Jag skäms över min alkoholkonsumtion

Jag har ett litet bekymmer: Jag skäms över min alkoholkonsumtion. Problemet är nämligen att jag dricker för lite.
Det beror inte på något särskilt, inte på någon princip eller religiös övertygelse. Det har bara blivit så.
Egentligen har jag nog alltid känt ett slags ovilja mot alkohol. En ovilja som jag förut bekämpade för att slippa vara en avvikande tråkmåns, men som jag nu alltmer börjar bejaka i stället.
Och faktiskt - om manliga gorillavrål i grupp, eller gällt gapande kvinnoskrik på krogen är att betrakta som ett signum på roliga partytyper - då bär jag nog kanske hellre tråkstämpel trots allt.

En bidragande orsak till min hållning är förstås att jag har två grabbar som båda är myndiga och i den ålder då alkohol brukar vara som mest attraktivt. Och jag tror inte på att som förälder försöka hävda att alkohol är överskattat, om man inte själv agerar som om man också tyckte det.
I övrigt försöker jag inte omvända någon. Folk får göra som de vill. Och visst kan jag tycka om en kall öl till kvällsmaten efter en sommardag av hårt kroppsarbete vid sommarstället - eller ett glas rött till en mör köttbit. Men alkohol utövar ändå inte den där riktiga lockelsen på mig. Och det finns så mycket annat jag hellre lägger pengarna på.
Att släppa loss och ha kul kan jag göra ändå – jag tycker till och med det blir bättre när man inte lägger alkoholsordin på sinnena. Och ska jag släppa kontrollen så föredrar jag att själv kunna bestämma när jag ska återta den igen – i stället för att vänta på att alkoholen ska behaga lämna mig makten över min kropp tillbaka.

Jag hade själv en barndom som var lyckligt förskonad från alkohol i den närmaste omgivningen. Men många vänner och bekanta genom åren har kunnat berätta om vilket helvete det varit att växa upp med föräldrar som haft svårt att hantera starkvaror. Och ju fler sådana historier jag hör, desto svårare har jag för att hälla något dylikt i mitt eget glas.

Men visst ser folk snett på en om man inte dricker. Min äldsta son uttryckte det där så bra nyligen. Han sa: "Jag gillar egentligen cocacola mer än öl - men om jag går med en öl i handen när jag är på fest, så slipper jag få så många frågor.”
Och det är ju precis så det är. Den som väljer att hälla i sig rusdrycker som dödar hjärnceller, slår ut främre pannlobens kontrollsystem, ökar våldsbenägenheten och försämrar omdömet – den behöver aldrig förklara eller försvara sitt val.
Men den som väljer att avstå måste alltid förses med någon form av förklarande etikett: Är man muslim? Gravid? Torrlagd alkoholist? Eller Straight edge?

Jag är ingetdera. Bara inte särskilt intresserad av att dricka. Och nog är det märkligt att det är mer skambelagt att säga nej till alkohol än att säga ja?


Tidigare publicerad i Tidingen Folket den 28 januari 2010