En plats för vår tids stora bristvara

När fan blir gammal blir han religiös, säger ordspråket.
Religiös skulle jag nog aldrig kalla mig – men faktum är att ju äldre jag blivit, desto oftare har det faktiskt hänt att jag sökt mig till stillheten i svala kyrkorum, och också funnit viss tillfredsställelse i det.
Kyrkorum förresten – det kan precis lika gärna vara synagogor, moskéer eller buddhistiska meditationsrum. Eller rysk-ortodoxa kyrkor, som av någon oförklarlig anledning utövar en alldeles särskild dragningskraft på mig, med sina stora ikoner, fladdrande ljuslågor och sin säregna doft av vaxljus och rökelse…
Egentligen är jag själv lite förvånad över min växande vurm för kyrkorum. Under hela uppväxten var jag en inbiten och övertygad ateist. Jag hatade när vi fick rita Jesusteckningar på religionslektionerna i lågstadiet, jag vägrade hårdnackat att låta mig konfirmeras vid 14 och när jag var nyss fyllda 18 gick jag ur statskyrkan i protest mot kollektivanslutningen.

När kyrkan sedermera skildes från staten och själva grunden för min protest föll bort – så gick jag faktiskt i konsekvensens namn med igen efter alla år.
Men jag vet fortfarande inte om jag kan säga att jag tror på något särskilt. För mig handlar de där besöken i andliga rum mer om att hitta den där ordlösa dimensionen någonstans inom mig själv. Den där nivån där det går att hitta svar som man själv inte trodde man visste, och mitt i alla tvivel, den där grundade tillförsikten att allt egentligen är i sin obegripliga ordning.
I den tid vi lever tror jag hur som helst att det blir allt fler som upplever det där behovet av en stilla plats, en fristad från mobilblippande, reklamvinjetter och oväsentligt pladder.

Av praktiska skäl blir det mest vanliga svenska kyrkor som jag förärar ett besök då och då. Men det är faktiskt ganska ofta som jag får gå därifrån besviken. Snuvad på den där stillheten som jag så ofta längtar efter. Jo, visst lämnas det som regel frikostigt med andningshål för stillhet i programmet. Problemet är helt enkelt att det finns besökare som inte kan hålla tyst. Det ska viskas och fnittras med bänkgrannen, prasslas och stökas i kyrkbänken utan hejd.
Som om det vore en helt absurd tanke att man är där för att uppmärksamma den där andra dimensionen av tillvaron. Den som man bara hör när man fått tyst på pladdret – både innanför och utanför sig själv.
Det är tråkigt, när kyrkan ändå har så svårt att locka nutidsmänniskor, att det inte skulle kunna få vara en plats där vår tids största bristvara, tystnaden kunde få större utrymme. Fika och pladder har ju redan sina arenor.

Men det allra vackraste med kyrkor är ändå att där finns en del verkligt genuina människor som utan egen vinning och utan att slå sig för bröstet faktiskt är beredda att hjälpa andra. Inte som i resten av samhället, där det oftast är lobbygrupper som slåss för sina egna frågor. Utan hjälp som går utöver alla kategoriseringar.
Jag vet inte hur man hittar en sådan genuin osjälviskhet inom sig. Det krävs nog mer än bara tystnad. Men jag hoppas att det kommer med åldern.
När fan blir gammal…


Publicerad i Tidningen Folket den 26 januari 2012

Ingen vanlig inbrottstjuv

Mästerrymmaren och bankrånaren Ioan Ursut är död.
Det där namnet har fått en särskild innebörd för mig. Under en av sina rymningar tror jag nämligen att han gjorde ett ovälkommet besök i familjens sommarstuga.
Det var 1988 sedan han rymt från anstalten i Norrköping. När han greps i Nyköping några dagar senare uppgav han att han hållit sig gömd just i sommarstugor. Och i vår stuga, belägen just i den trakten, hade vi besök av en inbrottstjuv under samma tid.
När vi efteråt kom ut till stugan upptäckte vi att någon kastat in en knytnävsstor sten genom ett fönster, och det låg glassplitter överallt. Ingenting var stulet, och spåren efter någon som huserat uppe på sovloftet talade sitt tydliga språk om att det här inte varit någon vanlig inbrottstjuv.
Vår sommarstugegranne fick vid samma tid inbrott i sin jordkällare - inte heller något naturligt mål för en vanlig inbrottstjuv på jakt efter värdesaker. Någon mat fanns där knappast - men inbrottstjuven hittade en yxa och tog med sig.
Det var nog det där med yxan som etsade sig fast. Och tanken på vad som kunde ha hänt om vi råkat få för oss att göra ett sommarstugebesök just samma dygn då vår inbrottstjuv var där. Väntande i skuggorna, handen som kramade yxskaftet...
I det där fönstret, numera lagat sedan många år, ligger den knytnävsstora stenen fortfarande kvar, som ett slags märkligt minne. Vi kallar den för Ursut-stenen.
Och nu är han borta. Han begick självmord i sin fängelsecell i Rumänien. Påstås det i alla fall. Om det inte är ännu ett av hans snillrika rymningsförsök. När det gäller honom kan man inte låta bli att undra...


