Välkommen till Anna Mi!

Jag är journalist och krönikör med en ordkärlek och en skrivlust som bara får en del av sitt utlopp under arbetstid, i de former av skrivande som ryms där. Resten lever jag ut vid sidan om, i andra former av skrivande och lekar med ord.
På den här bloggen samsas olika slags texter - men främst krönikor och kortare betraktelser.
Välkommen!

Stockholmsdådet och den sprängda självbilden

En irakisk-svensk man sprängde en bil och sig själv i luften i centrala Stockholm, mitt under julhandeln 2010.

Den polarisering, främlingsfientlighet och misstänksamhet som kom att prägla Stockholm i händelsens kölvatten belyste författaren Jonas Hassen Khemiri i krönikan ”Jag ringer mina bröder”.

Nu har krönikan vuxit ut till en roman.

Romanen, som är författarens tredje, utspelar sig i huvudkaraktären Amors huvud under 24 timmar efter attentatet. Vi får följa honom när han rör sig runt i den hemstad som han nu upplever helt förändrad.

Ibland får vi följa Amors inre monolog i ett associativt, konjunktionsmatat och alltmer hetsigt flöde, som gestaltar hans tilltagande desperation. I andra delar får vi följa Amors samtal, verkliga eller inbillade, med vänner och närstående.

Amor ger vännerna goda råd om hur de ska agera för att inte dra på sig misstänksamhet i den stad där de alla över en natt förvandlats till potentiella terrorister i omgivningens ögon. Men hans motstridiga råd blottlägger hans egen villrådighet, känsla av utsatthet och tilltagande förföljelsemani.

Som ofta i Jonas Hassen Khemiris böcker är humorn en viktig ingrediens, som förstärker budskapet och gör det mera lättsmält. Och redan titeln kan ses som en drift med svenska fördomar om det mångkulturella.

Romanen är uppbyggd med krönikan som skelett även rent formmässigt. Här har den delvis omarbetats och sprängts in i berättelsen i flera korta stycken. Det skapar en röd tråd, också genom att varje fragment inleds med samma mening – den som utgör bokens titel.

På samma gång skapar det också en formmässig splittring i texten, något som också förstärks genom flera andra stildrag.

Berättelsen består i stora delar av dialoger i korta meningar, som saknar anföringstecken. Ibland övergår replikväxlingarna i perspektivväxlingar. Ibland växlas repliker mot miljöbeskrivningar, som förstärker tystnaden i samtalen. Vissa gånger möts repliker och undertexter och vissa gånger är det till och med huvudpersonen som överlägger med sig själv.

Det här skapar en stark kontrastverkan som bidrar till den splittrade och söndersprängda formen. Här samverkar också form med innehåll och förstärker den splittring som tilltar i huvudpersonens tankevärld och självbild under berättelsens gång.

Sprängningarna i december 2010 splittrade och polariserade stockholmarna. Men de splittrade sannolikt också självbilden hos många av dem som var rädda för att bli utpekade som möjliga terrorister.

Krönikan, som publicerades en vecka efter dådet, fick stor uppmärksamhet och blev hett bränsle i debatten om tilltagande främlingsfientlighet.

Romanens budskap är kanske mest en utspädd variant av det som redan fanns i krönikan. Men Jonas Hassen Khemiris stilsäkerhet, språkliga lekfullhet och förmåga till formfulländning lyfter ändå tveklöst romanen ”Jag ringer mina bröder” till en stor läsupplevelse jag inte vill vara utan.

Studieuppgift: Bokrecension

Kulturjournalistik

Malmö högskola

Nina Björk får liberala kritiker att se rött

Nina Björk har aldrig varit rädd för mothugg. Inte när hon i boken Under det rosa täcket gjorde upp med den rådande kvinnobilden, och lika lite nu med Lyckliga i alla sina dagar där hon gör upp med marknadskrafternas ekonomiska synsätt som hon menar tar över alltmer av tillvaron. Snarare hade hon nog blivit förvånad om den liberala kritikerkåren inte hade gått till storms mot budskapet i hennes senaste bok.

