Som förebilder har de ett enormt ansvar

Så har det då hänt igen. Den här gången var det Whitney Houston, före henne Amy Winehouse, Leslie Carter, och före dem Brittany Murphy, Michael Jackson och Heath Ledger…
Snart är väl överdoser av droger den vanligaste dödsorsaken bland kändisar. Okej, om man ska vara noga råkade en av dem dö av alkoholförgiftning mellan knarkdoserna, men i alla fall…

Det värsta och sorgligaste med kändisar som missbrukar droger är att de riskerar att legitimera det för oss andra vanliga dödliga också. För om till och med den som är rik och framgångsrik, hyllad och älskad ändå anser sig behöva en sådan flyktväg – varför skulle då en vanlig fattig snubbe i förorten välja bort droger ur ett liv där det kanske faktiskt finns verkliga sorger att döva?
Som förebilder har de ett enormt ansvar. Och det bekymrar mig att Whitney Houston låtit de miljoner hon tjänat på sina fans bara slinka vidare ner i knarkmaffians djupa fickor. Jag har svårt att förstå att Kate Moss inte tycks ha något emot att vara en bättre mjölkko för den colombianska knarkkartellen än hon är för modebranschen. Och jag undrar verkligen varför Paris Hilton inte drar sig för att med sina hotellmiljoner och drogvanor hålla den organiserade brottsligheten under armarna.

Jag kan också med oro notera en allt mindre kritisk medierapportering kring kändisars missbruk, inte minst när det gäller våra ”manliga genier” på hemmaplan, Micke Persbrandt, Thorsten Flinck och Andreas Kleerup för att nämna några.
Jag noterar också att det allt oftare ropas på legalisering och att det borde vara vars och ens frihet vad man väljer att göra med sin egen kropp.
Den dagen vi har en värld med rättvisa villkor, så ska jag möjligen instämma. Men någon måste också betala för allt elände som drogmissbruk för med sig. Och så länge som alla tvingas vara med och betala, så länge måste det också få vara allas angelägenhet om vissa sabbar sina liv och kroppar med droger.

Det finns en sak som mer än något annat avskräcker mig när det gäller droger: Det är ju liksom inte i själva pillret, eller pulvret som den där effekten sitter. Det är ju i din egen hjärna som förändringen sker, och du vet aldrig i förväg i vilket skick den återlämnas när ruset är över...
Och jag har tänkt på en annan sak: Är det verkligen det dåliga med droger som man måste varna människor för? Är inte tvärtom det förrädiska med droger just att det finns en positiv aspekt av dem? Så dum är väl ingen att de skulle lockas av något som bara var dåligt och farligt?
Jo, kanske förresten. För nyligen läste jag att det finns en ny drog i England, methoxetamine, som enligt uppgift ska ha som sidoeffekt att den, utöver att vara livsfarlig, får användaren att göra i byxorna. Skita på sig, på ren svenska.
Det måste väl ändå vara det bästa som kunde hända. För när stanken börjar sprida sig i kändiseliten i Hollywood eller kring Stureplan tappar drogerna kanske ändå sin lockelse till sist.
Det är svårt att se att det behövs fler argument för att visa att droger är skit.

Publicerad i Tidningen Folket den 23 februari 2012

Jag tar fram fotbollsmamman i mig

Under en kort men intensiv tid i mitt liv har jag varit fotbollsmamma - ni vet, en som trofast står vid sidlinjen varje match och heeejar och neeejar och peppar och klappar händerna och går in för det hela med fullt engagemang.

Oftast var det vid sidlinjen på Hagängen som jag stod, och följde hemmalagets knattar i sina röda tröjor och för stora kortbyxor. Och även om mina grabbars fotbollskarriär blev väldigt kort, så är jag glad att det var i just det laget de gjorde sina erfarenheter.

När det någon gång bar iväg till stora turneringar råkade man på den där sortens tränare eller lagledare som likt en führer står och skriker och tar till hetsande skrämseltaktik för att hårddrilla småknattar till elitfotbollsspelare.

Så var det aldrig i grabbarnas lag. Där var lagandan och sammanhållningen det viktigaste. "Det gör inget Mellösa, kom igen bara!" löd de uppmuntrande ropen från tränarbänken efter varje baklängesmål. Och det var inte bara tränarens egen grabb och de bästa i laget som fick spela och toppa laget, utan alla turades om att vara filtvärmare på bänken.

Nog blev det många mål i häcken i början, och nog hängde de med huvudena när förlusterna blev för många. Men de lärde sig kämpa tillsammans och med tiden fick de sin beskärda del även av segerns sötma.

Mest glad är jag ändå för allt det andra de fick med sig - sånt som varar mycket längre än en fotbollskarriär.

Så det är ledsamt att en sådan förening - med det sympatiska sättet att ta hand om sina fotbollsknattar - ska ha så kärva tider.

I tanken ställer jag mig där vid sidlinjen igen, tar fram fotbollsmamman i mig och hejar och hoppas att föreningen klarar sig trots allt.


Publicerad i Flens Tidning den 10 februari 2012

Jag skäms - det borde vi göra allihop

Jaha ja… Var det här verkligen det bästa vi kunde åstadkomma? Det bästa vi kunde skrapa ihop att överlämna i arv till kommande generationer. Till de unga, till barnen, de viktigaste vi har.

