Att känna litenheten från en fjälltopp

Årets första höststorm rister runt husknutarna och får det att vina i fruktträden, knirka i väggbrädorna och smattra i plasttaket utanför mitt fönster. Katterna slumrar intill mig, men har ändå ett vaksamt öra vänt mot vinden därute. En oro drar genom rummen och får dörrarna att slå en liten aning i takt med vindkasten. Det är en naturens dramatik i luften, ett fartfyllt skådespel där Moder Jord och Syster Storm spelar rollerna.

Jag kan känna en förundran inför naturen när den visar upp sig från den här sidan. En känsla jag minns från den första gången jag vandrade i fjällen.

Jag var i sjuårsåldern, min storebror tio. Det var den kallaste sommarveckan i mannaminne. Det berättade en gammal fjällräv med vindpinat ansikte som vi träffade någonstans nära Majålkes gnistrande vita glaciär. Och det var inte svårt att tro honom. Det var snöstorm, mitt i juli månad. Den började på eftermiddagen och tilltog mot kvällen. Jag stod på kalfjället med min lilla ryggsäck på ryggen och lutade mig mot blåsten. Trygg och buren mitt i allt det vilda farliga. På natten turades mina föräldrar om att springa ut och slå i tältpinnarna som blåsten ryckte loss ur marken. Medan jag och min storebror fick slumra vidare i den duniga sovsäcksvärmen.

Jag vet inte om det är den där strapatsen som satt så djupa spår i mig. Men jag tycker om när naturen gör styrkedemonstrationer av det där slaget. Och jag tycker om att känna den där litenheten gentemot naturen som man gör under en stjärnhimmel i augusti, från en fjälltopp dit man klättrat med stor möda, eller den man upplever uppe i ett flygplan.

I de ögonblicken då man tittar ner på hela den leksaksvärld, det lilleputtland som breder ut sig där nere - då är det svårt att förstå hur vi någonsin kan tycka det är så viktigt att Hakon Invest gjorde en vinst på 168 miljoner för tredje kvartalet, eller att Vancouver slog New York Rangers med 4-1, eller att musikerna i Dansbandskampen inte får avtalsenlig lön.

Alla trivialiteter som vi tar på stort allvar – och så räcker det med en helt vanlig snöstorm för att blåsa allt till kaos och rentav skaka hela vår civilisation i grundvalarna.

Vi människor som gärna tror oss om att vara jordens herrar och skapelsens krona. Vi som tar oss rätten att behandla vårt lilla blå klot med en sådan vanvördighet. Och så håller vi klimatmöten för att i den sista ödestimmen försöka rädda jorden. Men egentligen är det nog mest vi, jordens löss, och vår civilisation som är hotad.

Moder Jord överlever nog. Och det finns en trygghet i att hon ibland tumlar runt med oss och påminner om vår betydelselöshet, och om att vi inte har all makt i vår hand.

Lite som slaven på triumfvagnen som viskade i kejsaren Julius Caesars öra: ”Memento mori!” Kom ihåg att du är dödlig!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 november 2009