Skönsång och lyskraft i ”Kiss Me, Kate!”

Det var inför fullsatt salong som Scenknuten i lördags genomförde sin 60:e premiär och sin 1064:e föreställning.
Musikalen ”Kiss Me, Kate!” bjöd på lyskraft, skönsång och nostalgiskimrande musik, och lockade också till många skratt.

För 15 år sedan satte Scenknuten för första gången upp musikalen ”Kiss Me, Kate!” av Sam och Bella Spewack och med musik av Cole Porter. Och i lördags på Eskilstuna teater var det dags igen.
”Kiss Me, Kate!” utspelar sig i efterkrigstidens USA där ett resande teatersällskap ska spela Shakespeares kärlekskomedi ”Så tuktas en argbigga” på en liten teater.
Sällskapets regissör och manliga huvudrollsinnehavare Fred Graham har tidigare varit gift med den kvinnliga primadonnan Miss Vanessi, och känslorna mellan dem svallar fortfarande. Det är ilska, svartsjuka, en smula sorg och en hel del kärlek om vartannat.
I Shakespeares pjäs spelar de dessutom mot varandra. Hon som argbiggan Katarina och han som hennes make Petruchio som försöker ”tämja” henne.

Men pjäsens handling krockar med teatersällskapets egen verklighet och snart haglar örfilarna både på och bakom scenen.
Det handlar om kärlek med komplikationer och även om föreställningen lockar till många skratt så finns här även glimtar av rörande allvar. Som i scenen när miss Vanessi och Fred Graham delar minnesglimtar från sitt äktenskap och plötsligt har svårt att minnas varför det gick så fel mellan dem.

Det är en härlig föreställning med nostalgiskimrande musik och komiska poänger. Men den är i längsta laget, och med två parallella handlingar som båda ska föras framåt blir det lite stillastående emellanåt.
Åsa Kratz i rollen som Lilli Vanessi och argbiggan Katarina lyfter hela föreställningen med sin lyskraft och sin röst. I den välkända ”Jag hatar män” får hon briljera med både sina vokala och komiska talanger.
Stefan Lalander som Fred Graham och Petruchio har också han röstresurser och skådespeleri som bär hela vägen.
Och även om hela ensemblen gör ett gott jobb, så gör huvudrollsinnehavarnas lysande kvaliteter att föreställningen tappar lite nerv när de inte är på scenen.
På det hela taget är det ändå en mycket sevärd och underhållande ”Kiss Me, Kate!” som i hög grad lever upp till ensemblens professionella ambitioner.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2007