Jag antar att ni sett dem - de färgglada stickade dekorationerna omkring lyktstolpar och ledstänger, och ibland till och med omtänksamma vinterkoftor till lättklädda statyer här och var i stadsbilden.
När jag ser den där sortens stickalster får jag alltid huvudet fullt av bilder som får mig att le.
Jag ser för mig en nattlig stickmaffia bestående av tanter av den gamla excentriska sorten, med blommiga hattar och yvigt grått hår i knut, med mormorskängor och hemvävda handväskor där garnnystan och stickningar sticker upp. Sticktanter som smyger runt husknutar för att när ingen ser virka fast sina busiga alster där ingen annan än de själva bestämt att de ska vara.
Det är så där alldeles lagom obstinat. Ett sätt att uttrycka sin frihet men utan att inkräkta på andras i någon större utsträckning. För lika fritt som det står en att sticka sin verklighet lite gladare - lika fritt står det vem som helst att avlägsna härligheten om man skulle tycka att det stör.
Om jag någon mörk natt skulle stöta på de där busiga sticktanterna - då tror jag att jag ska fråga om jag får vara med...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar