Jag vill hälsa våren med ett däckskrik

Det finns en sak som jag brukar göra varje vår. Precis som med Ronja Rövardotters vårskrik är det något jag närapå måste göra för att inte spricka när jag känner livet vakna i mig.

Jag måste ge mig ut i bilen på vindlande böljande vägar. Tänk bara: en sån där perfekt vårdag, sommardäcken är på, vägens vintergrus bortsopat, vägen ligger tom och öppen framför en, och man tillåter sig att en gång, en enda gång trycka till lite extra på gaspedalen och verkligen känna bettet i asfalten, och känslan av frihet när motorn svarar på impulsen. Yesssss bara!

Men i år har jag inte hälsat våren med några däckskrik. För snart sagt var man åker så sitter de där vid vägkanten – de förhatliga vägkamerorna! Storebror Statens allseende Orwellska öga som stirrar ner på mig när jag passerar, som förutsätter att jag är en potentiellt kriminell som måste förföljas och straffas. Och fast jag normalt sett betraktar mig som en god och ansvarsfull samhällsmedborgare, så finns det ingenting som så starkt väcker min lust att bli kriminell som just de där kamerorna.

Det finns förstås kameror som är utplacerade av uppenbara trafiksäkerhetsskäl, och de säger jag ingenting om. Men under det senaste året har de satts upp på långa raksträckor utan avtagsvägar, eller alldeles bakom vägkrökar med plötsliga och omotiverade hastighetssänkningar. Och då behöver man inte vara särskilt konspirationsteoretisk för att inse att Storebror Statens administratörer räknat ut var kamerorna lurar flest och därmed cashar in mest till vår avmagrande statskassa, och följaktligen placerat kamerorna just där.

Jag gillar inte att känna mig lurad. Inte av någon, men allra minst av staten som jag i egenskap av medborgare är en del av. Jag gillar egentligen idén med Storebror Staten; en gemensam övergripande organisation som finns till för det allmänna bästas skull. ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov, och allt det där”.

Jag har själv en storebror. Han är snäll, mån om mig, ger mig goda råd när det kniper, och kan vara lite beskyddande om det skulle behövas. Och ungefär så skulle man väl önska att Storebror Staten också fungerade. Men det allseende misstänksamma kameraögat rimmar väldigt illa med den bilden.

Det påstås förstås att dessa kameror ökar trafiksäkerheten. Jag tror det är en fet lögn rakt upp i ansiktet på oss allihop. Ger man sig ut och tittar i verkligheten ser man att kamerorna i stället skapar långa krypande bilkaravaner som ger upphov till desperata omkörningar. De skapar bilförare som glömmer bort att titta på trafiksituationen eftersom de är fullt upptagna med att flacka med blicken mellan hastighetsmätaren och vägrenen. Och de skapar duktiga ögontjänare som så snart kamerans öga inte längre ser förvandlas till fartdårar och fortkörare, bara på ren trots.

Endera dagen ger jag mig kanske ut i alla fall, och hälsar våren med ett rejält däckskrik. Ett enda riktigt ilsket ett. För det ögat inte ser…


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 maj 2007

Man måste veta var Malmö ligger

I en skola nära dig finns det niondeklassare som inte vet var Malmö ligger.
Det fick jag veta nyligen av min snart 17-årige son, som tillsammans med några kompisar roat sig med att göra en liten undersökning. De gick helt enkelt runt på skoj en dag och ställde diverse allmänbildningsfrågor till elever i åttan och nian och upptäckte på så vis denna flagranta kunskapslucka. Flera av de tillfrågade trodde att Malmö ligger i Danmark!

Jag vågar påstå att vilken niondeklassare som helst klarar av att googla fram rätt svar på nätet, om de bara vill. Är det här då så mycket att bli upprörd över?
Jag tycker faktiskt det.
Men det är inte ungdomarna som jag blir upprörd över. Nej, där ungdomar brister tror jag alltid att det finns vuxna runt omkring som bär ett ansvar. Eller som borde bära det.
Och det är just vuxenvärldens svek mot ungdomarna som gör mig upprörd. Och då menar jag inte bara nedskärningar och sparpaket i skolorna, även om man kan bli ilsk på sånt också. Nej, jag vill vidga bilden. Jag tror nämligen att sveket går mycket djupare än så.

Vilka vettiga ideal och förebilder har ungdomar fått att navigera efter i dag? Ja, knappast föräldragenerationen som springer runt som förvuxna tonåringar i ständig jakt på egen framgång och omedelbar behovstillfredsställelse. Visst är det bra att vi raserat alla förlegade auktoriteter – men vi kanske borde ha ägnat en tanke åt vilka andra vi lämnade utrymme för i stället?
I dag söker ungdomar många av sina förebilder i underhållningsmedierna. Men har någonsin Paris Hilton, Marilyn Manson eller Carolina Gynning gett sken av att kunskap skulle vara viktigt för att komma någonstans här i världen? Det har jag missat i så fall.
I skolans värld möts sedan ungdomarna av en lika skriande auktoritetsbrist, men här kamouflerad i flumpedagogisk terminologi: ”Lärarna ska bara vara vägledare. Eleverna ska söka kunskap själva”, heter det numera så vackert.
Men utan allmänbildning som skelett och ramverk – var ska eleverna göra av all den kunskap de googlar rätt på? Som det där med Malmö? Och utan förebilder som kan inspirera till lärande – hur ska de ens bli motiverade till att knacka in sökordet?

Det allra värsta är kanske ändå det kunskapsförakt som odlas av många vuxna i detta mellanmjölkens utspädda lagomland.
I ett avlägset förflutet har föraktet nog varit en användbar strategi för den som stått maktlös inför en dominerande överklass med ensamrätt till kunskapen. I det sammanhanget är det både förståeligt och försvarbart.
Men ungdomar i dag växer upp i ett kunskapssamhälle. Det är här de ska överleva och hitta sin utkomst. Om några år är det de som ska skrapa ihop till vårt BNP, och hosta fram vår generations pensionspengar. Då duger inte kunskapsföraktet som strategi längre. Man måste ge dem något annat i arv.
För man måste veta var Malmö ligger. Eller man måste i alla fall veta varför man ska veta var Malmö ligger. Och det är ett oförlåtligt svek från vuxenvärlden när niondeklassare idag faktiskt inte gör det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 maj 2007