En plats för vår tids stora bristvara

När fan blir gammal blir han religiös, säger ordspråket.
Religiös skulle jag nog aldrig kalla mig – men faktum är att ju äldre jag blivit, desto oftare har det faktiskt hänt att jag sökt mig till stillheten i svala kyrkorum, och också funnit viss tillfredsställelse i det.
Kyrkorum förresten – det kan precis lika gärna vara synagogor, moskéer eller buddhistiska meditationsrum. Eller rysk-ortodoxa kyrkor, som av någon oförklarlig anledning utövar en alldeles särskild dragningskraft på mig, med sina stora ikoner, fladdrande ljuslågor och sin säregna doft av vaxljus och rökelse…
Egentligen är jag själv lite förvånad över min växande vurm för kyrkorum. Under hela uppväxten var jag en inbiten och övertygad ateist. Jag hatade när vi fick rita Jesusteckningar på religionslektionerna i lågstadiet, jag vägrade hårdnackat att låta mig konfirmeras vid 14 och när jag var nyss fyllda 18 gick jag ur statskyrkan i protest mot kollektivanslutningen.

När kyrkan sedermera skildes från staten och själva grunden för min protest föll bort – så gick jag faktiskt i konsekvensens namn med igen efter alla år.
Men jag vet fortfarande inte om jag kan säga att jag tror på något särskilt. För mig handlar de där besöken i andliga rum mer om att hitta den där ordlösa dimensionen någonstans inom mig själv. Den där nivån där det går att hitta svar som man själv inte trodde man visste, och mitt i alla tvivel, den där grundade tillförsikten att allt egentligen är i sin obegripliga ordning.
I den tid vi lever tror jag hur som helst att det blir allt fler som upplever det där behovet av en stilla plats, en fristad från mobilblippande, reklamvinjetter och oväsentligt pladder.

Av praktiska skäl blir det mest vanliga svenska kyrkor som jag förärar ett besök då och då. Men det är faktiskt ganska ofta som jag får gå därifrån besviken. Snuvad på den där stillheten som jag så ofta längtar efter. Jo, visst lämnas det som regel frikostigt med andningshål för stillhet i programmet. Problemet är helt enkelt att det finns besökare som inte kan hålla tyst. Det ska viskas och fnittras med bänkgrannen, prasslas och stökas i kyrkbänken utan hejd.
Som om det vore en helt absurd tanke att man är där för att uppmärksamma den där andra dimensionen av tillvaron. Den som man bara hör när man fått tyst på pladdret – både innanför och utanför sig själv.
Det är tråkigt, när kyrkan ändå har så svårt att locka nutidsmänniskor, att det inte skulle kunna få vara en plats där vår tids största bristvara, tystnaden kunde få större utrymme. Fika och pladder har ju redan sina arenor.

Men det allra vackraste med kyrkor är ändå att där finns en del verkligt genuina människor som utan egen vinning och utan att slå sig för bröstet faktiskt är beredda att hjälpa andra. Inte som i resten av samhället, där det oftast är lobbygrupper som slåss för sina egna frågor. Utan hjälp som går utöver alla kategoriseringar.
Jag vet inte hur man hittar en sådan genuin osjälviskhet inom sig. Det krävs nog mer än bara tystnad. Men jag hoppas att det kommer med åldern.
När fan blir gammal…


Publicerad i Tidningen Folket den 26 januari 2012