Inte längre jag som styr

Övningskörningspapperen är för länge sedan klara. Jag och mina grabbar har gått den obligatoriska kursen. Skylten ligger i bagageutrymmet på bilen och väntar.
Och plötsligt förstår jag vad det är jag har gett mig in på. Jag har tagit på mig att lära mina barn att manövrera på trafikerade gator, hålla uppsikt framför lekplatser, och göra omkörningar på tvåfilig landsväg. Och jag måste klara det så bra att de aldrig någonsin råkar illa ut, aldrig skadar någon annan – och helst också så bra att jag själv aldrig behöver vara orolig när de är ute och åker. Körskolan ska visserligen få göra en del av jobbet också – men ändå är det ett överväldigande ansvar som nästan är förlamande.
Men inte bara det. För samtidigt är det mina två barn som jag håller på att göra flygfärdiga. De som närapå nyss var små och behövde min ledning. Och nu ska jag träna dem för ett vuxenliv där det inte längre är jag som sitter vid ratten och styr, utan de alldeles själva. Och kanske är det just det som får mig att nästan vilja skruva klockan tillbaka och ändra mitt beslut.
Kanske till och med vrida klockan ännu längre tillbaka? För att bromsa det här vuxenblivandet så att jag får en chans att hinna med. För det går så fort för barn att bli vuxna. Hur kan det gå så här fort?
När jag hade ett jobbärende till en förlossningsavdelning ganska nyligen, så blev det som att färdas i ett maskhål genom tiden till de tillfällen då jag själv legat i en sjukhussäng med tilltagande värkar, andats mot smärtan och väntat på mina stora mirakler. Det var nästan nyss, jag vet att det var det.
En annan gång, några år tillbaka, hade jag på samma sätt ett jobbärende till den skola där mina barn gick sina första årskurser. Och fast jag sagt hej till två tonårsgrabbar innan jag gick hemifrån den morgonen var jag helt övertygad om, när jag gick den gamla vanliga vägen från parkeringen bort mot skolgården, att jag rest i tiden och att jag när som helst skulle få se en liten parvel komma springande emot mig, ivrig att visa sin nybyggda koja i tallbacken. Och strax därefter, en annan liten parvel, lika ivrig att visa något han snickrat i slöjdsalen.
Och det är som att jag i huvudet kan snabbspola mig igenom vårt hittillsvarande liv tillsammans och för en stund ta in allt som vi gjort, alla upptåg, allt roligt och mysigt. Och fast jag älskat det alltihop, så kan jag inte låta bli att undra om jag kunde gjort något för att ta vara på det ännu mer.
Jag har inget svar och jag hinner inte fundera. För här och nu går vårt gemensamma liv vidare.
I förrgår var vi faktiskt ute och tog vår första övningskörningstur. På en öde parkering åkte vi fram och tillbaka, runt, runt. Hitta dragläget, ge lagom gas, styra mjukt framåt.
Och min förlamning släpper gradvis, det kommer att gå, vingarna bär. De bär faktiskt.
Men att det skulle komma en dag då jag slipper oron - det får jag nog bara glömma.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 mars 2011