Åt den som har skall varda givet

”Åt den som har skall varda givet.” De där orden har återkommit i mitt huvud då och då den senaste tiden. Ett bibelord som i sitt originalsammanhang säkerligen har något slags mångbottnad mening. Men i mitt huvud har orden ekat i sin bokstavliga betydelse. Och det är något med den gammaldags formuleringen som inger känslan av orubblig ordning – nästan som om det vore en naturlag.

Jag tänker på skillnaden mellan alla som har ett jobb och alla som är utan. Utan anställning, utan lön, utan sammanhang, utan trygghet, utan känslan av att tillhöra och känna sig behövd och tagen i anspråk.
Men inte bara det. Utan också i avsaknad av möjlighet att kunna skriva kontrakt på en bostad, en fast punkt och ett tak över huvudet. Utan möjlighet att få banklån till en egen bostad. Och utan att kunna ge de egna barnen den trygghet som borde vara självklar.
Och så är det allt det sociala som hör arbetsplatsen till. Någon som frågar vad man ska göra till helgen, vad man har för gott i sin matlåda just i dag, eller om man har hämtat sig efter den besvärliga förkylningen. Bara sådana små enkla saker som kan göra ont nog att sakna.
Men det finns en massa andra saker också som ingen någonsin pratar om. En massa andra sammanhang där den som har får ännu mer, medan den som saknar får vara utan.
Den som har ett jobb kan få gratis läkarundersökning på företagshälsovården utan att ens vara sjuk, eftersom den anställdas hälsa är en investering för arbetsgivaren. Men hälsan hos en arbetslös är ingens angelägenhet. Den får betala sin läkare själv – eller mer sannolikt avstå ända tills hälsoproblemen blir akuta.
Den som har jobb kan också få ett välbehövligt miljöombyte i form av en kickoff på ett trevligt slott med sjönära läge, eller en utlandsvistelse med något konferensjippo som ursäkt. Den som är utan jobb måste stanna hemma för att inte förlora a-kassan.
Den som har kan få ännu mer i form av en egen dator, en iphone eller ipad för att underlätta arbetsuppgifterna – och för att höja sin status. Den som inte har får köpa själv för surt förvärvade slantar – om det mot förmodan kan prioriteras bland familjeutgifterna.
Den som har kanske också får gratis gymkort, simkort eller fri massage. Julklappar och julbord. Gratis parkeringstillstånd eller p-plats som kan nyttjas även när man ska gå på stan och julhandla. Den som är utan får vara utan. Eller betala själv. Jaga parkeringsplats när man ska julhandla, om man nu har något att julhandla för. Den som har får kanske till och med hela bilen betald, köpt eller leasad. Med fri bensin.
Och den som har det riktigt väl förspänt behöver inte ens gå ut och roa sig för egna pengar utan kan glassa runt och bli gratisbjuden.

Åt den som har skall varda givet. Om och om igen. Det tycks aldrig ta slut. Som om det verkligen vore en naturlag, en orubblig ordning.
Men det är det inte. Det är en skillnad, en orättvisa som tillåts mångfaldigas som avbilder i en spegelsal, i synbar oändlighet. Ständigt nya sidor av samma skevhet.
När en enda orättvisa redan är orättvis nog.


