En regnruggig natt förra hösten vaknade jag av ett skramlande ljud utanför vårt hus. När jag gick upp för att se vad som var orsaken till oväsendet såg jag en mörk och trasig gestalt som stod böjd över vår soptunna och grundligt genomsökte dess innehåll. Skramlet kom från påsen med tomflaskor och burkar som han hade med sig.
När jag återvänt till sovrummet och förklarat upphovet till vår störda nattsömn för min man flög han upp ur sängen, kom kvickt i morgonrocken och stövlade nedför trappan för att tala med mannen utanför.
Men när dörren for upp blev mannen vid soptunnan skräckslagen. Mer på grund av det oväntade avbrottet än för min mans yrvakna uppsyns skull, bör kanske tilläggas.
Genast la han igen locket på soptunnan, bad artigt och ödmjukt om ursäkt för att han hade stört och frågade allra vänligast hur mycket klockan var och om vi visste när affären skulle öppna nästa morgon.
Mannen berättade att han varit på besök hos några bekanta på orten. Men kvällen hade slutat i osämja och nu skulle han få vänta till morgonen innan han kunde ta sig hem igen. Han konstaterade utan minsta spår av självömkan att det återstod åtskilliga timmar ännu. Och med det gick han.
Efteråt var det svårt att somna om. Det gick inte riktigt att släppa tanken på den där illa medfarna gestalten där ute i regnet. Det är ju inte säkert att folk hamnar i trubbel bara av egen förskyllan, funderade jag. Och innan man vet någons öde kan man faktiskt aldrig döma...
På något sätt måste jag ändå ha somnat, för rätt som det var väcktes jag av ett nytt skramlande, den här gången inifrån huset.
Min man hade tydligen också haft svårt att sova. Nu stod han och rotade bland tomburkarna under diskbänken och var arg på sig själv. Hade han inte varit onödigt brysk när han öppnat dörren? Borde vi inte leta rätt på mannen och ge honom de tomburkar vi hade? Var det inte det minsta vi kunde göra? Vi som slapp frysa i regnet och allt?
Sagt och gjort. Jag fortsatte riva fram tomburkar och maken letade rätt på en överflödig regnrock att ge bort. Men medan vi höll på måste någonting oförklarligt ha hänt med oss. Den inledande misstänksamhet vi känt kantrade över i sin totala motsats. Plötsligt hade vi förvandlats till två välgörenhetsivrare som i rödkindad Karl-Bertil Jonssonsk anda gav oss ut för att sprida lite glädje på samhällets skuggsida…
I motsats till hans triumffärd slutade vår utflykt i fullständig besvikelse. Vi åkte runt en bra stund och letade, men mannen var som uppsugen av mörkret. Vi såg honom aldrig mer.
Lika bra var nog det. Inte minst för honom. Alltför påflugen barmhärtighetsiver klarar man sig nog bättre förutan. Särskilt när den är av det där nyväckta slaget. Dessutom hade vi förstås skrämt livet ur mannen igen om vi plötsligt kommit störtande ur bilen och satt efter honom.
Sedan dess har jag både skrattat åt oss och skämts lite, det ska villigt erkännas.
Regnrocken ligger kvar hopvikt i garderoben som en påminnelse om den där nattliga utflykten.
Och vem vet: Någon regntung höstnatt framöver är det kanske någon som råkar i min väg igen och behöver min hjälp.
Men då hoppas jag att jag kan hitta en rakare väg in till medkänslan så att jag slipper ta omvägen via överdriven misstänksamhet å ena sidan och självbelåten välgörenhetsiver å den andra.
Jag har åtminstone lovat mig själv att försöka.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 oktober 2006
2006/10/13
Abonnemang på tandvård kan strida mot lagen
De flesta landsting erbjuder i dag någon form av abonnemangstandvård. Patienten betalar en premie och garanteras en viss bastandvård.
Men det är inte alla som har möjlighet att delta. I de flesta landsting får bara vissa åldersgrupper ansluta sig. Och många patienter med stora vårdbehov har helt enkelt inte råd att vara med.
