Ett sorgligt sätt att behandla en musikskatt

Jag har fått en ny passion. En hastigt uppblossad, som får mig att glömma tid och rum och därmed håller mig vaken alltför sent om kvällarna.
Min passion har ett namn också: Spotify.

För de flesta är det väl ingen nyhet längre, men jag har aldrig varit särskilt angelägen om att vara först med det sista, och inte heller så den här gången.
Med Spotify har jag gjort återtåg genom mina olika musikaliska infall och utflykter genom åren. Från barndomens ABBA-vurm, vidare genom min hårdrocksperiod på lågstadiet, min rockabillyperiod på mellanstadiet, som varade tills punken erövrade mig i början av högstadiet. Och jag har letat upp jazzfavoriter, operaklassiker och folkmusik från olika världar. Tillsammans med Spotify har jag hälsat på mina husgudar – Regina Spektor, Emelie Autumn, Björk och några till - och gjort återbesök i kära gamla genrer jag nästan glömt: Depprock, triphop, drum’n’bass och belgisk punk på franska med inslag av karusellmusik. Och jag har letat upp alla de där låtarna som under en viss period av livet gjorde mig lycklig på det där sättet som bara riktigt bra musik kan.

Det är bara en sak… Sedan min nya passion bröt ut har jag inte förmått mig att lyssna på en enda av alla de där låtarna till slut. Det där lugnet, njutningen som bra musik brukade ge, den där känslan framemot andra refrängen av favoritlåten när man inte ville att låten skulle ta slut så fort – den finns inte mer. Och än mindre tanken att lyssna på samma låt två gånger efter varandra.
Varför skulle man - när det finns tusen och åter tusen låtskatter kvar att upptäcka. Och när man för varje avlyssnad låt, varje återupptäckt favoritband genast ger en ny association, och en impuls att leta vidare, ständigt vidare…

Att nya teknikaliteter öppnar nya fantastiska möjligheter är allom bekant – men varför pratar ingen om baksidorna?
Den sorgliga konsekvensen av min nya vurm är att musiken för mig håller på att förlora sitt värde som upplevelse.

Minns ni känslan att komma hem med en nyinhandlad skiva? Att för första gången sätta in den i cd-spelaren, lyssna koncentrerat medan man fördjupar sig i bilderna och texterna i konvolutet. Och att lyssna på låtarna, i just den ordning som låtskrivaren velat, och att få den där helhetsupplevelsen som alltid är något mer utöver summan av dess delar.
Musik i ett ständigt strömmande flöde ger ingen plats för vila, inga pauser, ingen tystnad där musiken får klinga ut, sjunka in, landa och få en betydelse. Bli mottagen. Tolkad. Upplevd.

Visst är det väl ändå ett sorgligt sätt att behandla en hel världs musikskatt?



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 januari 2010