Tidigare publicerad i Tidingen Folket den 29 mars 2011

Både glasögonorm - och modelejon

Jag har alltid haft syn som en hök. Och när en äldre kusin för några år sedan sa till mig att kroppsliga defekter som dålig syn börjar märkas på allvar efter 40 så trodde jag henne inte.
Och jag märkte inte heller att jag själv var drabbad förrän min storebror – som även han alltid haft bra syn – plötsligt satte på sig läsglasögon en kväll ute vid sommarstället när han skulle läsa en bok. Han hade ledsnat på att alltid somna ifrån sin bok i sängen om kvällarna, förklarade han.
Det var då jag kom på att det nog drabbat mig också, eftersom jag haft samma problem allt oftare på sistone. Jag höll stånd ett tag - men nu har jag också ett par läsglasögon av den svagaste sorten liggande ovanpå kvällsboken på nattduksbordet, och som jag tar på mig i smyg.
Men med tiden har jag märkt att jag inte längre kan läsa små siffror i halvdunkel, och att jag ser sämre med det ena ögat än det andra när jag prövar ett i taget. Så snart är det dags för ett riktigt optikerbesök och riktiga glasögon som kommer att gräva nya hål i min budget.
Men det är också en ny horisont som öppnar sig för mig. För vilken slags glasögon ska jag egentligen välja? Ska jag välja coola, nördiga, galna, svindyra eller några som får mig att se riktigt smart ut? Nu får jag plötsligt ett nytt sätt att leka med mitt utseende - jag som prövat mig igenom varje nyans av hårfärg och de flesta hårlängder.
Nyligen läste jag också någonstans en rubrik om att glasögonormarna är hetast i modevärlden just nu. Kanske inte så tokig tajming ändå när allt kommer omkring.
Både glasögonorm och modelejon på en gång – grrrr!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 mars 2011

Inte längre jag som styr

Övningskörningspapperen är för länge sedan klara. Jag och mina grabbar har gått den obligatoriska kursen. Skylten ligger i bagageutrymmet på bilen och väntar.
Och plötsligt förstår jag vad det är jag har gett mig in på. Jag har tagit på mig att lära mina barn att manövrera på trafikerade gator, hålla uppsikt framför lekplatser, och göra omkörningar på tvåfilig landsväg. Och jag måste klara det så bra att de aldrig någonsin råkar illa ut, aldrig skadar någon annan – och helst också så bra att jag själv aldrig behöver vara orolig när de är ute och åker. Körskolan ska visserligen få göra en del av jobbet också – men ändå är det ett överväldigande ansvar som nästan är förlamande.
Men inte bara det. För samtidigt är det mina två barn som jag håller på att göra flygfärdiga. De som närapå nyss var små och behövde min ledning. Och nu ska jag träna dem för ett vuxenliv där det inte längre är jag som sitter vid ratten och styr, utan de alldeles själva. Och kanske är det just det som får mig att nästan vilja skruva klockan tillbaka och ändra mitt beslut.
Kanske till och med vrida klockan ännu längre tillbaka? För att bromsa det här vuxenblivandet så att jag får en chans att hinna med. För det går så fort för barn att bli vuxna. Hur kan det gå så här fort?
När jag hade ett jobbärende till en förlossningsavdelning ganska nyligen, så blev det som att färdas i ett maskhål genom tiden till de tillfällen då jag själv legat i en sjukhussäng med tilltagande värkar, andats mot smärtan och väntat på mina stora mirakler. Det var nästan nyss, jag vet att det var det.
En annan gång, några år tillbaka, hade jag på samma sätt ett jobbärende till den skola där mina barn gick sina första årskurser. Och fast jag sagt hej till två tonårsgrabbar innan jag gick hemifrån den morgonen var jag helt övertygad om, när jag gick den gamla vanliga vägen från parkeringen bort mot skolgården, att jag rest i tiden och att jag när som helst skulle få se en liten parvel komma springande emot mig, ivrig att visa sin nybyggda koja i tallbacken. Och strax därefter, en annan liten parvel, lika ivrig att visa något han snickrat i slöjdsalen.
Och det är som att jag i huvudet kan snabbspola mig igenom vårt hittillsvarande liv tillsammans och för en stund ta in allt som vi gjort, alla upptåg, allt roligt och mysigt. Och fast jag älskat det alltihop, så kan jag inte låta bli att undra om jag kunde gjort något för att ta vara på det ännu mer.
Jag har inget svar och jag hinner inte fundera. För här och nu går vårt gemensamma liv vidare.
I förrgår var vi faktiskt ute och tog vår första övningskörningstur. På en öde parkering åkte vi fram och tillbaka, runt, runt. Hitta dragläget, ge lagom gas, styra mjukt framåt.
Och min förlamning släpper gradvis, det kommer att gå, vingarna bär. De bär faktiskt.
Men att det skulle komma en dag då jag slipper oron - det får jag nog bara glömma.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 mars 2011

