Känner ni det? Det är något i luften som inte är riktigt detsamma. Jag tror det kom häromdagen. Känslan av att jorden rullat över mot solsidan igen.
Den bistra Kung Bore, som hållit vårt nordliga land i sitt isiga järngrepp under så många månader att man undrade om han någonsin skulle tappa taget – nu håller krafterna till sist på att rinna ur honom. Långsamt, men obevekligt.
Än har han nog inte blåst sin sista vinterstorm. Några sista kraftansträngningar blir det nog fortfarande. Men han kommer att ge sig av. Det är ingen tvekan längre.
Solgasset häromdagen lovade det, och snögloppet och smältvattnet skvallrade om det – och jag har till och med hört fåglar som kvillrat om det i lövlösa snår.
Och snart väntar den ystra Syster Vår om hörnet. Hon har dröjt längre än vanligt den här gången, men snart är hon på återtåg, pigg och utvilad, redo att väcka liv i oss igen. I sina vänner blommorna som också de väntar under snön. Gör sig beredda.
Snart… snart…
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 26 februari 2010
2010/02/25
Öppna valmöjligheter - och snäva ramar
– Vaddå, spelar din mamma i ett band, sa du? En mamma kan väl inte spela i ett band?
- Jo, min mamma gör det.
– Vad spelar hon då?
– Dragspel. I ett punkband.
Det där lilla samtalet mellan en av mina grabbar och en tjejkompis till honom fick jag mig återgivet nyligen. Mamman ifråga råkar alltså vara jag. Och jag gillar verkligen det där – att få medverka till att kullkasta förutfattade meningar och spränga begränsade synsätt.
Det behöver inte vara någon annans. Det kan lika gärna vara dammiga gamla fördomar som jag själv gått omkring och släpat på, halvt omedvetet, och som jag kommer på idén att ompröva.
Men den här gången var det alltså en ung tjejs charmigt aningslösa inställning som jag fick ställa på huvudet. Och hon gick faktiskt ifrån det där samtalet med den nya insikten att mammor har fler valmöjligheter i livet än hon tidigare trott. Och sånt tycker jag känns bra. Om hon sedan drog slutsatsen att också hon själv har en massa oanade valmöjligheter så är det förstås ännu bättre.
Det finns så många sorgligt snäva åsikter om vad man kan och inte kan göra om man har en viss ålder, livssituation eller roll i livet. Åsikter som får människor att avhålla sig från att följa även de anspråkslösaste av sina drömmar.
Jag vet, för jag har gjort det själv. För att slippa betala priset av att bli begapad, förhånad och löjliggjord, för att slippa bli sedd som alltför udda, eller till och med bli en eller annan relation fattigare.
Men det har jag slutat med numera. Jag brukar tänka att jag är precis så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en aning. Att jag är en sådan mamma, och människa, som jag skulle vara om jag inte kände till alla de där konstiga förväntningarna. Och därmed kan jag slinka ur de där begränsningarnas förrädiska nät, vara som jag vill och ägna mig åt det som ligger mitt hjärta närmast.
Det funkar faktiskt. Och livet har på det sättet blivit bra mycket roligare än det var innan. Även om det kostar också. Men de som eventuellt har invändningar är väl de som själva är allra mest begränsade, tänker jag. Och de relationer man eventuellt förlorar på att vara sig själv är ändå sådana man aldrig saknar efteråt.
Numera kan man förstås också skaffa sig ett alter ego på internet någonstans. En avatar i Second Life, eller en hel liten familj i Sims. Och så kan man lägga dyrbar tid och energi på att få dem att vara tillfreds i sina konstgjort perfekta låtsasliv. Låta dem leva ut ens egna drömmar och pröva det där man inte själv vet om man vågar. Garanterat riskfritt och konsekvenslöst.
Om man gör det som ett genrep för det verkliga livet, så är det väl helt okej. Men jag tycker det är outhärdligt sorgligt om man gör det i stället för att leva.
