Det går inte att glömma

Den här veckan uppmärksammades Förintelsens minnesdag över hela världen – 65 år efter befrielsen av Auschwitz.
Här hos oss känns det kanske en smula avlägset. Men man behöver inte åka långt för att det fortfarande ska kännas skrämmande nära.

För några år sedan gjorde jag en resa till Warszawa. Besökte synagogan som nazisterna hade mage att använda som stall åt sina hästar. Gick igenom en del av ghettot där skotthålen fortfarande syntes i väggarna efter judarnas uppror, som nazisterna skoningslöst slog ner. Och jag stod i den höga murens skugga och skrapade med naglarna i det förhatliga tegel som hållit så många människor instängda och berövade sin rättmätiga frihet.
Jag besökte också monumentet vid Umschlagsplatz och läste namnen på alla som just på den platsen tvingades ombord på dödstågen till Auschwitz.
Då går det inte att glömma.

Men det är farligt om vi lurar oss att tro att det här är avlägset, förflutet och passerat. Att vi är alltför kloka för att låta det ske igen. Och att vi därför inte behöver vara vaksamma på de tecken i vår tid – här och nu, mitt ibland oss – som pekar åt precis samma håll.



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 januari 2010