Vad skulle hända om man hade ett slags luciatävling för killar också? Man fick väl kalla den för Staffanstävling eller något liknande då förstås.
Men vilka killar skulle röstas fram som kandidater i en sådan tävling? Skulle det vara killarna med högst status i kompisgänget som blev utvalda? De som är populärast bland tjejerna? Eller skulle det vara de roliga killarna med stor självdistans som andra skulle vilja se i en sådan tävling? Skulle de kanske rentav vara de enda som vågade ställa upp?
Kanske skulle det förstås kunna vara de killar som sjunger bäst i kören som kom med. Men det finns kanske också en möjlighet att de killar som kanske inte annars var så sedda bland tjejerna skulle ta chansen till sina ”fifteen minutes of fame” i en sådan tävling. Jag vet inte. Men på något sätt tror jag det skulle bli annorlunda än för tjejerna som tävlar om att bli lucia.
Det skulle hur som helst vara svårt att införa en sådan tradition. Jag tror till och med det skulle vara svårt att införa en luciaomröstningstradition i dag om den inte redan fanns.
För i en tävling där man röstar fram kandidater finns det alltid vissa, ja, till och med många, som inte blir valda. Det är baksidan av detta vårt vackra, stämningsfulla, traditionsenliga luciafirande som man ju ändå inte vill vara utan.
Och för alla de icke utvalda, men likafullt vackra, unika, härliga, mångfacetterade, storartade och begåvade tjejerna skulle jag vilja tända ett extra lucialjus den här gången.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 november 2009
2009/11/19
Får vi en generation som beväpnar sig själva?
Det hände för något år sedan. En av mina tonåriga söner var i skolan när en kompis kom springande med andan i halsen för att varna honom. En kille hade hotat att han skulle slå ihjäl min son, och nu var slagskämpen på väg till skolan för att sätta sitt hot i verket. Samma kille hade redan misshandlat en annan i kompisgänget så illa att han fick sys ihop på akuten efteråt, så de hade goda skäl att ta hotet på allvar.
En stund senare satt min son hos rektorn med två poliser och fick berätta sin historia. Och när poliserna gick därifrån hade de en ifylld polisanmälan, en målsägare som var samarbetsvillig, flera vittnen till dödshoten, en utpekad som var straffmyndig och därtill redan fanns i polisregistret – och det fanns till och med en blåslagen krake som skulle kunna vittna i en rättegång om den utpekades tvivelaktiga karaktär.
Därmed kunde rättvisan snabbt ha sin gång och min son och hans kamrater kunde gå trygga till skolan i fortsättningen.
I den bästa av världar kanske.
I vår egen ofullkomliga blev scenariot ett annat.
När brevet från polisen kom med posten stod det bara: ”Förundersökning nedlagd”. Och redan när sonen suttit och pratat med polisen sa de att det inte fanns något de kunde göra, så länge inte killen satte sina hot i verket. Men det är förstås en klen tröst att ens plågoande får lida konsekvensen av sitt brott bara om man själv fått mista livet först.
Efter det där ägnade jag många timmar åt att agera Fru Justitias beskyddarinna här hemma. Själv har jag som väl är ett ganska grundmurat förtroende för rättvisan trots allt. Men det hjälper inte hur mycket jag talar om brist på resurser, om poliser som gör sitt bästa, eller om svårigheten att döma när ord står mot ord. Hos mina söner och deras kompisar har förtroendet för samhället och rättvisan naggats i kanten ordentligt av den här episoden. Och i deras öron låter jag lika ihålig som Voltaires romangestalt Pangloss när han förkunnar, oavsett vilket djävulskt elände som drabbar hans vän Candide: ”Det här är den bästa av världar, och allt är inrättat till det bästa”.
Men det riktigt allvarliga är att min son bara är en av otaliga ungdomar som utsätts för brott som inte klaras upp, och som heller aldrig föräras en förklaring från samhällets sida. I många fall handlar det dessutom om långt mer allvarliga brott.
Lika allvarligt är det förstås också att så många av de unga, vilsna och trasiga förövarna bakom ungdomsbrotten inte heller fångas upp och får hjälp att komma på rätt köl.
Och tänk om vi snart har en hel ungdomsgeneration som går omkring med bilden av ett rättsväsende som struntar i dem. Vad händer då? Får vi en hel generation som slutar ringa polisen när något händer, för att det inte är någon idé? En generation som beväpnar sig själva, eftersom samhället inte erbjuder någon trygghet? Och en generation som tar lagen i egna händer, eftersom de lärt sig att lagbrott inte får några konsekvenser?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 november 2009
En stund senare satt min son hos rektorn med två poliser och fick berätta sin historia. Och när poliserna gick därifrån hade de en ifylld polisanmälan, en målsägare som var samarbetsvillig, flera vittnen till dödshoten, en utpekad som var straffmyndig och därtill redan fanns i polisregistret – och det fanns till och med en blåslagen krake som skulle kunna vittna i en rättegång om den utpekades tvivelaktiga karaktär.