Den kanske vassaste kritiken är det Expressens Johan Norberg som stått för. Han är liberal tänkare med ett förflutet på Timbro, som bloggar och skriver egna böcker om närliggande ämnen. Eurokrasch – en tragedi i tre akter och Den eviga matchen om lycka är två exempel, som kanske förklarar varför Expressen valt att låta just honom recensera Björks bok.

Norberg låter sig inte skrämmas av Björks beskrivning av ett samhälle på väg mot kollaps. Det som skrämmer honom mer är hennes vision, hennes ”utopiska luftslott” bakom vilket han i stället för frihet från marknadsekonomins normer och ramar ser ett tvångssamhälle.    

Svenska Dagbladets recensent Erica Treijs, som är fast medarbetare på kulturredaktionen och också hon kommer från en liberal åsiktsgrund, är också hon mera skrämd av Nina Björks samhällsdrömmar än hennes beskrivning av samtiden.

Johan Norberg skjuter in sig på bokens huvudtes och menar att den saknar grund. Den ekonomiska drivkraften tränger inte automatiskt ut alla andra drivkrafter, som Björk anser. Människan är mer komplex än så, menar han och hävdar att vanan att tänka i termer av ömsesidig vinst i stället kan utveckla en känsla för andras behov. Och det hade varit en intressant tes om bara Norberg hade kunnat finna fler konkreta exempel än Bill Gates för att belägga den. 

När Nina Björk bedriver ideologikritik får hon Erica Treijs att se rött och läsa in politisk propaganda i budskapet. Och att Svenska Dagbladet väljer att låta en liberalt orienterad recensent som hon gripa sig an boken är kanske inte så konstigt. Treijs, som i vanliga fall främst recenserar konst och skriver krönikor, är dock vagare än Norberg i sin kritik och argumenterar inte lika övertygande.

Men både Treijs och Norberg använder samma retoriska huvudknep och försöker kullkasta Björks resonemang genom att på olika sätt förminska och detronisera det. Han tolkar om hennes budskap i trivialiserande ordalag, som när han skriver att det är sådant som får andra att le överseende eller himla med ögonen som för Nina Björk blir tecknen på ett förgiftat samhälle. Eller när han hävdar att det är ”vantrivseln i marknadskulturen” som hon är ute efter – när hon själv talar om ett allvarligt systemfel i samhället, där konkurrensen skapar rädsla och gör människor till varandras fiender, en samhällsordning som skapat djupa orättvisor och klimatkris.

Treijs väljer den förklenande strategin, som när hon anser att ”Björk gör vad hon kan för att ifrågasätta”, eller när hon talar om författarens kärlek till ”den egna flocken”, som för att framhäva det primitiva och djuriska i resonemanget, fjärran från intellektuella höjder.

Expressens recensent försöker dessutom avfärda budskapet genom att knyta det till gamla förlegade tänkare som spelat ut sin roll, för att visa att det inte finns något nytt i hennes resonemang. Och Svenska Dagbladets recensent ger sig till och med på författarens eget ethos när hon påminner om att Nina Björk själv minsann inte lever som hon lär. Eller när hon konstaterar att både Björk och feminismen gått och blivit medelålders, och också kommer fram till att Nina Björk förlorat sitt eget jag. Dessutom försöker både Norberg och Treijs undergräva alla resonemang genom att betona hur författaren i sin nya bok detroniserar sitt eget budskap i den tidigare boken. ”Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen /…/ vill nu göra om hela samhället till en storfamilj”, skriver han.

Att försöka förlöjliga sin meningsmotståndare och ställa denne i ett förklenande ljus är ett välkänt och ofta välfungerande retoriskt grepp för att stärka den egna ståndpunkten. Men här blir effekten inte den avsedda. Johan Norberg argumenterar ivrigt för marknadsekonomin och hävdar att det är det första ekonomiska system som inte kommenderar oss, utan vädjar till vars och ens eget intresse. Men det som bekymrar Nina Björk är ju precis detta; att vi så till den grad ställt oss i kapitalismens tjänst att vi inte ser när vi också ställer vår egen vilja till dess förfogande.

Och både Johan Norberg och Erica Treijs faller på eget grepp och hamnar själva i författarens skottglugg genom att sälla sig till den förblindade kör hon talar om – den lydiga hop som anammat Lejonkungens budskap att ingenting behöver förändras, den kör som öronbedövande hojtar att utopin om ett annat samhälle är omöjlig, orealistisk och oansvarig. Den hop om vilken Nina Björk skriver: ”Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig.”