Publicerad i Tidningen Folket den 21 januari 2012

Domedagsklockan står på fem i tolv

Så här i det nya årets början är det spännande med alla trendorakel som förutspår hur den närmaste framtiden ska bli. Och nu är det kanske mera spännande än någonsin.

Mayaindianerna lär ju spå vår civilisations undergång redan i december i år. Och det dröjde inte många timmar in på detta vårt ödesår innan det kryllade av rapporter i medierna om döda fåglar som oförklarligt föll från himlen – både i USA och här hemma i Sverige – och underblåste undergångsteorierna.

Tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists deklarerade dessutom nu i veckan att undergången tagit ett kliv närmare på grund av kärnvapenläget i världen. Domedagsklockan står nu på fem i tolv.

Och med både finanskris och klimatkris runt hörnet är det inte konstigt om de dystra domedagstankarna slår sina döda fågelklor i oss.

Mot den nattsvarta fonden kan man verkligen undra vilka trender det blir som lyckas slå igenom det här året.

När det gäller maten tycks vi enligt vissa trendorakel bli alltmer inriktade på billig mat av säsongens råvaror. Bland maträtterna lär det vara gröten som får ett uppsving och nu tar plats på trendoraklens heta lista. Och i stället för surdegsbakning ska vi nu i stället ägna oss åt korvstoppning hemma i köket.

När det gäller klädmode tycks en stark trend vara det naturnära, klimatvänliga och lågmälda − måhända som ett svar på civilisationens misslyckande. Men en annan trend sägs gå åt rakt motsatt håll, med starka färger, stora smycken och prål, som ett sista livskraftigt illvrål på randen till avgrunden.

När finanskris och nyfattigdom lurar om hörnet tar det också definitivt död på trenden att bära slitna kläder med hål. Är det månne den gamla folkhemsdevisen hel och ren som nu reser sig ur graven och får nytt liv?

Något av det mest spännande är nog ändå förutsägelserna på teknikens område.
En del tror att vi kommer att få se mer av artificiell intelligens det kommande året – kanske i form av robotar som svarar i kundtjänsttelefoner. Andra tror att rymdresandet kommer att bli en hajp som tar fart i år och att mobiltelefonerna blir våra nya plånböcker och utmanar kontokortsjättarna.

Men ju mer vi går mot ständig uppkoppling där vi kan följa facebookflödet dygnet runt, var vi än befinner oss – desto mer växer också det motsatta behovet; att koppla ner och stänga av. Det är en trend som jag kommer att anamma det här året – i alla fall emellanåt.

Det finns en annan trend som tilltalar mig också: Allt fler människor känner behovet av att inrätta en egen grotta, en avskild vrå där man kan dra sig undan världen.
Radioprogrammet Vaken tog ganska nyligen upp den här trenden från USA där allt fler män skapar sig en egen grotta i källaren för sina mer eller mindre obskyra hobbies.
Jag tror att både män och kvinnor kommer att göra det framöver. Skapa sig varsin egen vrå, någonstans att fly värdens problem, eftersom man nu ändå inte tycks kunna förändra dem. Bygga en chimär av trygghet när undergången hotar.

Det vore förstås sundare om alla aktivt hjälptes åt att göra världen bättre i stället för att var och en stoppade huvudet i varsin grotta.

Men jag tänker nog försöka göra både - och.
I det längsta försöka hitta sätt att göra världen bättre – och sedan krypa in i min färgglada skriv- och pysselgrotta där jag tryggt kan vänta in undergången.


Publicerad i Tidningen Folket den 12 januari 2012