– Tandvårdslagen säger att vården ska bedrivas på lika villkor. Abonnemangssystemet är därför inte förenligt med lagen, anser tandvårdschefen i Västmanlands län, Jan-Erik Andersson.
Abonnemang på tandvård erbjuds i dag i 16 av 21 landsting. Det är en sorts försäkringssystem där patienterna först undersöks, riskbedöms och placeras in i olika premieklasser. Patienten betalar sedan sin årliga eller månatliga premie och får i gengäld sina basala tandvårdsbehov tillgodosedda. Vissa landsting erbjuder bara abonnemang till specifika åldersgrupper, andra vänder sig till alla.
Ett av syftena med att införa abonnemang har varit att man vill arbeta mer förebyggande för att öka tandhälsan. En tanke har också varit att underlätta för patienterna att klara sina kostnader för tandvård.
– Abonnemangstandvården framställs som om den är helt fri från problem och svårigheter. Så är det inte. Debatten behöver nyanseras, menar Dan Nilsson, representant för privattandläkarnas intresseorganisation.
Stora behov ger höga premier
Ett av problemen med ett premiebaserat system är att de som har störst behov av vård riskerar att hamna utanför. Ju sämre tandstatus en patient har, desto högre blir premien. De patienter som har svårast att klara av patientavgifterna i det traditionella styckeprisbaserade systemet har därför som regel inte heller råd att ansluta sig till det nya.
– Tanken med abonnemangstandvården är god, men så länge det inte skjuts till mer pengar innebär det att vissa grupper ställs utanför av ekonomiska skäl. Hade den statliga tandvårdsförsäkringen legat högre skulle vi få med fler, säger Håkan Vestergren, handläggare med ansvar för tandvårdsfrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Statistiken säger att det bara är 6 procent av alla patienter i dag som har tandvårdskostnader över 3 000 kronor. Men de som inte uppsöker tandvården alls finns inte ens med i statistiken. Och hur många av dessa som väljer bort tandvård enbart av ekonomiska skäl vet man inte i dag.
Tandläkarna blir försäljare
Abonnemangssystemet innebär i praktiken att man satsar mest tid och resurser på de patienter som redan är någorlunda friska. I Region Skåne har exempelvis cirka 10 000 patienter tecknat abonnemang. Av dessa är det hela 90 procent som ligger i den lägsta riskgruppen.
Marknadsföringen och försäljningen av abonnemangen ligger till största delen på tandläkarna själva, liksom undersökningar och riskbedömning.
En tandläkare kostar samhället drygt 1,3 miljoner kronor att utbilda och har i dag en snittlön som ligger på 34 500 kronor i månaden. Men i stället för att använda sin dyrköpta tid till rena vårdinsatser tvingas tandläkare numera agera försäljare i landstingens tjänst.
Inte vård på lika villkor
Västmanland är ett av få landsting som avstått från att införa abonnemangstandvård.
– Det är ett politiskt ställningstagande. Vi har haft en intern debatt om det här i landstinget och kommit fram till att vi anser att det strider mot tandvårdslagen. Det är inte vård på lika villkor, menar Jan-Erik Andersson, tandvårdschef i Västmanlands landsting.
– Så länge det inte har gjorts någon prövning i högre instans så att det finns prejudikat, så är det faktiskt osäkert om det är förenligt med lagen, menar Elisabeth Löf, socialdemokratisk landstingspolitiker i Västmanland.
Landstingen lyder också under kommunallagen som stadgar att man inte får erbjuda tjänster som inte kommer alla medborgare till del.
– Jag vill inte direkt påstå att abonnemangstandvård är olaglig. Men visst finns det anledning att fundera över hur det här rimmar till exempel med kommunallagen, menar Dan Nilsson.
Men det är inte alla som har möjlighet att delta. I de flesta landsting får bara vissa åldersgrupper ansluta sig. Och många patienter med stora vårdbehov har helt enkelt inte råd att vara med.
– Tandvårdslagen säger att vården ska bedrivas på lika villkor. Abonnemangssystemet är därför inte förenligt med lagen, anser tandvårdschefen i Västmanlands län, Jan-Erik Andersson.
