Dessa fantastiska morgnar

Hur många sagolika soluppgångar och dimhöljt magiska morgnar har man egentligen sovit bort i sina dagar?
De gånger jag verkligen upplevt en tidig sommarmorgon med alla sinnen har varit närmast oförglömliga.
Dimbankar över en stilla insjö med näckrosor som ännu inte öppnat sina kronblad efter natten. Rådjur med misstänksamt vakande blick i ett skogsbryn med daggen glittrande i gräset runt omkring.
När jag varit ute och rest har jag ofta tagit för vana att göra en morgontur med kameran innan staden eller byn riktigt vaknat.
På det sättet har jag fått se Venedig bakom fasaden, när sopbåtar åkt på sin dagliga tömningsrunda och trattoriorna ännu legat nedstuvade i sin nattförvaring. Jag har dansat osedd över stenlagda blankslitna gågator i sovande Medelhavsstäder, och jag har sett de sömniga jordnötsförsäljarna i New Yorks gathörn packa upp och ställa i ordning sina vagnar.
Morgnar är helt enkelt fantastiska! Det tråkiga är att de liksom ligger på fel ställe av dygnet. Så jag antar att jag sorgeligen kommer att sova bort många många fler…


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 juli 2006

Om att vandra i fäders spår

Tänk att den mark vi trampar i dag har varit bebodd av kungar, munkar, gesäller och fabrikörer i en helt annan tid än vår.
Visst är det fascinerande att tänka sig att självaste Gustav Vasa en gång spankulerade omkring vid nuvarande Slottsgatan, kanske drog sig fundersamt i skägget och såg ut över samma Eskilstunaå som vi ser här i dag?
Men för mig har det där ändå känt mest som sagor. Tills en dag tidigare i somras. Jag hade läst att en av stenarna från det gamla nedbrunna slottet Eskilstuna Huus skulle sitta inmurad i ett hus i Gamla Staden.
Jag greps av omåttlig och oförklarlig fascination och bestämde mig för att hitta den där stenen. Min äkta hälft råkar också vara historieintresserad, så han gjorde min sällskap på min stenjakt, trots regnväder och allt.
Till sist hittade vi faktiskt den där stenen. Och inte förrän då blev det handfast verklighet för mig att de där historiska gestalterna faktiskt varit här, köttsliga och livs levande.
Spåren efter dem finns kvar. Och för min del kommer det nog att bli fler historiska skattjakter framöver.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 juli 2006

Om vilda visionärer

Hur många vildhjärnor har det inte funnits här i världen som tänkt stora tankar, haft grandiosa planer och hyst storslagna visioner om sin plats på jorden?
Säkert har väl också Eskilstuna haft sina tokstollar med idéer utöver det vanliga? Hur skulle den här nejden sett ut om alla galna visionärer fått som de velat?
Hade vi haft ett snurrande utsiktstorn på Klockberget? Ett lyxigt undervattenshotell i Eskilstunaån? En bungalowby vid Mälarstranden? Eller kanske en rymdbas på Kjula flygfält? Inte vet jag.
Och jag tror inte heller att det vore bättre om vi hade allt det där. Nej, det är inte alls dit jag vill komma.
Men jag undrar vart alla oförverkligade idéer tagit vägen. Har de smusslats undan av oförstående och alltför räddhågsna och byråkratiska händer? Har de helt enkelt förpassats till papperskorgen?
Jag skulle önska att de fanns samlade i ett arkiv någonstans. Varmt omhuldade, som en hyllning till uppfinningsrikedomen och en påminnelse om att man ibland kanske måste överskrida gränser för att se var de går.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 juli 2006

Jag tänker njuta av värmeböljan

Ljuvliga, härliga underbara värme!
Jo, jag vet ju att den är en plåga för små barn, äldre, hundar och alla möjliga. Och det är ozonhål och farliga solstrålar och soleksem och rötmånad. För att inte tala om de stackars bönderna. Snart dansar de väl regndans allihop i ren desperation. Och ni har min sympati, alla ni som lider av värmen.
Men jag tillåter mig ändå att tycka att det är härligt!
Jag vänder näsan mot den slösande solen, gottar mig i den vänliga värmen och ler åt lättsamt leverne och lata dagar.
Det kommer andra också, som bekant. Dagar då de sorgkantade molnen hänger strax ovanför ögonbrynen, dagar när solen nätt och jämnt orkar sega sig ovanför horisontlinjen och dagar när kylan letar sig ända in i märgbenen.
Även om den är långt borta ännu, så kommer det en vinter. Lång, snålkall och obönhörlig.
Men nu är solen här. Vem vet hur länge den stannar? För säkerhets skull tänker jag passa på att tanka så mycket solvitaminer jag bara kan!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 juli 2006

Nu har jag också en personlig tränare

Häromdagen råkade jag i ett anfall av träningsiver haspla ur mig till min yngsta son att jag tyckte han skulle bli min personliga tränare. I dessa tider ska ju snart sagt varje person med självaktning ha en sådan.
Han axlade dock uppgiften med ett större allvar än jag hade tänkt mig. Och sedan dess har han beordrat mig ut både på löparturer i skogen och simturer i sjön, och påmint mig om att duktigt göra mina situps utan att fuska.
Kanske är det för tidigt att rekommendera andra till samma tilltag – jag har ju inte sett slutet på det ännu. Men faktum är att jag mår som en drottning redan efter några dagar. Och så länge min ihärdiga tränare gör sin mor sällskap under träningspassen så har vi riktigt roligt också!
Och att hoppa av – nej, jag vill inte ens tänka på vilka gliringar det skulle föranleda hemma vid köksbordet. Nu får jag ta skeden i vacker hand och följa det gamla talesättet: Den som gett sig leken på, den får också leken tåla!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 juli 2006

Längtan till det främmande

Det finns nog ingenting som får mig att längta bort så som bilden av fåglar i flykt. Visst är det en sliten frihetssymbol, och med tanke på fåglars riskfyllda liv är den nog inte särskilt sanningsenlig heller. Men på mig fungerar den ändå.
På resa i det främmande är det så lätt att ge sinnet ny näring, och att få tankarna att röra sig åt nya håll.
Men det måste inte till en vidlyftig yttre resa för att ge vingar åt sina tankar, försöker jag säga till min pockande reslust. Man kan uppleva lika mycket i det vardagliga invanda, om man bara ser det med nya glasögon, försöker jag trösta mig.
Om man tar en helt vanlig gata till exempel: Vad händer om man försöker se den med en trädgårdsarkitekts blick? Eller en rörläggares? Hur sen en funktionshindrad och en skateboardåkare på samma gatstump? Ja, sannolikt inte på samma sätt som vare sig en konstnär, en trafikskolärare eller fönstertittare.
Kanske är det faktiskt så att man inte behöver byta miljö för att se något nytt. Det främmande oupptäckta och tankelyftande finns kanske här och nu - om man bara lär sig se…


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 juli 2006