Lyckorus i en vintrig skidbacke

Den här vitklädda vintern har jag för första gången på minst ett decennium dammat av mina längdskidor och gett mig ut i spåret.
Som liten åkte jag ofta skidor. Det fanns ett elljusspår i min hemstad där jag och min pappa brukade åka. Och någonstans på mitten fanns en gigantisk backe med utsikt över hela stan där vi brukade stanna och hämtade andan innan det bar iväg utför – så hisnande fort att ögonen tårades och mössan blåste av om man inte dragit ner den ordentligt, så läskigt fort att det smattrade under skidorna i den lilla kurvan mot slutet av backen. Men stod på benen gjorde jag, varenda gång. Och längst nere kom det där lyckoruset som jag tror att bara fartens tjusning i en vintrig skidbacke kan ge…
Det där hade jag i minnet när jag nu nyligen gav mig ut i spåret igen. Men även om mitt huvud kunde de rätta rörelserna, så fanns de inte i kroppen längre. Och när jag fallit omkull låg jag bara där och försökte minnas hur i all världen man gör för att resa sig från liggande med ett par tvåmetersfötter.
Men skam den som ger sig. Den första skidutflykten har sedan följts av flera, och sakta men säkert börjar min kropps muskler minnas rörelserna, svikten i knäna, stavtagen, och jag lyckas hålla mig på benen i allt fler och allt längre backar.
Och kanske, kanske är min barndoms lyckorus i en skidbacke inte så långt borta ändå?
Vintern verkar ju åtminstone bli lång...


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 februari 2010