Vi är inte så fria som vi skulle önska – det är sant. Men i ärlighetens namn har vi inte heller så få valmöjligheter som vi ibland luras att tro.
Möjligheter har kanske sitt pris – men att avstå från dem är inte gratis det heller.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2010
- Jo, min mamma gör det.
– Vad spelar hon då?
– Dragspel. I ett punkband.
Det där lilla samtalet mellan en av mina grabbar och en tjejkompis till honom fick jag mig återgivet nyligen. Mamman ifråga råkar alltså vara jag. Och jag gillar verkligen det där – att få medverka till att kullkasta förutfattade meningar och spränga begränsade synsätt.
Det behöver inte vara någon annans. Det kan lika gärna vara dammiga gamla fördomar som jag själv gått omkring och släpat på, halvt omedvetet, och som jag kommer på idén att ompröva.
Men den här gången var det alltså en ung tjejs charmigt aningslösa inställning som jag fick ställa på huvudet. Och hon gick faktiskt ifrån det där samtalet med den nya insikten att mammor har fler valmöjligheter i livet än hon tidigare trott. Och sånt tycker jag känns bra. Om hon sedan drog slutsatsen att också hon själv har en massa oanade valmöjligheter så är det förstås ännu bättre.
Det finns så många sorgligt snäva åsikter om vad man kan och inte kan göra om man har en viss ålder, livssituation eller roll i livet. Åsikter som får människor att avhålla sig från att följa även de anspråkslösaste av sina drömmar.
Jag vet, för jag har gjort det själv. För att slippa betala priset av att bli begapad, förhånad och löjliggjord, för att slippa bli sedd som alltför udda, eller till och med bli en eller annan relation fattigare.
Men det har jag slutat med numera. Jag brukar tänka att jag är precis så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en aning. Att jag är en sådan mamma, och människa, som jag skulle vara om jag inte kände till alla de där konstiga förväntningarna. Och därmed kan jag slinka ur de där begränsningarnas förrädiska nät, vara som jag vill och ägna mig åt det som ligger mitt hjärta närmast.
Det funkar faktiskt. Och livet har på det sättet blivit bra mycket roligare än det var innan. Även om det kostar också. Men de som eventuellt har invändningar är väl de som själva är allra mest begränsade, tänker jag. Och de relationer man eventuellt förlorar på att vara sig själv är ändå sådana man aldrig saknar efteråt.
Numera kan man förstås också skaffa sig ett alter ego på internet någonstans. En avatar i Second Life, eller en hel liten familj i Sims. Och så kan man lägga dyrbar tid och energi på att få dem att vara tillfreds i sina konstgjort perfekta låtsasliv. Låta dem leva ut ens egna drömmar och pröva det där man inte själv vet om man vågar. Garanterat riskfritt och konsekvenslöst.
Om man gör det som ett genrep för det verkliga livet, så är det väl helt okej. Men jag tycker det är outhärdligt sorgligt om man gör det i stället för att leva.
Vi är inte så fria som vi skulle önska – det är sant. Men i ärlighetens namn har vi inte heller så få valmöjligheter som vi ibland luras att tro.
Möjligheter har kanske sitt pris – men att avstå från dem är inte gratis det heller.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2010
2010/02/19
Historisk lunchvisit på Stenhammar
Minns ni att jag skrev om att författarna och filosoferna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir varit på besök i Flen en gång?
Här är nu bildbeviset. En läsare i Sköldinge, Per-Erik Eriksson, hörde av sig och visade sig inte bara ha fått tag på den här bilden utan visste också en del om den historiska händelsen.
Sartre och Beauvoir var i Sverige och gjorde en resa i Lappland och i samband med det gjorde de även lunchvisit hos Prins Wilhelm på Stenhammars slott. Det kan nog vara hans franska fiancé Jeanne de Tramcourt, längst bak på bilden, som var skälet till besöket. Och eftersom hon dog 1952 i en tragisk bilolycka måste bilden vara tagen någon gång dessförinnan.