Abonnemang på tandvård erbjuds i dag i 16 av 21 landsting. Det är en sorts försäkringssystem där patienterna först undersöks, riskbedöms och placeras in i olika premieklasser. Patienten betalar sedan sin årliga eller månatliga premie och får i gengäld sina basala tandvårdsbehov tillgodosedda. Vissa landsting erbjuder bara abonnemang till specifika åldersgrupper, andra vänder sig till alla.
Ett av syftena med att införa abonnemang har varit att man vill arbeta mer förebyggande för att öka tandhälsan. En tanke har också varit att underlätta för patienterna att klara sina kostnader för tandvård.
– Abonnemangstandvården framställs som om den är helt fri från problem och svårigheter. Så är det inte. Debatten behöver nyanseras, menar Dan Nilsson, representant för privattandläkarnas intresseorganisation.
Stora behov ger höga premier
Ett av problemen med ett premiebaserat system är att de som har störst behov av vård riskerar att hamna utanför. Ju sämre tandstatus en patient har, desto högre blir premien. De patienter som har svårast att klara av patientavgifterna i det traditionella styckeprisbaserade systemet har därför som regel inte heller råd att ansluta sig till det nya.
– Tanken med abonnemangstandvården är god, men så länge det inte skjuts till mer pengar innebär det att vissa grupper ställs utanför av ekonomiska skäl. Hade den statliga tandvårdsförsäkringen legat högre skulle vi få med fler, säger Håkan Vestergren, handläggare med ansvar för tandvårdsfrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Statistiken säger att det bara är 6 procent av alla patienter i dag som har tandvårdskostnader över 3 000 kronor. Men de som inte uppsöker tandvården alls finns inte ens med i statistiken. Och hur många av dessa som väljer bort tandvård enbart av ekonomiska skäl vet man inte i dag.
Tandläkarna blir försäljare
Abonnemangssystemet innebär i praktiken att man satsar mest tid och resurser på de patienter som redan är någorlunda friska. I Region Skåne har exempelvis cirka 10 000 patienter tecknat abonnemang. Av dessa är det hela 90 procent som ligger i den lägsta riskgruppen.
Marknadsföringen och försäljningen av abonnemangen ligger till största delen på tandläkarna själva, liksom undersökningar och riskbedömning.
En tandläkare kostar samhället drygt 1,3 miljoner kronor att utbilda och har i dag en snittlön som ligger på 34 500 kronor i månaden. Men i stället för att använda sin dyrköpta tid till rena vårdinsatser tvingas tandläkare numera agera försäljare i landstingens tjänst.
Inte vård på lika villkor
Västmanland är ett av få landsting som avstått från att införa abonnemangstandvård.
– Det är ett politiskt ställningstagande. Vi har haft en intern debatt om det här i landstinget och kommit fram till att vi anser att det strider mot tandvårdslagen. Det är inte vård på lika villkor, menar Jan-Erik Andersson, tandvårdschef i Västmanlands landsting.
– Så länge det inte har gjorts någon prövning i högre instans så att det finns prejudikat, så är det faktiskt osäkert om det är förenligt med lagen, menar Elisabeth Löf, socialdemokratisk landstingspolitiker i Västmanland.
Landstingen lyder också under kommunallagen som stadgar att man inte får erbjuda tjänster som inte kommer alla medborgare till del.
– Jag vill inte direkt påstå att abonnemangstandvård är olaglig. Men visst finns det anledning att fundera över hur det här rimmar till exempel med kommunallagen, menar Dan Nilsson.
2006/10/03
Det är nördarnas tur att ta över
Det har blivit trendigt att vara nörd. Åtminstone läste jag det någonstans nyligen. Och även om det är svårt att ännu se tecknen i verkligheten – visst är det väl en rätt upplyftande tanke ändå?
Jag menar, alla de där som aldrig var coolast i skolan eller blev bjudna på de ballaste festerna, alla som det tittades snett på för att de var för udda och inte passade in, alla de där som ingen begrep sig på och som därför lämnades åt sig själva, böckerna och datorn hemma på kammaren.