Därmed kunde rättvisan snabbt ha sin gång och min son och hans kamrater kunde gå trygga till skolan i fortsättningen.
I den bästa av världar kanske.
I vår egen ofullkomliga blev scenariot ett annat.
När brevet från polisen kom med posten stod det bara: ”Förundersökning nedlagd”. Och redan när sonen suttit och pratat med polisen sa de att det inte fanns något de kunde göra, så länge inte killen satte sina hot i verket. Men det är förstås en klen tröst att ens plågoande får lida konsekvensen av sitt brott bara om man själv fått mista livet först.
Efter det där ägnade jag många timmar åt att agera Fru Justitias beskyddarinna här hemma. Själv har jag som väl är ett ganska grundmurat förtroende för rättvisan trots allt. Men det hjälper inte hur mycket jag talar om brist på resurser, om poliser som gör sitt bästa, eller om svårigheten att döma när ord står mot ord. Hos mina söner och deras kompisar har förtroendet för samhället och rättvisan naggats i kanten ordentligt av den här episoden. Och i deras öron låter jag lika ihålig som Voltaires romangestalt Pangloss när han förkunnar, oavsett vilket djävulskt elände som drabbar hans vän Candide: ”Det här är den bästa av världar, och allt är inrättat till det bästa”.
Men det riktigt allvarliga är att min son bara är en av otaliga ungdomar som utsätts för brott som inte klaras upp, och som heller aldrig föräras en förklaring från samhällets sida. I många fall handlar det dessutom om långt mer allvarliga brott.
Lika allvarligt är det förstås också att så många av de unga, vilsna och trasiga förövarna bakom ungdomsbrotten inte heller fångas upp och får hjälp att komma på rätt köl.
Och tänk om vi snart har en hel ungdomsgeneration som går omkring med bilden av ett rättsväsende som struntar i dem. Vad händer då? Får vi en hel generation som slutar ringa polisen när något händer, för att det inte är någon idé? En generation som beväpnar sig själva, eftersom samhället inte erbjuder någon trygghet? Och en generation som tar lagen i egna händer, eftersom de lärt sig att lagbrott inte får några konsekvenser?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 november 2009
2009/11/13
Tänk om kraften kunde användas bättre
Nu debatteras det i grannkommunerna om sammanslagning, och tillsammans med Katrineholm och Vingåker hörs även Flen nämnas på ett hörn.
Och det var någonting som slog mig när jag hörde talas om det där. För det är en märklig sak med Flen som slår en när man kommer hit som utomsocknes. Det tycks råda ett slags icke-harmoni mellan de olika orterna i kommunen som är svår att sätta fingret på, men som ändå gör att det ibland verkar vara svårt att glädjas i en kommundel åt framgångar och satsningar i en annan.
Det där har säkert sin historiska förklaring – kommunsammanslagningen som Malmköping aldrig ville ha, den konstfrusna bandyplanen som Hälleforsnäs aldrig fick, Flens vackra gamla telefonkiosker som togs till Malmköping och inte vet jag.
Men som inflyttare undrar man ibland stillsamt om inte kraften kunde användas bättre än till att fortsätta odla och understryka den där gamla disharmonin?
Om Flens fullmäktige förvandlades till kommundelsnämnd i Katrineholms storkommun – då skulle nog Flens kommuns alla orter och bygder hålla ihop och stå enade som aldrig förr mot pamparna i storasysterstaden.
Ett UFO som landade på Malmahed, eller kanske på Prins Wilhelms torg skulle nog också kunna skapa den där känslan av gemenskap och enad front.
Fast egentligen - känns det inte lite onödigt att vänta på det?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 13 november 2009
Och det var någonting som slog mig när jag hörde talas om det där. För det är en märklig sak med Flen som slår en när man kommer hit som utomsocknes. Det tycks råda ett slags icke-harmoni mellan de olika orterna i kommunen som är svår att sätta fingret på, men som ändå gör att det ibland verkar vara svårt att glädjas i en kommundel åt framgångar och satsningar i en annan.
Det där har säkert sin historiska förklaring – kommunsammanslagningen som Malmköping aldrig ville ha, den konstfrusna bandyplanen som Hälleforsnäs aldrig fick, Flens vackra gamla telefonkiosker som togs till Malmköping och inte vet jag.
