I vår trädgård härskar de stereotypa könsrollerna

”Man måste odla sin trädgård” skrev filosofen Voltaire.

Och så här års längtar jag verkligen efter att känna doften av fuktig, solvarm jord, dra fingrarna över nyutslagna klorofyllmättade bladverk, plantera, så frön och vattna?

Och en trädgård har jag alldeles utanför husknuten, som verkligen skulle behöva alla de där omsorgerna. Det är bara ett litet bekymmer. Två, om jag ska räkna in tidsbristen också.

Det är nämligen så att jag och min man aldrig kan bestämma oss för hur vår trädgård ska se ut. Inte så att vi saknar idéer, tvärtom. Problemet är att de ser så olika ut.

För trots att vi i andra sammanhang är ganska lika, så hamnar vi i fullständigt polariserade könsrollsstereotyper när det kommer just till vår trädgård. Det är både löjeväckande och skrattretande och allt annat än politiskt korrekt i tider som våra. Men estetiska preferenser är som de är. De ändrar man inte på så lätt.

Han har en förkärlek för det rätlinjiga, kantiga och tuktade, medan jag älskar de rundade formerna, det mjuka och blommiga. Han älskar kryptogamer och vill ha en trädgård i olika nyanser av grönt, medan jag längtar efter blommande växter i allsköns färger.

Men vi har upptäckt ett sätt att handskas med våra olikheter. Genom långsam tillvänjning av den anders idévärld och tankar, utan krav på omedelbar förändring lyckas vi ibland hitta nya lösningar som inte båda bara accepterar som motvilligt påtvingade förändringar för bevarande av husfriden, utan faktiskt som önskvärda från bådas håll.

Och möjligen är det en modell som går att tillämpa på inbitna könsrollsmönster också i största allmänhet?

I går såg jag den första gullvivan för året modigt sticka upp ur gräsmattan och kom att tänka på hur dessa små oskyldiga blommor triggade igång våra motsatta idévärldar för sådär ett år sedan.

Min man ville ta itu med vår oklippta gräsmatta, men jag ville njuta av alla de vackra gullvivorna tills de blommat färdigt. Ett tag lyckades jag hålla honom på halster. Sedan försökte jag plocka av så många blommor jag bara hann, innan gräsklipparen skulle fram ur vinterförvaringen.

Men till sist valde jag en annan strategi. I ett anfall av självironi totade jag ihop en pamflett för "Gullvivans vänner" och under parollen "Låt tusen blommor blomma" gick jag ut till min man vid gräsklipparen och försökte värva honom som stödmedlem i min påhittade förening. Det slutade med ett gott skratt åt våra olikheter, och jag tror till och med att jag fick ett litet symboliskt bidrag till min lilla kampanj plus en liten tidsfrist för mina älskade blommor.

Endera dagen får jag nog leta fram min lilla pamflett igen och hoppas att lite avväpnande självironisk humor gjuter olja på vågorna den här gången också.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 mars 2007

En tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse

En dag för några veckor sedan kom jag på en överförfriskad man med att stå och hänga mot min parkerade bil. Nu är min bil en synnerligen bedagad skönhet, men jag tycker ändå det är respektlöst att repa andras bilar. Därför bad jag mannen att flytta på sig.
Efter ytterligare ett par resultatlösa tillsägelser fick jag slutligen till sluddrigt svar: ”Å varriffrån kommer du då?”
Det händer nämligen att jag, som är född i Östergötland av en värmländsk mamma och en jämtländsk pappa, ibland tas för att vara av annan etnisk bakgrund än svensk. Jag råkar tycka att mörkt hår är vackert, så jag färgar gärna mitt ett par nyanser mörkare. Jag tror det är förklaringen.
Det här ger mig en ovärderlig, om än nedslående inblick i hur man kan bli bemött i det här landet om man har, eller förmodas ha annan etnisk bakgrund.
Mannen som hängt på min bil ansåg alltså att min härkomst var relevant i sammanhanget. Men hur? Behövde han lyssna mindre på mig om jag inte var så kallat svensk? Hade jag med min bakgrund mindre rätt att överhuvudtaget yttra mig? Eller vad farao menade han egentligen? Jag fick aldrig veta, eftersom jag slängde mig i bilen och brände iväg därifrån med högt buret huvud utan att besvara hans fråga.

Men visst är det väl osannolikt att vi fortfarande år 2007 lever i ett land där möjligheten att få ett respektfullt bemötande är avhängigt av vilken geografisk plats ens mor råkade befinna sig på just när man föddes. Och visst är det sjukt att rättsäkerhet och möjligheter att få jobb bestäms av hur ens efternamn klingar.
Och som om livet inte var tillräckligt svårt ändå, så tvingas människor bygga hela sin tillvaro som ett slags försvarstal. Allt för att undgå att bli påklistrade vår kulturs korkade fördomar.
Jag intervjuade en gång en nybliven svensk medborgare, och utan att jag ens frågat försäkrade han med eftertryck ”Jo, jag HAR ett jobb!” Ett decennium i Sverige hade lärt honom vikten av den sortens försvar för sin blotta existens.
En annan gång stod jag inne i min lokala videobutik mitt i en grupp ungdomar av annan härkomst. ”Damerna först!” sa en av dem gentilt till mig, och en annan önskade mig trevlig kväll när jag skulle gå. Samtidigt som det gjorde mig glad blev jag också beklämd. Varför ska de här ungdomarna känna press på sig att vara trevligare än vad svenska ungdomar någonsin skulle komma på idén att vara?

Nej, det är naturligtvis helt orimligt att det ska vara mera tillåtet att vara sur och trött, göra misstag eller ge kritik om man är född i Säffle, Markaryd eller Hudiksvall än om man råkar komma från Mogadishu, Teheran eller Ulan Bator. Ändå verkar det finnas en massa sådana oskrivna lagar.
Det var kanske just en sådan oskriven lag jag trotsade den där dagen på parkeringen.
Och även om mannen vid bilen inte var den värsta jag träffat i sitt slag, så gav han mig ändå en tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse...

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2007