Är det nu äntligen tid för dem att komma ut ur sina gömmor och inta sin rättmätiga plats? Med sina schackspel och frimärkssamlingar, sina brokiga böjelser, finurliga filosofier och konstig... jag menar, kreativa klädkombinationer. Är det nu deras tur till sist?
Eller... kanske ska jag säga vår tur?
Jag skulle gissa att det egentligen finns ganska många som åtminstone någon gång upplevt utanförskap. Som i något sammanhang ansetts för märkliga, för ovanliga, för djupa, för fula, för galna kanske rentav, eller som setts med skepsis bara för att de odlat alltför aparta intressen i förhållande till den närmaste omgivningen. Även om det inte omedelbart kvalificerar en person till fullblodsnörd så har vi alla ett visst mått av egenart. Och vore det inte kul om vi kunde visa lite mer av sånt?
Själv har jag sällan vågat prata högt om att jag faktiskt äger en frimärkssamling och att jag dessutom tävlade i schack när jag gick på mellanstadiet. Men nu kanske jag vågar, om de riktiga nördarna går före och visar vägen. Jag hoppas det...
Nörden som trend. Egensinne i stället för efterapning. Ja, jag gillar verkligen den tanken. Och vem skulle egentligen må illa av om vi fick lite högre i tak och lite mindre snäva livsramar? Jo det förstås... alla de där som författar platsannonser som efterfrågar social kompetens. För vad är det egentligen, om inte just anpasslighet förpackat i diskretare ordkartong?
Men om arbetsmarknaden i stället gav fritt utrymme åt de egensinniga ? Om de riktigt udda idéerna fick en chans att mötas, blomma och bära frukt? Vilka yviga innovationer och prilliga produkter skulle inte då kunna få se dagens ljus? Politiker kliar sig flintskalliga i huvudet för att lösa arbetslöshetsproblemet, men tänk om det är nördarna som är lösningen?
Och tänk på andra delar av samhället... Jag menar, vore det till exempel inte underbart om hela Stureplansklientelet fick stanna kvar ute i kylan, medan nördarna släpptes in och fick husera fritt på de hetaste krogarna? Om det plötsligt var utanförskapet som blev inträdesbiljetten? Jag tror i alla fall att det skulle slås rekord i originella raggningsrepliker...
När väl trenden slår igenom på allvar och nördigheten sprider sig i folklagren – tänk då vilken ny och förbisedd marknadsnisch det blir för företag att sälja sina produkter till?
Fast vid närmare eftertanke... det är just det här som är haken... En hoper egensinniga nördar med aparta intressen kan ju aldrig bli någon köpkraftig nisch på det sättet eftersom de går sina alldeles egna oförutsägbara vägar. Och hur får man en trend att bli livskraftig i vår konsumtionsfixerade tid om den inte kan hjälpa till att sälja något åt någon?
Nej, dessvärre är jag rädd för att det blir svårt för nördtrenden att få något riktigt genomslag. I alla fall tror jag att det tar lite tid. Och att det behövs en del draghjälp från oss andra också.
Jag tänker fortsätta hoppas på nördarnas genombrott. Tills dess ska jag odla så mycket egenart som jag vågar. Numera ligger det faktiskt en bok med titeln "Äventyr med räknedosan" på mitt nattduksbord. Och det händer att jag bläddrar i den ...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket i oktober 2006
Jag menar, alla de där som aldrig var coolast i skolan eller blev bjudna på de ballaste festerna, alla som det tittades snett på för att de var för udda och inte passade in, alla de där som ingen begrep sig på och som därför lämnades åt sig själva, böckerna och datorn hemma på kammaren.
Är det nu äntligen tid för dem att komma ut ur sina gömmor och inta sin rättmätiga plats? Med sina schackspel och frimärkssamlingar, sina brokiga böjelser, finurliga filosofier och konstig... jag menar, kreativa klädkombinationer. Är det nu deras tur till sist?
Eller... kanske ska jag säga vår tur?