Jag vill också sticka upp

Jag antar att ni sett dem - de färgglada stickade dekorationerna omkring lyktstolpar och ledstänger, och ibland till och med omtänksamma vinterkoftor till lättklädda statyer här och var i stadsbilden.
När jag ser den där sortens stickalster får jag alltid huvudet fullt av bilder som får mig att le.
Jag ser för mig en nattlig stickmaffia bestående av tanter av den gamla excentriska sorten, med blommiga hattar och yvigt grått hår i knut, med mormorskängor och hemvävda handväskor där garnnystan och stickningar sticker upp. Sticktanter som smyger runt husknutar för att när ingen ser virka fast sina busiga alster där ingen annan än de själva bestämt att de ska vara.
Det är så där alldeles lagom obstinat. Ett sätt att uttrycka sin frihet men utan att inkräkta på andras i någon större utsträckning. För lika fritt som det står en att sticka sin verklighet lite gladare - lika fritt står det vem som helst att avlägsna härligheten om man skulle tycka att det stör.
Om jag någon mörk natt skulle stöta på de där busiga sticktanterna - då tror jag att jag ska fråga om jag får vara med...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2011

Språkfantasten är släkt med språkfascisten

Jag är fascist. Det är väl lika bra att jag erkänner det. Många har nog ändå anat sig till det vid det här laget. Men jag är det bara i ett enda avseende: Jag är språkfascist nämligen.
Jag är en sådan där irriterande typ som retar mig på när folk säger alltjämt fast de inte menar fortfarande utan alltid eller jämt. En sådan som avskyr när folk säger eller skriver innan mötet när det heter före mötet eller innan mötet börjar. Och som får knottror när folk använder uttrycket ta tillvara på, fast det heter ta tillvara eller ta vara på.
Men det värsta av allt är ändå angloismerna som sprider sig som en farsot, och får folk att spendera tid i stället för att tillbringa den, se uppsidan av saker i stället för fördelarna med dem och att tänka utanför boxen i stället för att tänka okonventionellt eller lateralt. Och så är det förstås det förhatliga oskicket att särskriva sammansatta ord så att en skumtomte förvandlas till en skum tomte, en snoddmapp blir en snodd mapp och ett trumpetsolo blir ett trumpet solo.
Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag i vanliga fall nöjer mig med att lida i det tysta och inte påpeka högt när jag stöter på sådana där språkliga outhärdligheter.
Men ge mig tio år till så kommer jag säkert att vara en sådan där som skriver till språkspalter och program under signaturen ”Vän av ordning” och klagar över språkets förfall och bristen på språklig bildning som sprider sig i folklagren.
Men i grund och botten hänger det där egentligen ihop med en kärlek till språket, åtminstone när det gäller mig. En lust till bokstäver och till att leka med dem, en innerlig fascination för ordens musikalitet och sensualism och en oupphörlig glädje över att använda dem.
Håll med om att man bara måste älska smaken av ord som clairobskur, elyseisk eller lycksalig. Och visst måste man bli åtminstone lite upprymd av det faktum att det finns ord som gladvatten, bombastisk eller muskedunder. Och visst är det sorgligt att man så sällan har tillfälle att använda ord som lukullisk, faiblesse eller oförblommerad.
Jag älskar att läsa ord, helst högt, att lyssna till dem, men allra mest att skriva dem. Så pass att jag inte sällan går hem efter en hel dags skrivande på jobbet och med glädje sätter mig och skriver. Så jag får nog erkänna när det kommer till språk att jag är en riktig nörd… eh… språkfantast menar jag förstås.
Se där, nu höll jag på att trilla dit på eget grepp. Så helt konsekvent är jag väl kanske inte. Jag envisas ju förresten också med att särskriva mitt eget förnamn trots att jag vill att det ska uttalas som om det vore hopskrivet. Så vid närmare eftertanke är jag kanske trots allt en ganska dålig fascist - även när det kommer till språk.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2011