Men som inflyttare undrar man ibland stillsamt om inte kraften kunde användas bättre än till att fortsätta odla och understryka den där gamla disharmonin?
Om Flens fullmäktige förvandlades till kommundelsnämnd i Katrineholms storkommun – då skulle nog Flens kommuns alla orter och bygder hålla ihop och stå enade som aldrig förr mot pamparna i storasysterstaden.
Ett UFO som landade på Malmahed, eller kanske på Prins Wilhelms torg skulle nog också kunna skapa den där känslan av gemenskap och enad front.
Fast egentligen - känns det inte lite onödigt att vänta på det?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 13 november 2009
2009/11/06
Mitt Moment 22
För en tid sedan hamnade jag i ett oväntat dilemma då jag skulle förnya mitt id-kort.
Jag hade skickat in alla erforderliga handlingar och foton, och några veckor senare stod jag vid luckan på ett sånt där så kallat serviceställe för att hämta ut mitt nytillverkade kort. Jag sträckte fram avin med mitt namn på, och kvinnan bakom glasväggen frågade mekaniskt:
– Har du legitimation?
Och det hade jag ju. Problemet var bara att det inte var giltig. Det var ju det som var skälet till mitt ärende.
– Då kan jag inte lämna ut det här, sa kvinnan bakom glaset där hon satt och höll i mitt lilla paket, som också hade mitt namn utanpå kuvertet.
När jag raljerade lite över det Moment 22 hon försatte mig i, snäste kvinnan att jag väl kunde gå hem och hämta mitt pass i stället. Men - orsaken till id-kortsbytet var att jag gjort en namnändring. Och när den väl var klubbad och klar blev ju alla mina id-handlingar ogiltiga i ett och samma ögonblick.
– Jag kan uppvisa en giltig legitimation om du bara ger mig paketet som du håller i handen, sa jag sanningsenligt. Men regler är regler, och kvinnan höll envist fast vid mitt paket, medan kön bakom mig växte.
Till sist föreslog jag diplomatiskt ett gemensamt öppnande av mitt paket så att hon själv kunde se att jag var ute i hederliga avsikter. Och så blev det.
Jag undrar bara varför det krävdes en kvarts byråkratiskt krångel först?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 6 november 2009
Jag hade skickat in alla erforderliga handlingar och foton, och några veckor senare stod jag vid luckan på ett sånt där så kallat serviceställe för att hämta ut mitt nytillverkade kort. Jag sträckte fram avin med mitt namn på, och kvinnan bakom glasväggen frågade mekaniskt:
– Har du legitimation?
Och det hade jag ju. Problemet var bara att det inte var giltig. Det var ju det som var skälet till mitt ärende.
– Då kan jag inte lämna ut det här, sa kvinnan bakom glaset där hon satt och höll i mitt lilla paket, som också hade mitt namn utanpå kuvertet.
När jag raljerade lite över det Moment 22 hon försatte mig i, snäste kvinnan att jag väl kunde gå hem och hämta mitt pass i stället. Men - orsaken till id-kortsbytet var att jag gjort en namnändring. Och när den väl var klubbad och klar blev ju alla mina id-handlingar ogiltiga i ett och samma ögonblick.
– Jag kan uppvisa en giltig legitimation om du bara ger mig paketet som du håller i handen, sa jag sanningsenligt. Men regler är regler, och kvinnan höll envist fast vid mitt paket, medan kön bakom mig växte.
Till sist föreslog jag diplomatiskt ett gemensamt öppnande av mitt paket så att hon själv kunde se att jag var ute i hederliga avsikter. Och så blev det.
Jag undrar bara varför det krävdes en kvarts byråkratiskt krångel först?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 6 november 2009
2009/11/05
Att känna litenheten från en fjälltopp
Årets första höststorm rister runt husknutarna och får det att vina i fruktträden, knirka i väggbrädorna och smattra i plasttaket utanför mitt fönster. Katterna slumrar intill mig, men har ändå ett vaksamt öra vänt mot vinden därute. En oro drar genom rummen och får dörrarna att slå en liten aning i takt med vindkasten. Det är en naturens dramatik i luften, ett fartfyllt skådespel där Moder Jord och Syster Storm spelar rollerna.
Jag kan känna en förundran inför naturen när den visar upp sig från den här sidan. En känsla jag minns från den första gången jag vandrade i fjällen.