Per-Erik Eriksson har liksom jag fascinerats av den här händelsen, fast långt innan jag visste om den. Men när han har talat med historiekunniga personer i Flen med omnejd, så visar det sig, märkligt nog, att det är få som känner till att det här besöket faktiskt ägt rum. Fast det har skrivits mängder med böcker om Stenhammar och om prinsens besök av litterära storheter så har det här besöket inte nämnts. Och det finns inga spår eller minnesmärken efter denna den största kulturhändelsen i Flens historia. Inget Café Sartre eller en Bar Beauvoir som hyllar tilldragelsen.
Men när ett bokhandlarbiträde från Flen åkte tåg med en ung vismakare, och det resulterade i en trallvänlig och ärligt talat rätt medioker visa där ortsnamnet förekommer i refrängen – då satte det spår. Och i dag, fast visan håller på att falla i glömska, så ser man fortfarande violsouvenirer, blomplanteringar, caféer, butikscentrum, skulpturer och kommunvinjetter som anspelar på visan.
Så kan det gå.
Men nu slår mig en helt annan tanke: Om två kulturgiganter som dessa besökt Flen utan att någon vet om det – vilka fler storheter ur historien kan då i hemlighet ha trampat våra gator?
BILDBEVISET. Prins Wilhelm, Simone de Beauvoir, Jeanne de Tramcourt, Jean-Paul Sartre och Per Torsten Hammarén på trappan till Stenhammar.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 februari 2010
Här är nu bildbeviset. En läsare i Sköldinge, Per-Erik Eriksson, hörde av sig och visade sig inte bara ha fått tag på den här bilden utan visste också en del om den historiska händelsen.
Sartre och Beauvoir var i Sverige och gjorde en resa i Lappland och i samband med det gjorde de även lunchvisit hos Prins Wilhelm på Stenhammars slott. Det kan nog vara hans franska fiancé Jeanne de Tramcourt, längst bak på bilden, som var skälet till besöket. Och eftersom hon dog 1952 i en tragisk bilolycka måste bilden vara tagen någon gång dessförinnan.
Per-Erik Eriksson har liksom jag fascinerats av den här händelsen, fast långt innan jag visste om den. Men när han har talat med historiekunniga personer i Flen med omnejd, så visar det sig, märkligt nog, att det är få som känner till att det här besöket faktiskt ägt rum. Fast det har skrivits mängder med böcker om Stenhammar och om prinsens besök av litterära storheter så har det här besöket inte nämnts. Och det finns inga spår eller minnesmärken efter denna den största kulturhändelsen i Flens historia. Inget Café Sartre eller en Bar Beauvoir som hyllar tilldragelsen.
Men när ett bokhandlarbiträde från Flen åkte tåg med en ung vismakare, och det resulterade i en trallvänlig och ärligt talat rätt medioker visa där ortsnamnet förekommer i refrängen – då satte det spår. Och i dag, fast visan håller på att falla i glömska, så ser man fortfarande violsouvenirer, blomplanteringar, caféer, butikscentrum, skulpturer och kommunvinjetter som anspelar på visan.
Så kan det gå.
Men nu slår mig en helt annan tanke: Om två kulturgiganter som dessa besökt Flen utan att någon vet om det – vilka fler storheter ur historien kan då i hemlighet ha trampat våra gator?
BILDBEVISET. Prins Wilhelm, Simone de Beauvoir, Jeanne de Tramcourt, Jean-Paul Sartre och Per Torsten Hammarén på trappan till Stenhammar.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 februari 2010
2010/02/12
Vilsam skilsmässa från min kära dator
Min kära dator har varit borta på reparation i ett par veckor. Och jag har inte riktigt känt igen mig själv eller tillvaron sedan den försvann.