Varsågoda! Här får ni i arv: En planet med utfiskade hav, ökenutbredning och värdefull jordbruksmark som används till knarkodling. Ozonhålet i atmosfären växer, klimatförändringarna förvärras och ekosystemen närmar sig kollaps. Grattis, det är ert att ta över en dag! Eller nåt.
Och här får ni: En gigantisk ekonomisk kris för att vi inte haft vett att hålla stånd mot ekonomismen och dess giriga företrädare, och så en eurokris för att vi trodde blint på lika blinda makthavare och glömde tänka efter själva. Lånekaruseller, växande skuldberg och nyfattigdom – varsågoda! Liksom.
Och se här: En arbetsmarknad där företagens globala vinstintressen styr och allt annat är underordnat – där de som är unga ska vara tacksamma över ett slavkontrakt med usla villkor och två veckors uppsägningstid, och måste vara beredda att hugga i med full arbetsinsats men förväntas nöja sig med en bråkdel av lönen – om de inte rentav får nöja sig med praktikantersättning.

För den som inte har jobb finns ju a-kassan. Men oj då, vi råkade visst göra ett system som inte alls gäller för ungdomar som aldrig fått in en fot på arbetsmarknaden.
Och se där! Ett pensionssystem för att människor i vårt samhälle ska kunna åldras med värdighet. Det är bara synd att den unga generationen kan glömma att få ut en enda spänn ur det systemet innan ni fyllt 75! Men varsågoda! Eller inte.

Och voila! Ett skolsystem som gradvis utarmas på resurser, där skollokaler förfaller och pedagogiska experiment avlöser varandra utan kompassriktning. En skolmiljö där vi avlägsnat kuratorer och skolpsykologer och står handfallna och ser på när larmrapporterna om självmordsbenägna ungdomar står som spön i backen, med ingenting annat än nya bokstavsdiagnoser och alltmer raffinerade lyckopiller att kontra med.
Skolgårdarna har tömts på skolvärdinnor med ökad mobbning som följd – och som om det inte räckte finns internet som gör att mobbningen dessutom följer med hem efter skolan. Och inte heller det klarar vuxenvärlden av att stoppa.

Varsågoda! Här får ni, barn och ungdomar. Det här var tydligen det bästa vi förmådde.
Och jag skäms! Riktigt ordentligt. Det borde vi göra allihop. För vad ska vi egentligen skylla på? Aningslöshet? Brist på kunskap, handlingskraft, visioner?

Jag tycker inte det finns några tillräckligt bra ursäkter. Det duger inte att se på medan ungdomsarbetslösheten stiger, medan unga tjejer går under, medan unga killar dras in i kriminalitet för att samhället inte kan ge dem deras rättmätiga plats.
Vi är skyldiga de unga långt mycket mer än så här.
I alla fall om vi verkligen menar allvar med att de är det viktigaste vi har.


Publicerad i Tidningen Folket den 9 februari 2012

Filosofiskt café för vardagsklurare

Eskilstuna har fått ett Café Sokrates! Ett eget filosofiskt café på folkhögskolan i Munktellstaden där alla vi vardagsklurare och köksbordsfilosofer får komma samman under den första onsdagen varje månad och dryfta de stora frågorna.

Jag vet inte hur många gånger jag avundsjukt läst om filosoficaféer i storstadstidningarnas aktivitetsspalter och innerligt önskat att något sånt skulle kunna uppstå i Eskilstuna.

När det så gjorde det i onsdags kväll ville jag förstås vara på plats. Lite orolig var jag kanske över att mötas av alltför högtravande resonemang om hur Platons idévärld förhåller sig till Kants ”das Ding an sich”. Men den oron var helt obefogad. Det var verkligen precis som utlovat, ett café för precis vem som helst med intresse för filosofiska frågor. Och det visade sig vara både yngre och äldre, både kvinnor och män som lockats dit.

Alla som ville fick först föreslå en filosofisk fråga som de ville ta upp. ”Vad är frihet?” ”Håller det rationella tänkandet på att försvinna?” Går det att avgöra vad som är konst?” Sedan blev det omröstning, och de frågor som fått flest röster grep vi oss sedan an i tur och ordning.

Och diskussionen blev så långt från ett debattprogram i tv som det går att komma – den där sortens program där företrädare för två olika åsikter pratar upprört i munnen på varandra, där ingen någonsin får föra ett resonemang till punkt och där pulsen, till och med hemma i tv-soffan drivs upp till ohälsosamma nivåer.

Här handlade det inte om att ha rätt eller fel, eller att övertyga varandra. I stället blev det ett böljande samtal helt befriat från alla maktanspråk, där olika inlägg hakade i varandra, gav näring till varandra så att frågorna i stället för att uttömmas eller begränsas fylldes på och blev alltmer mångfacetterade.

Det är så märkligt att det finns så få forum för sådana samtal. Och jag tror att det finns en efterfrågan på den sortens forum – om man bara vet om att de finns.

Själv gick jag hem efteråt i kylan under en stjärnklar vinterhimmel, värmd av känslan av att ha varit med om något viktigt.


Publicerad i Tidningen Folket den 3 februari 2012