Jag vill hälsa våren med ett däckskrik

Det finns en sak som jag brukar göra varje vår. Precis som med Ronja Rövardotters vårskrik är det något jag närapå måste göra för att inte spricka när jag känner livet vakna i mig.

Jag måste ge mig ut i bilen på vindlande böljande vägar. Tänk bara: en sån där perfekt vårdag, sommardäcken är på, vägens vintergrus bortsopat, vägen ligger tom och öppen framför en, och man tillåter sig att en gång, en enda gång trycka till lite extra på gaspedalen och verkligen känna bettet i asfalten, och känslan av frihet när motorn svarar på impulsen. Yesssss bara!

Men i år har jag inte hälsat våren med några däckskrik. För snart sagt var man åker så sitter de där vid vägkanten – de förhatliga vägkamerorna! Storebror Statens allseende Orwellska öga som stirrar ner på mig när jag passerar, som förutsätter att jag är en potentiellt kriminell som måste förföljas och straffas. Och fast jag normalt sett betraktar mig som en god och ansvarsfull samhällsmedborgare, så finns det ingenting som så starkt väcker min lust att bli kriminell som just de där kamerorna.

Det finns förstås kameror som är utplacerade av uppenbara trafiksäkerhetsskäl, och de säger jag ingenting om. Men under det senaste året har de satts upp på långa raksträckor utan avtagsvägar, eller alldeles bakom vägkrökar med plötsliga och omotiverade hastighetssänkningar. Och då behöver man inte vara särskilt konspirationsteoretisk för att inse att Storebror Statens administratörer räknat ut var kamerorna lurar flest och därmed cashar in mest till vår avmagrande statskassa, och följaktligen placerat kamerorna just där.

Jag gillar inte att känna mig lurad. Inte av någon, men allra minst av staten som jag i egenskap av medborgare är en del av. Jag gillar egentligen idén med Storebror Staten; en gemensam övergripande organisation som finns till för det allmänna bästas skull. ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov, och allt det där”.

Jag har själv en storebror. Han är snäll, mån om mig, ger mig goda råd när det kniper, och kan vara lite beskyddande om det skulle behövas. Och ungefär så skulle man väl önska att Storebror Staten också fungerade. Men det allseende misstänksamma kameraögat rimmar väldigt illa med den bilden.

Det påstås förstås att dessa kameror ökar trafiksäkerheten. Jag tror det är en fet lögn rakt upp i ansiktet på oss allihop. Ger man sig ut och tittar i verkligheten ser man att kamerorna i stället skapar långa krypande bilkaravaner som ger upphov till desperata omkörningar. De skapar bilförare som glömmer bort att titta på trafiksituationen eftersom de är fullt upptagna med att flacka med blicken mellan hastighetsmätaren och vägrenen. Och de skapar duktiga ögontjänare som så snart kamerans öga inte längre ser förvandlas till fartdårar och fortkörare, bara på ren trots.

Endera dagen ger jag mig kanske ut i alla fall, och hälsar våren med ett rejält däckskrik. Ett enda riktigt ilsket ett. För det ögat inte ser…


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 maj 2007