Vansinne eller vackert?

Jag har flyttat och fått en ny hemkommun - Eskilstuna nämligen. Ja, så helt ny är den kanske inte - jag har ju både bott, pluggat och jobbat här tidigare. Men ändå.
Som alla kommuner har väl den här både för- och nackdelar. Men det finns i alla fall några saker som jag kommer att berätta om med stolthet för vänner från annorstädes när de kommer hit och hälsar på mig.
Jag kommer att visa de blå mosaikkonstverken vid infarten norrifrån, som åtminstone får mig att associera till staden där Pippi Långstrump kunde ha varit stadsarkitekt - Gaudis Barcelona.
Jag kommer att berätta om det där stället där man gör strömmar i vattnet så att det ska hållas isfritt för sjöfåglar på vintern och jag kommer att skryta om att jag bor i en kommun där man lägger ut pengar på att mata hungriga änder när det är kallt.
Och framför allt kommer jag att ta mina långväga gäster på sightseeing förbi den där gamla eken i rondellen vid Munktellstaden. Tänk att jag bor i en kommun där man valt att lägga ner 60 000 kronor på att förlänga livet på ett enda träd, blästra rötterna fria från föroreningar, ge den ny jord och näring så att den kunnat växa till sig och bli så fin.
En del tycker säkert att det är vansinne. Jag tycker att det är vackert.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 januari 2011

Jag uppgraderar till Livet 9.2

Klockan är redan långt efter midnatt, men inte förrän nu har jag kommit tillrätta i mitt nya rum, i mitt nya hem - mitt nya liv kanske rentav? Runt omkring mig står möbler, kartonger och lösa saker i fullständigt kaos. Hela dagen har vi ägnat åt att få så mycket som möjligt av vårt möblemang innanför de nya fyra väggarna. Ordna får vi göra sedan. Det kliar i fingrarna att sätta igång fast jag egentligen är trött. Men jag får låta kaoset vänta. Nu är det orden som ska få sin stund innan jag somnar.
Det här med att flytta är visserligen mödosamt – men det har också så många fördelar. För när annars skärskådar man sina saker och funderar på vilken nytta eller börda de är? Kastar bort, eller lämnar till återvinning allt som inte längre tjänar en. Som den där tallriken med en ful spricka som man ändå aldrig använder och som alltid hamnar underst i traven i köksskåpet, eller de där favoritbyxorna som det är dags att inse att man aldrig blir smal nog att bära igen.
När annars tar man itu med allt man skjutit upp - som att sätta in viktiga papper i sin pärm, sy i knappen i älsklingsjackan, eller måla om det där bordet som fått en så ful skråma. Och när annars har man lika bra möjligheter att skaffa sig nya vanor och rutiner än just när man byter hem?
I mitt gamla skafferi på en särskild hylla kunde jag ibland – eller ärligt talat lite för ofta – hitta godsaker av olika onyttiga slag. Men i mitt nya skafferi har jag i stället tänkt att jag bara ska hitta russin och nötter på just den där hyllan, om ens det. Och kanske struntar jag i den där stundens kvällsavkoppling vid tv:n och sätter mig med anteckningsboken och prövar lite diktskrivning i stället? Sätter mig vid pianot och övar in något nytt stycke, eller plockar fram akrylfärgerna som jag inte kommit mig för med på så länge...
Det är lite som alla de där datorprogrammen som man uppgraderar emellanåt. Rättar till buggar och lägger till nya och bättre funktioner. Lite så är det också med att flytta – en uppgradering av livet. Livet 9.2. Ja, kanske det?
Snart ska jag släcka och sova, i sängen som inte heller är den gamla vanliga. Den gick nämligen inte att få uppför trappan i mitt nya hus och lika bra var det. Den hade egentligen gjort sitt. Några nätter får jag nu sova i en smal extrasäng i metall med fjädrar som sett sina bästa dagar. Men sedan blir det uppgradering med en sprillans ny i stället.
Katterna har förresten också fått tillvaron uppgraderad här i sitt nya hem. När jag skulle ge dem kvällsmat för en stund sedan upptäckte jag att jag glömt kvar deras gamla plastmatskålar på förra stället. Och det enda porslin som ännu så länge kommit på plats i nya köksskåpen råkar vara finservisen. Så de fick för första gången sin mat serverad på porslinsfat med guldkant. Och vem vet - kanske blir det deras nya vana i vårt nya hem och nästan nya liv. Livet 9.2. Ja.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 januari 2011