Skönsång och lyskraft i ”Kiss Me, Kate!”

Det var inför fullsatt salong som Scenknuten i lördags genomförde sin 60:e premiär och sin 1064:e föreställning.
Musikalen ”Kiss Me, Kate!” bjöd på lyskraft, skönsång och nostalgiskimrande musik, och lockade också till många skratt.

För 15 år sedan satte Scenknuten för första gången upp musikalen ”Kiss Me, Kate!” av Sam och Bella Spewack och med musik av Cole Porter. Och i lördags på Eskilstuna teater var det dags igen.
”Kiss Me, Kate!” utspelar sig i efterkrigstidens USA där ett resande teatersällskap ska spela Shakespeares kärlekskomedi ”Så tuktas en argbigga” på en liten teater.
Sällskapets regissör och manliga huvudrollsinnehavare Fred Graham har tidigare varit gift med den kvinnliga primadonnan Miss Vanessi, och känslorna mellan dem svallar fortfarande. Det är ilska, svartsjuka, en smula sorg och en hel del kärlek om vartannat.
I Shakespeares pjäs spelar de dessutom mot varandra. Hon som argbiggan Katarina och han som hennes make Petruchio som försöker ”tämja” henne.

Men pjäsens handling krockar med teatersällskapets egen verklighet och snart haglar örfilarna både på och bakom scenen.
Det handlar om kärlek med komplikationer och även om föreställningen lockar till många skratt så finns här även glimtar av rörande allvar. Som i scenen när miss Vanessi och Fred Graham delar minnesglimtar från sitt äktenskap och plötsligt har svårt att minnas varför det gick så fel mellan dem.

Det är en härlig föreställning med nostalgiskimrande musik och komiska poänger. Men den är i längsta laget, och med två parallella handlingar som båda ska föras framåt blir det lite stillastående emellanåt.
Åsa Kratz i rollen som Lilli Vanessi och argbiggan Katarina lyfter hela föreställningen med sin lyskraft och sin röst. I den välkända ”Jag hatar män” får hon briljera med både sina vokala och komiska talanger.
Stefan Lalander som Fred Graham och Petruchio har också han röstresurser och skådespeleri som bär hela vägen.
Och även om hela ensemblen gör ett gott jobb, så gör huvudrollsinnehavarnas lysande kvaliteter att föreställningen tappar lite nerv när de inte är på scenen.
På det hela taget är det ändå en mycket sevärd och underhållande ”Kiss Me, Kate!” som i hög grad lever upp till ensemblens professionella ambitioner.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2007

En bleknad bild av Flen

Redaktionen ligger tom och öde och utanför mitt fönster vilar det snöklädda Violentorget i halvdunkel.

Flen... Jag har bara ett vagt minne av mitt första besök här. Det var 1979, min pappa hade fått jobb i stan och vi skulle flytta till trakten. Men stan gjorde inget djupare intryck den gången, så i valet mellan Flen och Katrineholm tyngde vågskålen västerut och jag kom att tillbringa det mesta av min tonårstid i Katrineholm.

Ibland under de där åren hände det dock att jag och mina kompisar åkte hit som omväxling när vi tröttnat på nöjesetablissemangen på hemmaplan. Vi brukade ta tåget till Flen och sedan ta vår tillflykt till en olåst trappuppgång på Södra Järnvägsgatan i någon timme innan discokvällarna på Amazon började. Vi var ganska beskedliga och det var bara en gång, eller möjligen två, som en arg gubbe kom och motade ut oss för att vi störde. (Förlåt oss, vi menade faktiskt inget illa!)

Då gick det nattbussar mellan orterna på helgerna, så att vi kunde ta oss hem igen efteråt. Så är det inte längre. Å andra sidan är jag i dag som tonårsförälder ganska tacksam över det. Perspektiven förändras, som bekant…

Vid de där besöken såg jag Flen som en ganska mysig liten ort, med sitt runda gulliga bankhus och Tealokalen med sina tinnar och torn. Och så var det alla de andra gamla husen i centrum som då fortfarande stod kvar, om än med vissa renoveringsbehov. Här fanns udda små butiker och snusbodar vars skyltfönster vi passerade på väg till de där diskotekdanserna.

Under de där åren fanns också musikföreningen Skrammel (Vart tog ni vägen?) och alltihop sammantaget gjorde att Flen för mig andades någon sorts punkrebelliskt egensinne som jag tyckte om. Men att jag en gång på konstiga omvägar skulle hamna i den här kommunen – nej, det trodde jag aldrig då.

Det finns ett och annat med den här stan som jag funderat på av och till under åren. Som hur man kunde komma på idén att gömma sin moderna inglasade centrumgalleria i en mörk och dyster källare utan skyltfönster. Och hur man sedan kunde välja att inte öppna upp den mot det nybyggda Violentorget, utan i stället låta Systembolagets små inbrottssäkrade gluggar pryda torgsidan…

Jag har också undrat över varför man byggde en järnvägstunnel men utan att göra ett hål upp till perrongen. Jag trodde att säkerhetsaspekten liksom var en del av själva idén med tunnelbygget…

Och så undrar jag för varje gång jag tar ut pengar varför ingen har skrubbat den
där bankomaten ordentligt ren sedan någon fyllskalle la en pizza över den någon
gång för, vad vet jag, ett decennium sedan. Jag är säker på att de där konstiga intorkade små bitarna av något obestämbart precis vid sedelfacket måste ha kommit dit på det sättet…

Det finns kanske förklaringar till allt det där, även om jag inte nåtts av dem.
Min bild av Flen som rebelliskt och egensinnigt har onekligen bleknat och förändrats med åren. Men det finns fortfarande saker jag gillar med stan och kommunen. Det andra håller jag på att försona mig med.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 februari 2007