Studieuppgift: Kritik av kritiken

Kulturjournalistik
Malmö högskola

Svindlande vacker räcker inte

Vinden på den ödsliga heden känns genom hela filmen. Det är naken utsatthet och rå autenticitet. Och att det inte skulle bli någon Jane Austen-liknande filmatisering stod väl klart när Andrea Arnold, prisbelönad för filmen Fish Tank, tog sig an Emily Brontes klassiker från 1847.

Det handlar om den föräldralösa pojken Heathcliff, som får komma till gården Wuthering Heights och bli som barn i familjen. I originalmanuset är han av romskt ursprung. Här har han blivit svart, och hans underläge mera påtagligt. Han accepteras inte av styvbrodern Hindley, men styvsystern Cathy blir så småningom vän med honom. Och med tiden växer en förbjuden kärlek fram mellan dem.

Filmen, som vann pris för bästa foto i Venedig, är filmad med handkamera, något som förstärker de olika berättarperspektiven. Kameran följer närgånget de älskandes utflykter ut på den storslaget vackra och vindpinade heden, och ser ibland genom Heathcliffs ögon, ibland genom Cathys. Naturen görs påtaglig i närbilder på insekter och fågelskelett, och genom naturens ljud som också är förstärkta. Styvsyskonens lerstänkta kärlek knyts på så sätt an till naturen och blir oskiljaktig från den.

Ute på heden, i naturen är de båda jämbördiga, och deras kärlek möjlig. Men i samhället råder konventionerna som de blir fångna i, och hindrade av. Allra tydligast blir det i scenerna där Heathcliff besöker den vuxna Cathy i hennes nya borgerliga hem, där en gräll kanariefågel instängd i en bur och avklippta blommor i vaser är allt som påminner om den natur där de båda var hemma.

Den naket råa skildringen förstärks av att filmen nästan helt saknar musik. Rollerna som de unga älskande spelas av amatörskådespelare, vilket ökar autenticiteten i filmen. Fotot känns nyskapande och framhäver särskilt Heathcliffs koppling till naturen. 

Andrea Arnold har onekligen valt ett intressant sätt att iscensätta detta mer än 150 år gamla stoff. Men det finns ett problem. Att använda amatörer i de bärande roller som står i centrum i mer än halva filmen är att ställa orättvist stora krav på dem. Visst gör de en fin insats, men de lyckas ändå inte göra karaktärerna tillräckligt mångfacetterade och intressanta för att kunna bära filmen. Och det krävs – särskilt i en filmatisering som den här, där tempot är så lågmält, och intrigen så gles.

Det är en lovvärd idé, det är svindlande vackert foto och en vindpinad känsla som sitter kvar länge efteråt. Men det räcker ändå inte hela vägen.

FAKTARUTA:

Film: Wuthering Heights (2011)

Regi: Andrea Arnold

Manus: Baserat på Emily Brontes bok med samma titel, bearbetad för film av Andrea Arnold och Olivia Hetreed

I rollerna: Kaya Scodelario, James Howson, Shannon Beer, Solomon Glave m.fl.

Studieuppgift: Filmrecension

Kulturjournalistik
Malmö högskola

Ibsendrama möter zombiefilm i lyckad iscensättning

Den varulvslika sång som ackompanjerar inledningen skulle möjligen förbryllat Ibsen, om han själv kunnat sitta i publiken. Men han skulle med säkerhet känna igen sitt eget drama även en bra bit in i Rikard Lekanders iscensättning av Gengångare och Zombies.

Miljön är ett 1800-talshem och det handlar om fru Alving, som hållit fast vid sin notoriskt otrogne make intill hans död tio år tidigare, medan hon för sonen Osvalds skull sopat sanningen under mattan.

När pjäsen börjar har sonen återkommit från Paris till familjens lantegendom med vacklande hälsa. Hit kommer också pastor Manders, fru Alvings ungdomskärlek, som förskjutit henne till förmån för plikten och tvingat henne till ett val som hon sedan måste leva med. Men nu rullas sanningen upp om herr Alving och den mörka skugga han ännu kastar över familjen. 