Alla dessa vanor jag inte längre kunnat ägna mig åt. Och alla mina projekt... att skriva på en bok, göra musik i datorn, klippa film, göra hemsida, skriva blogginlägg… Projekt som alla var beroende av just den där datorn.
Tills den gick sönder, och tillvaron också för en stund. Jag drabbades av samma abstinenssymptom som dataspelsberoende får när de inte kan spela. Jag blev rastlös, irriterad och rentav deppig utan min dator.
Sedan blev jag rädd. Hur kan man tillåta sig att bli så beroende av en materiell sak, även om det i mitt fall mestadels är ett verktyg för kreativitet? Det kan väl inte vara sunt?
Vartefter dagarna gått har rastlösheten gått över, och kvällar, morgnar och helger har fyllts med annat innehåll, andra aktiviteter. Och till sist har jag faktiskt börjat se den här skilsmässan från min dator som en välkommen paus från den moderna teknologin som ätit sig allt längre in i min vardag och upptar allt större del av den. Och jag har dessutom börjat undvika tv:n och lagt mobilen åt sidan om kvällarna också för ett tag.
Livet fortsätter ju utan allt det där. Det är väldigt skönt att upptäcka. Och det kommer att bli fler reningsbad av det där slaget för min del.
Men inte nu. För nu har min kära dator kommit tillbaka hem. Och glatt kastar jag mig tillbaka in i alla mina projekt igen…
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 februari 2010
Alla dessa vanor jag inte längre kunnat ägna mig åt. Och alla mina projekt... att skriva på en bok, göra musik i datorn, klippa film, göra hemsida, skriva blogginlägg… Projekt som alla var beroende av just den där datorn.
Tills den gick sönder, och tillvaron också för en stund. Jag drabbades av samma abstinenssymptom som dataspelsberoende får när de inte kan spela. Jag blev rastlös, irriterad och rentav deppig utan min dator.
Sedan blev jag rädd. Hur kan man tillåta sig att bli så beroende av en materiell sak, även om det i mitt fall mestadels är ett verktyg för kreativitet? Det kan väl inte vara sunt?
Vartefter dagarna gått har rastlösheten gått över, och kvällar, morgnar och helger har fyllts med annat innehåll, andra aktiviteter. Och till sist har jag faktiskt börjat se den här skilsmässan från min dator som en välkommen paus från den moderna teknologin som ätit sig allt längre in i min vardag och upptar allt större del av den. Och jag har dessutom börjat undvika tv:n och lagt mobilen åt sidan om kvällarna också för ett tag.
Livet fortsätter ju utan allt det där. Det är väldigt skönt att upptäcka. Och det kommer att bli fler reningsbad av det där slaget för min del.
Men inte nu. För nu har min kära dator kommit tillbaka hem. Och glatt kastar jag mig tillbaka in i alla mina projekt igen…
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 februari 2010
2010/02/11
Den svåra konsten att släppa taget
Jag vet att det är den naturligaste sak i världen. Men det hjälps inte. Jag vill fortfarande inte riktigt acceptera att de två härliga grabbar som delar mina dagar snart ska bygga sina egna liv, på egen hand, och någon annanstans än här under samma tak som jag.
Inte så att de börjat packa väskorna ännu. Men de är båda i den ålder då den sortens planer kan dyka upp. Och jag måste börja göra mig beredd. Hur man nu bär sig åt.
I och för sig brukar väl de första flygförsöken ofta resultera i lika många gemensamma söndagsmiddagar som tidigare och lika mycket smutstvätt. I alla fall var det så för mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Utflugna barn brukar ju liksom inte försvinna. Man har dem ju kvar, bara på ett nytt sätt än förut.
Men det är just det där. Att en epok ska ta slut och övergå i något annat, att livet aldrig mera ska bli så som nu. Hur mycket huvudet än kan förstå det, så är det någonting i magtrakten som gör uppror. Även om jag inte pratar högt om det. Eller har några planer på att sätta mig till motvärn när den dagen kommer.
