Får vi en generation som beväpnar sig själva?

Det hände för något år sedan. En av mina tonåriga söner var i skolan när en kompis kom springande med andan i halsen för att varna honom. En kille hade hotat att han skulle slå ihjäl min son, och nu var slagskämpen på väg till skolan för att sätta sitt hot i verket. Samma kille hade redan misshandlat en annan i kompisgänget så illa att han fick sys ihop på akuten efteråt, så de hade goda skäl att ta hotet på allvar.

En stund senare satt min son hos rektorn med två poliser och fick berätta sin historia. Och när poliserna gick därifrån hade de en ifylld polisanmälan, en målsägare som var samarbetsvillig, flera vittnen till dödshoten, en utpekad som var straffmyndig och därtill redan fanns i polisregistret – och det fanns till och med en blåslagen krake som skulle kunna vittna i en rättegång om den utpekades tvivelaktiga karaktär.

Därmed kunde rättvisan snabbt ha sin gång och min son och hans kamrater kunde gå trygga till skolan i fortsättningen.

I den bästa av världar kanske.

I vår egen ofullkomliga blev scenariot ett annat.

När brevet från polisen kom med posten stod det bara: ”Förundersökning nedlagd”. Och redan när sonen suttit och pratat med polisen sa de att det inte fanns något de kunde göra, så länge inte killen satte sina hot i verket. Men det är förstås en klen tröst att ens plågoande får lida konsekvensen av sitt brott bara om man själv fått mista livet först.

Efter det där ägnade jag många timmar åt att agera Fru Justitias beskyddarinna här hemma. Själv har jag som väl är ett ganska grundmurat förtroende för rättvisan trots allt. Men det hjälper inte hur mycket jag talar om brist på resurser, om poliser som gör sitt bästa, eller om svårigheten att döma när ord står mot ord. Hos mina söner och deras kompisar har förtroendet för samhället och rättvisan naggats i kanten ordentligt av den här episoden. Och i deras öron låter jag lika ihålig som Voltaires romangestalt Pangloss när han förkunnar, oavsett vilket djävulskt elände som drabbar hans vän Candide: ”Det här är den bästa av världar, och allt är inrättat till det bästa”.

Men det riktigt allvarliga är att min son bara är en av otaliga ungdomar som utsätts för brott som inte klaras upp, och som heller aldrig föräras en förklaring från samhällets sida. I många fall handlar det dessutom om långt mer allvarliga brott.

Lika allvarligt är det förstås också att så många av de unga, vilsna och trasiga förövarna bakom ungdomsbrotten inte heller fångas upp och får hjälp att komma på rätt köl.

Och tänk om vi snart har en hel ungdomsgeneration som går omkring med bilden av ett rättsväsende som struntar i dem. Vad händer då? Får vi en hel generation som slutar ringa polisen när något händer, för att det inte är någon idé? En generation som beväpnar sig själva, eftersom samhället inte erbjuder någon trygghet? Och en generation som tar lagen i egna händer, eftersom de lärt sig att lagbrott inte får några konsekvenser?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 november 2009