Språkfantasten är släkt med språkfascisten

Jag är fascist. Det är väl lika bra att jag erkänner det. Många har nog ändå anat sig till det vid det här laget. Men jag är det bara i ett enda avseende: Jag är språkfascist nämligen.
Jag är en sådan där irriterande typ som retar mig på när folk säger alltjämt fast de inte menar fortfarande utan alltid eller jämt. En sådan som avskyr när folk säger eller skriver innan mötet när det heter före mötet eller innan mötet börjar. Och som får knottror när folk använder uttrycket ta tillvara på, fast det heter ta tillvara eller ta vara på.
Men det värsta av allt är ändå angloismerna som sprider sig som en farsot, och får folk att spendera tid i stället för att tillbringa den, se uppsidan av saker i stället för fördelarna med dem och att tänka utanför boxen i stället för att tänka okonventionellt eller lateralt. Och så är det förstås det förhatliga oskicket att särskriva sammansatta ord så att en skumtomte förvandlas till en skum tomte, en snoddmapp blir en snodd mapp och ett trumpetsolo blir ett trumpet solo.
Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag i vanliga fall nöjer mig med att lida i det tysta och inte påpeka högt när jag stöter på sådana där språkliga outhärdligheter.
Men ge mig tio år till så kommer jag säkert att vara en sådan där som skriver till språkspalter och program under signaturen ”Vän av ordning” och klagar över språkets förfall och bristen på språklig bildning som sprider sig i folklagren.
Men i grund och botten hänger det där egentligen ihop med en kärlek till språket, åtminstone när det gäller mig. En lust till bokstäver och till att leka med dem, en innerlig fascination för ordens musikalitet och sensualism och en oupphörlig glädje över att använda dem.
Håll med om att man bara måste älska smaken av ord som clairobskur, elyseisk eller lycksalig. Och visst måste man bli åtminstone lite upprymd av det faktum att det finns ord som gladvatten, bombastisk eller muskedunder. Och visst är det sorgligt att man så sällan har tillfälle att använda ord som lukullisk, faiblesse eller oförblommerad.
Jag älskar att läsa ord, helst högt, att lyssna till dem, men allra mest att skriva dem. Så pass att jag inte sällan går hem efter en hel dags skrivande på jobbet och med glädje sätter mig och skriver. Så jag får nog erkänna när det kommer till språk att jag är en riktig nörd… eh… språkfantast menar jag förstås.
Se där, nu höll jag på att trilla dit på eget grepp. Så helt konsekvent är jag väl kanske inte. Jag envisas ju förresten också med att särskriva mitt eget förnamn trots att jag vill att det ska uttalas som om det vore hopskrivet. Så vid närmare eftertanke är jag kanske trots allt en ganska dålig fascist - även när det kommer till språk.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2011