aten. För det är ju aldrig de där stora turistattraktionerna som gör starkast intryck på en. Den delen av resandet ger mig mest känslan av att vara i ett slags undantagstillstånd, i en konstlad kuliss, en konstruerad fasad.

Nej, det är alltid det vardagliga som griper tag i mig mest. Att få låna en annan vardag än min egen för en stund, möta en stads verkliga ansikte genom människorna som befolkar den.

Den lilla romska flickan med sitt röda dragspel som spelade för pengar vid restaurangborden i Plaka, den sorgsna mannen på tunnelbanan med tidningen hopvikt i knät, den unga kvinnan med trotsig stolthet i blicken som vägde grönsaker i kvarterets livsmedelsbutik, den buttra taxichauffören med sin välputsade gula bil som skällde på mig när jag stängde bildörren lite för hårt.

Det är just sådana vardagsmöten jag bär med mig tydligast så här efteråt – liksom jag fortfarande varje morgon vaknar med känslan av att ännu vara kvar i huset ovanför den brusande storstadens takåsar. Innan jag slår upp ögonen är det för några ögonblick som i mitt ommöblerade rum när jag var liten, att jag inte är riktigt säker på hur rummet omkring mig ska se ut.

Men när jag vaknar på riktigt är det ändå med en intensivt pirrande glädje över att vara hemma, i min egen enkla vardag. En vardag jag kanske håller på att bli vän med till sist.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 maj 2010

Kusligt att via tv vara tillbaka i Grekland

Jag sitter just nu och ser på direktsändningarna på webben från kravallerna och bränderna i Aten. För bara en dryg vecka sedan stod jag själv just där, på Syntagmatorget framför parlamentsbyggnaden när det var generalstrejk och tusentals demonstranter protesterade mot regeringens nedskärningar.

Den demonstrationen visade sig bli en av de stillsammare, till skillnad från den som nu pågår. Men på morgonen innan jag gick dit sa min husvärdinna till mig att jag skulle akta mig för brandbomberna och tårgasen. Själv trodde hon att butiken i centrum där hon jobbade skulle hålla stängt, eftersom det brukar kunna bli oroligt.

Men jag gick förstås iväg till demonstrationen i alla fall. Förbi beväpnade kravallpoliser som gjort sig beredda i långa rader längs trottoaren. Förbi avspärrningar och vinkande trafikpoliser med visselpipor. Och fram till torget framför parlamentsbyggnaden där det var så trångt att det nästan inte gick att ta sig fram.

Och det var nog kanske först där som jag kände allvaret i magtrakten. Som om allt jag läst om den grekiska krisen - människors oro över att förlora allt, vreden mot makthavarna som ljugit, mot maktkolossen i Bryssel - som om allt först då sjönk in i mig på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan att stå där och se tusen och åter tusen demonstranter passera. Se de öppna fönstren uppe i parlamentsbyggnaden, undra om det var någon som hörde massornas protester, som brydde sig om dem, eller om det var som skrik rakt ut i en tom världsrymd. Att stå där, berörd i varje fiber av min kropp – trots att de beslut som protesterna handlar om inte har med mitt land att göra.

Det är en kuslig känsla att via tv-kamerorna få återvända till samma gator där jag gick alldeles nyligen, med min kamera och min resedagbok, bland alldeles vanliga vardagsmänniskor – och att nu se samma platser förvandlade till en krigszon.

Och jag tänker på alla de människor jag mötte under alla mina dagar i Aten. Min husvärdinna som jobbar i de kvarter där kravallerna nu pågår som värst.

Det trevliga paret i butiken i Makrygianni där jag köpte mina engelskspråkiga nyhetstidningar och där vi alltid småpratade om nyhetsläget. Mannen på internetcaféet på Veikougatan som verkade jobba nästan dygnet runt, och som log så glatt varje gång jag prövade någon nyligen inlärd artighetsfras på grekiska. Den lilla rara damen med schalett i den rökelsedoftande butiken med alla ikonerna i Monastiraki där jag köpte nya anteckningsblock. Den grekiska hårdrockarkillen på baren vid Sygrou-Fix vars hela liv förändrats av en allvarlig olycka.

Den intensiva kvinnan på turistagenturen invid internetcaféet som bjöd mig på kaffe och ville öva på sin engelska. Och så den arga demonstranten på Syntagmatorget som var ivrigt att få förklara alla turerna i den grekiska krisen för mig.

Var finns de nu? Hur kommer det att gå för dem allihop? Och hur kommer det att gå för Grekland?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 maj 2010