Det är två saker som gör det extra svårt att släppa taget. Det ena är min livliga fantasi, på gott och ont. Det andra är att jag har beskyddarinstinkter som påminner inte så lite om en hönsmammas. Sådant får man förstås undertrycka när ens barn passerat myndighetsåldern. Den sortens pinsamheter skulle annars lätt kunna påskynda just det där jag helst vill undvika ett tag till.
Men jag kom på det ultimata sättet att handskas med det där. Vi utökade familjen med en kattunge. En charmig och kavat kattkille som jag så lämpligt kunde överföra all min hönsighet och jönsighet på. En liten parvel som aldrig försvann långt utanför dörren, innan han stod utanför och krafsade och längtade in till mina slösande omsorger igen.
När grabbarna skulle ut en kväll kunde jag utan alltför tillkämpad bekymmerslöshet önska dem en trevlig kväll, med kamratliga klappar på ryggen, men utan påföljande orosundringar och moderligt daltande. Och när de gått kunde jag istället kasta mig över kattpojken med kramar och pussar och förmaningar att akta sig för farligheter på sin korta promenad runt huset.
Det var bara ett problem med det där. Kattpojkar blir stora väldigt fort. Och nu springer min tonåriga kattkille ute hela nätterna, kommer hem tilltufsad efter gängslagsmål i parken och efter att ha gjort kattflickorna i området på smällen. Han passar inga mattider, struntar i mina moderliga omsorger och kunde inte bry sig mindre om mina oroliga förmaningar.
Och nu, när ungarna ska ut en kväll får jag plötsligt hålla i mig för att inte springa efter och fråga om de har mössa, varmt på fötterna och pengar på mobilen.
Där rök min ultimata strategi.
Fast det förstås… Min kattkilles kärleksaffärer ger kanske upphov till en ny liten krabat som jag kunde oroa mig för? Och när även den vuxit till sig – då kanske också jag har lärt mig den svåra konsten att släppa taget.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 februari 2010
Inte så att de börjat packa väskorna ännu. Men de är båda i den ålder då den sortens planer kan dyka upp. Och jag måste börja göra mig beredd. Hur man nu bär sig åt.
I och för sig brukar väl de första flygförsöken ofta resultera i lika många gemensamma söndagsmiddagar som tidigare och lika mycket smutstvätt. I alla fall var det så för mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Utflugna barn brukar ju liksom inte försvinna. Man har dem ju kvar, bara på ett nytt sätt än förut.
Men det är just det där. Att en epok ska ta slut och övergå i något annat, att livet aldrig mera ska bli så som nu. Hur mycket huvudet än kan förstå det, så är det någonting i magtrakten som gör uppror. Även om jag inte pratar högt om det. Eller har några planer på att sätta mig till motvärn när den dagen kommer.
Det är två saker som gör det extra svårt att släppa taget. Det ena är min livliga fantasi, på gott och ont. Det andra är att jag har beskyddarinstinkter som påminner inte så lite om en hönsmammas. Sådant får man förstås undertrycka när ens barn passerat myndighetsåldern. Den sortens pinsamheter skulle annars lätt kunna påskynda just det där jag helst vill undvika ett tag till.
Men jag kom på det ultimata sättet att handskas med det där. Vi utökade familjen med en kattunge. En charmig och kavat kattkille som jag så lämpligt kunde överföra all min hönsighet och jönsighet på. En liten parvel som aldrig försvann långt utanför dörren, innan han stod utanför och krafsade och längtade in till mina slösande omsorger igen.
När grabbarna skulle ut en kväll kunde jag utan alltför tillkämpad bekymmerslöshet önska dem en trevlig kväll, med kamratliga klappar på ryggen, men utan påföljande orosundringar och moderligt daltande. Och när de gått kunde jag istället kasta mig över kattpojken med kramar och pussar och förmaningar att akta sig för farligheter på sin korta promenad runt huset.
