Gamla ting bär på historier

Jag har varit på besök i min egen barndom. Det var i helgen när jag, min bror och mina föräldrar röjde ut vårt gamla uthus vid sommarstället. Där, mitt bland bråten, återfann jag minnen från mina första år här i livet.
Jag hittade mitt första dockhus – ett som min pappa snickrat, och som var en miniatyr av det grönmålade hus där jag växte upp. Miniatyrhuset hade till och med samma blommiga tapeter på väggarna som jag hade i mitt flickrum.
En gul simdyna med frigolitkuddar, som skogsmössen gnagt lite på, väckte bilder av iskalla bad i Vättern, med Mariekex och hemkokt saft på en rutig filt i den heta, vita sanden. Och min första tennisracket påminde mig om hur jag - precis som Björn Borg - brukade stå och slå bollar mot garageporten där hemma. Men jag brukade ofta slå för högt så jag fick springa runt till baksidan för att hämta bollen igen, och det gjorde nog aldrig Björn Borg.
Nästan varje sak vi hittade vid den där röjningen hade en liten historia att berätta.
Men vad skulle en av antikexperterna, som tv numera kryllar av, ha att säga om våra gamla saker: "Värdelöst" skulle domen förstås lyda.
Är det inte sorgligt enögt att allt i vår tid bara handlar om pengar?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 29 maj 2009

Enkla ting kan göra mig lycklig

Vissa dagar är det som att allt bara ska gå käpprätt åt skogen, hur man än försöker undkomma. I lördags hade jag just en sådan dag.
Sent på kvällen var jag på väg hem från sommarstället med bilen full av järnskrot efter storröjning i förråden. Men jag hade inte hunnit särskilt långt förrän bilen fick punktering. Det var bara att stanna och rota bland skrotet efter reservdäck och verktyg.
Att byta ett däck brukar inte vålla mig några större besvärligheter - i vanliga fall. Men den här gången satt muttrarna så hårt åtdragna med elverktyg att de inte gick att rubba med mitt gamla hederliga fälgkors. Och nu satt det tillplattade däcket envist där det satt.
När jag skulle ringa min bilkunnige far för att fråga om han visste några användbara knep upptäckte jag dessutom att mobilbatteriet hade laddat ur och att telefonen var stendöd - just när jag hade behövt den som bäst!
Det minskade mina valmöjligheter ytterligare, men än var jag inte redo att ge upp. Jag traskade i stället iväg till ett vandrarhem i närheten, i hopp om en telefon eller ett verktyg att låna, eller kanske en säng att övernatta i. Men där var det låst och tillbommat för natten.
Visst hade jag kunnat gå tillbaka till sommarstugan, men dit var det en bra bit, och med mig i bilen hade jag ju mitt högt älskade dragspel. Tanken på att baxa det med mig på långpromenad tilltalade mig lika lite som att överge det i bilen tillsammans med järnskrotet.
Och visst hade jag kunnat söka rätt på något hus där jag kunnat be om hjälp. Men efter förrådsstädningen var jag både smutsig och illa klädd, och man vill ju inte skrämma folk i onödan.
Det blev helt enkelt till att övernatta i bilen. En filt hade jag, och en cd-spelare med en god ljudbok i. Jag hittade till och med några kvarglömda godisbitar i en påse. Och tänk vad sådana enkla små ting kan göra en lycklig i en belägenhet som min just då.
När jag bäddat i ordning och lagt mig tillrätta – under en gammal trasmatta för att få extra värme - så slog det mig plötsligt att en förbipasserande polispatrull mycket väl skulle kunna ta mig för att vara en hemlös inbrottstjuv på väg från en mindre lyckad stöldturné.
Den tanken gjorde mig full i skratt där jag låg för mig själv. Vid det laget hade jag landat i det där lugnet som följer sedan man insett att man är fast i en situation utan utvägar och lika gärna kan ge upp alla försök för en stund.
Jag upptäckte att det finns en befriande enkelhet i att vara beskuren från sitt välordnade vardagssammanhang och hänvisad till en situation där allt annat än grundläggande behov får läggas åt sidan. Och att sådana där besvärliga avvikelser från ens ursprungsplaner faktiskt kan tillföra ett och annat - om man väljer att gilla läget och inte bara klaga sig igenom dem.


Tidigare publicerat i Tidningen Folket den 28 maj

Nygamla ledstjärnor och förebilder

Vilka kommer att vara våra största ledstjärnor och viktigaste förebilder när tiderna blir sämre? Blir det börsanalytikerna? Nja, kanske inte ändå. Jag menar, hur mycket har de hjälpt oss hittills? Kommer det att vara det omvärldsanalytikerna, it-experterna, innovatörerna eller framtidsforskarna som kommer att vara oss till störst hjälp?
Jag vet såklart inte. Hur ska någon veta? Men min gissning är att vi kommer ha större nytta av att vända oss åt ett annat håll om tiderna blir sämre.
Jag tror det kan bli dags att ta den gamla husmorsvisdomen till heders igen.
Den enkla, rustika, bondska, uträknade och till historien förpassade kunskapen hur man rensar en fisk, nackar en höna, stickar en tröja, saftar, syltar och konserverar, lagar nya maträtter av gårdagens rester, och lagar sånt som är trasigt.
Det kanske låter lite tråkigt. Men jag tycker också det finns en tröst i att vi egentligen inte behöver uppfinna något nytt om tiderna blir för jävliga. Överlevnadskonsten är redan uppfunnen – och bara att leta fram och återvinna igen.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 22 maj 2009

Att med stolthet odla i sin egen mylla...