Jag skulle gissa att det egentligen finns ganska många som åtminstone någon gång upplevt utanförskap. Som i något sammanhang ansetts för märkliga, för ovanliga, för djupa, för fula, för galna kanske rentav, eller som setts med skepsis bara för att de odlat alltför aparta intressen i förhållande till den närmaste omgivningen. Även om det inte omedelbart kvalificerar en person till fullblodsnörd så har vi alla ett visst mått av egenart. Och vore det inte kul om vi kunde visa lite mer av sånt?
Själv har jag sällan vågat prata högt om att jag faktiskt äger en frimärkssamling och att jag dessutom tävlade i schack när jag gick på mellanstadiet. Men nu kanske jag vågar, om de riktiga nördarna går före och visar vägen. Jag hoppas det...
Nörden som trend. Egensinne i stället för efterapning. Ja, jag gillar verkligen den tanken. Och vem skulle egentligen må illa av om vi fick lite högre i tak och lite mindre snäva livsramar? Jo det förstås... alla de där som författar platsannonser som efterfrågar social kompetens. För vad är det egentligen, om inte just anpasslighet förpackat i diskretare ordkartong?
Men om arbetsmarknaden i stället gav fritt utrymme åt de egensinniga ? Om de riktigt udda idéerna fick en chans att mötas, blomma och bära frukt? Vilka yviga innovationer och prilliga produkter skulle inte då kunna få se dagens ljus? Politiker kliar sig flintskalliga i huvudet för att lösa arbetslöshetsproblemet, men tänk om det är nördarna som är lösningen?
Och tänk på andra delar av samhället... Jag menar, vore det till exempel inte underbart om hela Stureplansklientelet fick stanna kvar ute i kylan, medan nördarna släpptes in och fick husera fritt på de hetaste krogarna? Om det plötsligt var utanförskapet som blev inträdesbiljetten? Jag tror i alla fall att det skulle slås rekord i originella raggningsrepliker...
När väl trenden slår igenom på allvar och nördigheten sprider sig i folklagren – tänk då vilken ny och förbisedd marknadsnisch det blir för företag att sälja sina produkter till?
Fast vid närmare eftertanke... det är just det här som är haken... En hoper egensinniga nördar med aparta intressen kan ju aldrig bli någon köpkraftig nisch på det sättet eftersom de går sina alldeles egna oförutsägbara vägar. Och hur får man en trend att bli livskraftig i vår konsumtionsfixerade tid om den inte kan hjälpa till att sälja något åt någon?
Nej, dessvärre är jag rädd för att det blir svårt för nördtrenden att få något riktigt genomslag. I alla fall tror jag att det tar lite tid. Och att det behövs en del draghjälp från oss andra också.
Jag tänker fortsätta hoppas på nördarnas genombrott. Tills dess ska jag odla så mycket egenart som jag vågar. Numera ligger det faktiskt en bok med titeln "Äventyr med räknedosan" på mitt nattduksbord. Och det händer att jag bläddrar i den ...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket i oktober 2006
2006/10/01
”Domare i Sverige behöver förstå islam”
Inom svenskt rättsväsende saknas kunskap om, och förståelse för islamiskt rättstänkande. Det menar familjejurist Farzaneh Dehdari.
I går föreläste hon om islam i tänkande och rätt för studenter på Stockholms universitet.
– Det handlar inte om att vi ska ha sharialagar i Sverige. Det handlar om förståelse. Men för att förstå islam måste man lära sig om Muhammeds liv, förklarade hon.
Farzaneh Dehdari är familjejurist med eget företag i Stockholm. Hon föreläser ofta om islam i tänkande och rätt för studenter, främst blivande domare. Men i går var det studenterna på JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, vid Stockholms universitet som fick en introduktion i islams historia, fundament, inriktningar och rättskällor.
– Domare i Sverige kommer allt oftare i kontakt med människor från den muslimska världen. Men de saknar många gånger kunskap om, och förståelse för islamiskt rättstänkande, menar hon.
Islam är inte bara en tro. Det är en praxis som omfattar alla delar av människans liv. Rätten är identisk med Guds vilja.
– Man tittar på Muhammeds liv och gärningar för att få svar på hur människan ska leva idag och organisera sitt samhälle, förklarade Farzaneh Dehdari.