Det var bara ett problem med det där. Kattpojkar blir stora väldigt fort. Och nu springer min tonåriga kattkille ute hela nätterna, kommer hem tilltufsad efter gängslagsmål i parken och efter att ha gjort kattflickorna i området på smällen. Han passar inga mattider, struntar i mina moderliga omsorger och kunde inte bry sig mindre om mina oroliga förmaningar.
Och nu, när ungarna ska ut en kväll får jag plötsligt hålla i mig för att inte springa efter och fråga om de har mössa, varmt på fötterna och pengar på mobilen.
Där rök min ultimata strategi.
Fast det förstås… Min kattkilles kärleksaffärer ger kanske upphov till en ny liten krabat som jag kunde oroa mig för? Och när även den vuxit till sig – då kanske också jag har lärt mig den svåra konsten att släppa taget.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 februari 2010
2010/02/05
Lyckorus i en vintrig skidbacke
Den här vitklädda vintern har jag för första gången på minst ett decennium dammat av mina längdskidor och gett mig ut i spåret.
Som liten åkte jag ofta skidor. Det fanns ett elljusspår i min hemstad där jag och min pappa brukade åka. Och någonstans på mitten fanns en gigantisk backe med utsikt över hela stan där vi brukade stanna och hämtade andan innan det bar iväg utför – så hisnande fort att ögonen tårades och mössan blåste av om man inte dragit ner den ordentligt, så läskigt fort att det smattrade under skidorna i den lilla kurvan mot slutet av backen. Men stod på benen gjorde jag, varenda gång. Och längst nere kom det där lyckoruset som jag tror att bara fartens tjusning i en vintrig skidbacke kan ge…
Det där hade jag i minnet när jag nu nyligen gav mig ut i spåret igen. Men även om mitt huvud kunde de rätta rörelserna, så fanns de inte i kroppen längre. Och när jag fallit omkull låg jag bara där och försökte minnas hur i all världen man gör för att resa sig från liggande med ett par tvåmetersfötter.
Men skam den som ger sig. Den första skidutflykten har sedan följts av flera, och sakta men säkert börjar min kropps muskler minnas rörelserna, svikten i knäna, stavtagen, och jag lyckas hålla mig på benen i allt fler och allt längre backar.
Och kanske, kanske är min barndoms lyckorus i en skidbacke inte så långt borta ändå?
Vintern verkar ju åtminstone bli lång...
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 februari 2010
Som liten åkte jag ofta skidor. Det fanns ett elljusspår i min hemstad där jag och min pappa brukade åka. Och någonstans på mitten fanns en gigantisk backe med utsikt över hela stan där vi brukade stanna och hämtade andan innan det bar iväg utför – så hisnande fort att ögonen tårades och mössan blåste av om man inte dragit ner den ordentligt, så läskigt fort att det smattrade under skidorna i den lilla kurvan mot slutet av backen. Men stod på benen gjorde jag, varenda gång. Och längst nere kom det där lyckoruset som jag tror att bara fartens tjusning i en vintrig skidbacke kan ge…
Det där hade jag i minnet när jag nu nyligen gav mig ut i spåret igen. Men även om mitt huvud kunde de rätta rörelserna, så fanns de inte i kroppen längre. Och när jag fallit omkull låg jag bara där och försökte minnas hur i all världen man gör för att resa sig från liggande med ett par tvåmetersfötter.
Men skam den som ger sig. Den första skidutflykten har sedan följts av flera, och sakta men säkert börjar min kropps muskler minnas rörelserna, svikten i knäna, stavtagen, och jag lyckas hålla mig på benen i allt fler och allt längre backar.
Och kanske, kanske är min barndoms lyckorus i en skidbacke inte så långt borta ändå?
Vintern verkar ju åtminstone bli lång...
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