Sörmländsk rabarberfestival. Det är något jag gillar med den idén. Den har lite av "gräv där du står-filosofi" över sig.
I stället för att beklaga sig över karga breddgrader som inte lämpar sig för citrusfrukter, kokosnötter eller något annat sött och exotiskt, så hyllar man sina sura rabarberstjälkar och helt enkelt gör fest av det man har. Och dessutom är man stolt över det!
Det finns något vackert i det, som går att överföra till livets andra områden också.

Det är så lätt att bli blind för det storslagna om man står för nära det. Och så mycket lättare att gå i taket över fantastiska naturupplevelser, när man rest långt för att se dem, än att uppskatta det som finns här, nu och i närheten.

I småorter och på landsbygden finns alldeles för ofta en tendens att be om ursäkt för sitt egna lilla futtiga, och tycka att det som kommer någon annanstans ifrån är finare, bättre och förmer. Och lika ofta tar sig samma grundtendens motsatt uttryck, och man klankar ner på allt annat för att hävda sig ur sitt upplevda underläge.

Nej, bättre då att med stolthet odla i sin egen mylla, och hylla det som nu behagar växa där!


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 15 maj 2009

Min farfar kämpade för människovärde

”I dag har vi fått människovärde.”
Det är inte många förunnat att komma hem från jobbet en vanlig dag och ha uträttat något så stort och viktigt. Men så sa faktiskt min farfar när han kom hem till sin familj den höstdag 1945 när slaveriet avskaffats i Sverige – statarsamhället.

Min farfar dog när jag var så liten att jag inte har några egna minnen av honom, och jag har aldrig vetat särskilt mycket om vem han egentligen var. Att han var lantarbetare nere i Östergötland har jag länge känt till, men det var inte förrän ganska nyligen som jag fick veta att han också var aktiv i Svenska Lantarbetarförbundet och att han tillsammans med bland andra Gunnar Sträng, som sedermera blev finansminister, cyklade runt i östgötabygderna och stod på lastbilsflak och agiterade för just människovärde för statarna.

Statarsamhället var (för den som råkat missa den historielektionen i skolan) ett system som tillät stora jordägare att anställa lantarbetare som fick jobba för nästan enbart mat, kanske lite ved, och husrum - ofta i kalla, trånga och undermåliga bostäder - men i stort sett ingen riktig lön. Så länge som fram till 1926 hade godsherrarna i Sverige också rätt enligt lag att slå sina statare om de så behagade. Det var med andra ord levnadsvillkor som inte låg så långt ifrån slavarnas i den amerikanska södern. Men det systemet hade å andra sidan avskaffats redan 1865.
Visserligen var ju inte statarna ägda av sina arbetsgivare, utan kunde som regel en gång om året byta gård och välja att slava åt någon annan under samma premisser. Men någon möjlighet att ta sig ur sin låsta tillvaro fick de egentligen aldrig. Så värst mycket friare än slavarna i USA var de nog knappast i praktiken.

Jag önskar att jag hade möjlighet att ta reda på mer om min farfars kamp, och på vilket sätt han var delaktig i att den svenska historien fick börja ett nytt kapitel.
Men min pappa och hans syskon var för små för att minnas den där kampen. Och min farmor är för länge sedan borta. Och jag får nöja mig med mina egna heroiska fantasier om mitt ursprung.
Min farfars kamp blir en påminnelse för mig om att ingen seger någonsin är för evigt vunnen. Det kan alltid komma en tid när kampen måste föras på nytt.
Och mina kunskapsluckor om hans liv blir en påminnelse om att jag inte ska låta mer av min historia gå förlorad, utan komma ihåg att ställa frågor om det förflutna, medan det finns någon att fråga.
I osäkra tider som vår tror jag det är viktigare än någonsin att söka sig till historien. Inte för att finna gårdagens svar på dagens problem. Men för att bottna, samla kraft, ta spjärn i det förflutna när man tar ut riktningen framåt.
Och framför allt – för att få vettiga perspektiv på det kaotiska nuet.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 maj 2009

Var är jämställdheten vid återvinningsstationerna?

Nog har vi kommit en bit på väg när det gäller jämställdhet. Men det finns vissa områden där jag undrar hur det egentligen står till med könsfördelningen.

Om jag beger mig till en återvinningscentral för att slänga gamla förpackningar och annat – vilka möter jag där? Ja, de gånger jag är där råkar jag nästan bara på kvinnor. Och när jag åker till soptippen med gammalt skräp efter någon ny källarröjning – vilka möter jag då där? Utan undantag bara män. Eller alltså, det brukar vara jag som är det enda undantaget.

Nu vill jag inte på något sätt dra några vetenskapliga växlar utifrån mina sporadiska besök på det ena och det andra stället. Men kan det verkligen vara rena tillfälligheter att jag sett just det här mönstret?

Eller är det faktiskt så att det fortfarande är kvinnornas sak att diska mjölkförpackningar och konservburkar och sedan kånka dem till källsorteringen, medan det är männen sak att köra skräp till soptippen? Att diskbänken fortfarande är kvinnornas domän, och garaget är männens?

Borde vi inte ha kommit så långt att åtminstone avfallsåtervinning skulle vara befriat från könsrollstänk 2009?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 8 maj 2009