Historia har blivit juridik
Under gårdagens föreläsning gav Farzaneh Dehdari exempel på hur historia kommit att bli juridik inom islam.
– Muhammeds far dog innan han föddes. Hans farfar fick då vårdnaden om honom. När även han dog var det pojkens farbror som blev vårdnadshavare. Och än i dag är det i första hand ett barns far, i andra hand dess farfar och i tredje hand dess farbror som blir dess vårdnadshavare, berättade hon.
När det gäller familjerätt och arvslagar inom islamisk lag har mycket varit i stort sett oförändrat sedan Muhammeds dagar. Straffrätten och skatterätten har förändrats desto mer.
– Det beror på kolonialmakternas inflytande. Det var aldrig aktuellt för dem att ingå äktenskap med muslimer. Därför brydde de sig aldrig om att ändra arvs- och familjerätten. Skatterätt och straffrätt var de däremot berörda av. Därför anpassades dessa lagar till kolonialmakternas, förklarade Farzaneh Dehdari.
Under föreläsningen berättade hon också bland annat om sina egna erfarenheter från hemlandet Iran efter den islamiska revolutionen och den oigenkännliga beskrivning av islam som mötte henne i Sverige.
– Så föddes mitt intresse för att själv ge en sannare bild av islam, berättade hon.
Föreläsningen på JMK lockade drygt ett femtiotal studenter. Tidigare har journalistutbildningarna i Stockholm innehållit vissa inslag om islam. Gårdagens föreläsning var ett sätt att återuppta detta inslag i undervisningen.
I går föreläste hon om islam i tänkande och rätt för studenter på Stockholms universitet.
– Det handlar inte om att vi ska ha sharialagar i Sverige. Det handlar om förståelse. Men för att förstå islam måste man lära sig om Muhammeds liv, förklarade hon.
Farzaneh Dehdari är familjejurist med eget företag i Stockholm. Hon föreläser ofta om islam i tänkande och rätt för studenter, främst blivande domare. Men i går var det studenterna på JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, vid Stockholms universitet som fick en introduktion i islams historia, fundament, inriktningar och rättskällor.
– Domare i Sverige kommer allt oftare i kontakt med människor från den muslimska världen. Men de saknar många gånger kunskap om, och förståelse för islamiskt rättstänkande, menar hon.
Islam är inte bara en tro. Det är en praxis som omfattar alla delar av människans liv. Rätten är identisk med Guds vilja.
– Man tittar på Muhammeds liv och gärningar för att få svar på hur människan ska leva idag och organisera sitt samhälle, förklarade Farzaneh Dehdari.
Historia har blivit juridik
Under gårdagens föreläsning gav Farzaneh Dehdari exempel på hur historia kommit att bli juridik inom islam.
– Muhammeds far dog innan han föddes. Hans farfar fick då vårdnaden om honom. När även han dog var det pojkens farbror som blev vårdnadshavare. Och än i dag är det i första hand ett barns far, i andra hand dess farfar och i tredje hand dess farbror som blir dess vårdnadshavare, berättade hon.
När det gäller familjerätt och arvslagar inom islamisk lag har mycket varit i stort sett oförändrat sedan Muhammeds dagar. Straffrätten och skatterätten har förändrats desto mer.
– Det beror på kolonialmakternas inflytande. Det var aldrig aktuellt för dem att ingå äktenskap med muslimer. Därför brydde de sig aldrig om att ändra arvs- och familjerätten. Skatterätt och straffrätt var de däremot berörda av. Därför anpassades dessa lagar till kolonialmakternas, förklarade Farzaneh Dehdari.
Under föreläsningen berättade hon också bland annat om sina egna erfarenheter från hemlandet Iran efter den islamiska revolutionen och den oigenkännliga beskrivning av islam som mötte henne i Sverige.
– Så föddes mitt intresse för att själv ge en sannare bild av islam, berättade hon.
Föreläsningen på JMK lockade drygt ett femtiotal studenter. Tidigare har journalistutbildningarna i Stockholm innehållit vissa inslag om islam. Gårdagens föreläsning var ett sätt att återuppta detta inslag i undervisningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