Jag var i sjuårsåldern, min storebror tio. Det var den kallaste sommarveckan i mannaminne. Det berättade en gammal fjällräv med vindpinat ansikte som vi träffade någonstans nära Majålkes gnistrande vita glaciär. Och det var inte svårt att tro honom. Det var snöstorm, mitt i juli månad. Den började på eftermiddagen och tilltog mot kvällen. Jag stod på kalfjället med min lilla ryggsäck på ryggen och lutade mig mot blåsten. Trygg och buren mitt i allt det vilda farliga. På natten turades mina föräldrar om att springa ut och slå i tältpinnarna som blåsten ryckte loss ur marken. Medan jag och min storebror fick slumra vidare i den duniga sovsäcksvärmen.
Jag vet inte om det är den där strapatsen som satt så djupa spår i mig. Men jag tycker om när naturen gör styrkedemonstrationer av det där slaget. Och jag tycker om att känna den där litenheten gentemot naturen som man gör under en stjärnhimmel i augusti, från en fjälltopp dit man klättrat med stor möda, eller den man upplever uppe i ett flygplan.
I de ögonblicken då man tittar ner på hela den leksaksvärld, det lilleputtland som breder ut sig där nere - då är det svårt att förstå hur vi någonsin kan tycka det är så viktigt att Hakon Invest gjorde en vinst på 168 miljoner för tredje kvartalet, eller att Vancouver slog New York Rangers med 4-1, eller att musikerna i Dansbandskampen inte får avtalsenlig lön.
Alla trivialiteter som vi tar på stort allvar – och så räcker det med en helt vanlig snöstorm för att blåsa allt till kaos och rentav skaka hela vår civilisation i grundvalarna.
Vi människor som gärna tror oss om att vara jordens herrar och skapelsens krona. Vi som tar oss rätten att behandla vårt lilla blå klot med en sådan vanvördighet. Och så håller vi klimatmöten för att i den sista ödestimmen försöka rädda jorden. Men egentligen är det nog mest vi, jordens löss, och vår civilisation som är hotad.
Moder Jord överlever nog. Och det finns en trygghet i att hon ibland tumlar runt med oss och påminner om vår betydelselöshet, och om att vi inte har all makt i vår hand.
Lite som slaven på triumfvagnen som viskade i kejsaren Julius Caesars öra: ”Memento mori!” Kom ihåg att du är dödlig!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 november 2009
Jag kan känna en förundran inför naturen när den visar upp sig från den här sidan. En känsla jag minns från den första gången jag vandrade i fjällen.
Jag var i sjuårsåldern, min storebror tio. Det var den kallaste sommarveckan i mannaminne. Det berättade en gammal fjällräv med vindpinat ansikte som vi träffade någonstans nära Majålkes gnistrande vita glaciär. Och det var inte svårt att tro honom. Det var snöstorm, mitt i juli månad. Den började på eftermiddagen och tilltog mot kvällen. Jag stod på kalfjället med min lilla ryggsäck på ryggen och lutade mig mot blåsten. Trygg och buren mitt i allt det vilda farliga. På natten turades mina föräldrar om att springa ut och slå i tältpinnarna som blåsten ryckte loss ur marken. Medan jag och min storebror fick slumra vidare i den duniga sovsäcksvärmen.
Jag vet inte om det är den där strapatsen som satt så djupa spår i mig. Men jag tycker om när naturen gör styrkedemonstrationer av det där slaget. Och jag tycker om att känna den där litenheten gentemot naturen som man gör under en stjärnhimmel i augusti, från en fjälltopp dit man klättrat med stor möda, eller den man upplever uppe i ett flygplan.
I de ögonblicken då man tittar ner på hela den leksaksvärld, det lilleputtland som breder ut sig där nere - då är det svårt att förstå hur vi någonsin kan tycka det är så viktigt att Hakon Invest gjorde en vinst på 168 miljoner för tredje kvartalet, eller att Vancouver slog New York Rangers med 4-1, eller att musikerna i Dansbandskampen inte får avtalsenlig lön.
Alla trivialiteter som vi tar på stort allvar – och så räcker det med en helt vanlig snöstorm för att blåsa allt till kaos och rentav skaka hela vår civilisation i grundvalarna.
Vi människor som gärna tror oss om att vara jordens herrar och skapelsens krona. Vi som tar oss rätten att behandla vårt lilla blå klot med en sådan vanvördighet. Och så håller vi klimatmöten för att i den sista ödestimmen försöka rädda jorden. Men egentligen är det nog mest vi, jordens löss, och vår civilisation som är hotad.
Moder Jord överlever nog. Och det finns en trygghet i att hon ibland tumlar runt med oss och påminner om vår betydelselöshet, och om att vi inte har all makt i vår hand.
Lite som slaven på triumfvagnen som viskade i kejsaren Julius Caesars öra: ”Memento mori!” Kom ihåg att du är dödlig!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 november 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