Som ofta hos Ibsen handlar det om den frånvarande maktmänniskan. Men i den här uppsättningen är denna maktperson inte längre fullt så frånvarande, utan har blivit ett verkligt hot. Och att regissören låtit Ibsens stoff möta populärkulturens zombiegenre är något av ett snilledrag. Nästan så att man undrar om inte Ibsen själv skulle ha kommit på samma idé, om zombiekulten bara varit uppfunnen på hans tid.

Här levandegörs Ibsens grundtema på ett oväntat och makabert sätt genom att samspela med den post-apokalyptiska tematik som präglar de flesta zombiefilmer. Det handlar om att överleva konsekvensen av felaktiga val.

Insatserna från ensemblens sida är goda. Särskilt starkt lyser Ann Petrén i rollen som Fru Alving.

Maskören Siv Nyholm och kostymören och scenografen Jenny Ljungberg får också tillfälle att visa fram sin hantverksskicklighet. Spelstilen är något återhållen i första akten, liksom tempot. Men i andra akten höjs temperaturen rejält.

Genom att låna drag från zombiefilmen görs Ibsens stoff tillgängligt för en ny publik. Men ibland drivs stilgreppet för långt. Effekterna lockar många gånger till skratt, och en del av budskapet riskerar att gå förlorat. En av pjäsens starkaste scener, där sonen ber modern att begå barmhärtighetsmord, har exempelvis här tappat stor del av sin dramatiska laddning.

Om Ibsen själv suttit i publiken hade han med säkerhet inte känt igen slutscenen. Men jag tror ändå att han skrivit under på att det här på det hela taget är en intressant tolkning och en kreativ iscensättning av hans verk – ett verk som reser frågor lika aktuella i dag som på hans egen tid.

FAKTA:

Föreställning: Gengångare och Zombies

Scen: Intiman, Malmö stadsteater

Manus: Henrik Ibsen & Gustav Tegby

Regi: Rikard Lekander

I rollerna: Ann Petrén, Henrik Svalander, Peter Järn, Göran Dyrssén, Agnes Forstenberg                                              

Studieuppgift: Teaterrecension

Kulturjournalistik 
Malmö Högskola

Nödrop från ett utdöende släkte

Jag är tvungen att inse det: Jag tillhör ett utdöende släkte. Våra livsbetingelser krymper och i en snar framtid är vår existens hotad om ingenting görs.

Jag valde att tillhöra det här släktet för att vi har världens bästa och roligaste yrke. Ett som förenar kreativitet och kunskapstörst med tillfredsställelsen i att gräva fram orättvisor, ställa dem i ljuset och ställa ansvariga till svars.

Ett problem är att det för vårt skrå råder en allt mer skriande brist på vettiga arbetsgivare och arbetsplatser. Visst kan vi fortfarande tjäna vårt levebröd på att producera skrivna texter – om vi finner oss i att stå för utfyllnaden mellan gratistidningarnas annonser, eller att flänga runt mellan otrygga bemanningsuppdrag, där oron för morgondagens försörjning bränner mer av vårt krut än det journalistiska hantverket. Eller om vi är beredda att prostituera oss i PR–branschens skumma utmarker. Men när allt färre är beredda att betala för nyheter vill inte heller arbetsgivarna satsa på kostsam kvalitetsjournalistik.

Är det då inte bara att acceptera att journalistiken spelat ut sin roll? Nix. Det är större saker som står på spel än bara vår arbetssituation och fortlevnad. Ett demokratiskt samhälle behöver en fri granskande press värd namnet. En som inte är bunden av lojaliteter mot vare sig politiker, annonsörer eller näringsliv. Och det är just det som är det fina med riktiga journalister som får göra riktig journalistik: De står på läsarnas sida. Vilka andra gör det? Reklammakare? PR–byråer? Eller politiker?

Men som journalister riskerar vi också att medverka till den pågående nedåtspiralen om vi inte passar oss. Ju mer urvattnad vi tillåter journalistiken att bli genom att acceptera orimliga arbetsvillkor, desto svårare får vi sedan att hävda att den behövs och gör samhällsnytta. Vi måste bli bättre på att stå upp för de yrkesetiska regler vi faktiskt åtagit oss att följa. Vår hederskodex skulle kunna bli vår räddning – om vi lyckas få våra läsare att inse vad det är vi gör, och varför det är värt att betala för.

