Om att vara en misslyckad Kar-Bertil Jonsson

En regnruggig natt förra hösten vaknade jag av ett skramlande ljud utanför vårt hus. När jag gick upp för att se vad som var orsaken till oväsendet såg jag en mörk och trasig gestalt som stod böjd över vår soptunna och grundligt genomsökte dess innehåll. Skramlet kom från påsen med tomflaskor och burkar som han hade med sig.
När jag återvänt till sovrummet och förklarat upphovet till vår störda nattsömn för min man flög han upp ur sängen, kom kvickt i morgonrocken och stövlade nedför trappan för att tala med mannen utanför.
Men när dörren for upp blev mannen vid soptunnan skräckslagen. Mer på grund av det oväntade avbrottet än för min mans yrvakna uppsyns skull, bör kanske tilläggas.
Genast la han igen locket på soptunnan, bad artigt och ödmjukt om ursäkt för att han hade stört och frågade allra vänligast hur mycket klockan var och om vi visste när affären skulle öppna nästa morgon.
Mannen berättade att han varit på besök hos några bekanta på orten. Men kvällen hade slutat i osämja och nu skulle han få vänta till morgonen innan han kunde ta sig hem igen. Han konstaterade utan minsta spår av självömkan att det återstod åtskilliga timmar ännu. Och med det gick han.

Efteråt var det svårt att somna om. Det gick inte riktigt att släppa tanken på den där illa medfarna gestalten där ute i regnet. Det är ju inte säkert att folk hamnar i trubbel bara av egen förskyllan, funderade jag. Och innan man vet någons öde kan man faktiskt aldrig döma...
På något sätt måste jag ändå ha somnat, för rätt som det var väcktes jag av ett nytt skramlande, den här gången inifrån huset.
Min man hade tydligen också haft svårt att sova. Nu stod han och rotade bland tomburkarna under diskbänken och var arg på sig själv. Hade han inte varit onödigt brysk när han öppnat dörren? Borde vi inte leta rätt på mannen och ge honom de tomburkar vi hade? Var det inte det minsta vi kunde göra? Vi som slapp frysa i regnet och allt?
Sagt och gjort. Jag fortsatte riva fram tomburkar och maken letade rätt på en överflödig regnrock att ge bort. Men medan vi höll på måste någonting oförklarligt ha hänt med oss. Den inledande misstänksamhet vi känt kantrade över i sin totala motsats. Plötsligt hade vi förvandlats till två välgörenhetsivrare som i rödkindad Karl-Bertil Jonssonsk anda gav oss ut för att sprida lite glädje på samhällets skuggsida…

I motsats till hans triumffärd slutade vår utflykt i fullständig besvikelse. Vi åkte runt en bra stund och letade, men mannen var som uppsugen av mörkret. Vi såg honom aldrig mer.
Lika bra var nog det. Inte minst för honom. Alltför påflugen barmhärtighetsiver klarar man sig nog bättre förutan. Särskilt när den är av det där nyväckta slaget. Dessutom hade vi förstås skrämt livet ur mannen igen om vi plötsligt kommit störtande ur bilen och satt efter honom.
Sedan dess har jag både skrattat åt oss och skämts lite, det ska villigt erkännas.

Regnrocken ligger kvar hopvikt i garderoben som en påminnelse om den där nattliga utflykten.
Och vem vet: Någon regntung höstnatt framöver är det kanske någon som råkar i min väg igen och behöver min hjälp.
Men då hoppas jag att jag kan hitta en rakare väg in till medkänslan så att jag slipper ta omvägen via överdriven misstänksamhet å ena sidan och självbelåten välgörenhetsiver å den andra.
Jag har åtminstone lovat mig själv att försöka.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 oktober 2006