Men vi behöver också medieägare och ledningsgrupper som värnar journalistiken och tror på den – i stället för att genom otaliga sparkrav urvattna det man samtidigt ska försöka sälja. I tidningarnas barndom hade vi publicister som ville något mer än att bara tjäna pengar. Som var intresserade av att förändra samhället. Som satsade, riskade och vågade – även om det sved lite i den egna plånboken.

Hur ska vi då göra för att vända utvecklingen? För att värna den verkliga, viktiga journalistiken? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Bara att vi måste prata om vad det är som håller på att hända. Om hur det går med demokratin när riktig journalistik försvinner och om det verkligen är dit vi vill. Prata om det, innan det är för sent. Medan det fortfarande finns några av oss utdöende journalister kvar som fortsätter stångas, sprattla och skrika: ”Vi journalister behövs! Riktiga journalister som tillåts göra riktig journalistik!”

Studieuppgift: Krönika
Kulturjournalistik
Malmö högskola

Låt kultursidorna existera på egna villkor

Om tidningarna vill behålla läsarnas förtroende måste de låta kulturavdelningarna finnas kvar – under egna existensvillkor. 

Det är inte mer än ett par år sedan Dagens Nyheter bestämde sig för att hårdbanta sin kulturredaktion. I veckan kom det drastiska beskedet att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel. Dessa är bara två av många exempel på att kulturmaterialet stympas när tidningarna ställs inför hårdnande besparingskrav. Kulturchef Martin Jönsson hävdar visserligen att SvD samtidigt ska satsa på kulturen. Men det är inget vidlyftigt antagande att kultursidorna blir färre när de nu får trängas med det övriga morgontidningsmaterialet.

Hur mäter då medieägare och tidningsledningar kulturens värde och existensberättigande om det är sådana här beslut de landar i? Mäts det utifrån antalet läsare per sida? Förmågan att generera annonsintäkter? Eller anser man på allvar att kulturjournalistiken håller på att spela ut sin roll?

Om man ser till den förflackning som skett av kultursidornas innehåll – om de ens längre får heta kultursidor – är det måhända begripligt att man kan landa i en sådan slutsats.
Kulturkritiken, en gång ansedd som en konstart i sig, har reducerats till torftig konsumentvägledning. Nyhetiseringen har flyttat fokus från analyserande reflektion till kortsiktigt aktualitetsfokus och det ängsliga sidoblickandet gör innehållet på olika tidningars kultursidor alltför likriktat. Redan där har man fjärmat sig från en av kulturjournalistikens kärnuppgifter: att belysa så många olika perspektiv som möjligt.

Återstår då bara att lägga ner kultursidorna? Ja, om man som tidning är beredd att frånsäga sig en aktiv roll i samhälls- och kulturdebatten, låta sig reduceras enbart till en kommersiell vara, och förlora läsarnas förtroende på köpet.

Men det spelar roll för ett samhälle att det finns ett intellektuellt samtal om kultur. Det bidrar till att förädla den, som Anders Mildner skriver i antologin Kulturjournalistikens gränser.

Och det finns andra förändringens vägar att gå. I stället för det likriktade Gemeinschaft som kulturjournalistiken blivit, och som Fredrik Pålsson beskriver i ovan nämnda bok, måste den på nytt få bli mer av Gesellschaft; en tummelplats för olika idéer och perspektiv.

Man måste också sluta vurma för det alltför förenklade. En del av innehållet i en tidning måste tillåtas vara krävande mot sina läsare, och i gengäld ge mättnad på djupet. Och det måste finnas utrymme att ge läsarna det de ännu inte vet att de efterfrågar. Man måste också våga gå mot strömmen. Tidningen Filter gjorde succé med långa reportage mitt i tabloidiseringens mest turbulenta tid när det hette att ingen längre orkar läsa långa texter. De hämtade något ur det svunna, tog fram det och stöpte om i ny form. Så måste kulturjournalistiken också våga göra.

Men framför allt måste den få lov att existera under sina egna villkor, få sina egna spelregler. Bara då får den förutsättningar att uppnå sin fulla potential.


Studieuppgift: Debattartikel 
Kulturjournalistik 
Malmö högskola