Som förebilder har de ett enormt ansvar

Så har det då hänt igen. Den här gången var det Whitney Houston, före henne Amy Winehouse, Leslie Carter, och före dem Brittany Murphy, Michael Jackson och Heath Ledger…
Snart är väl överdoser av droger den vanligaste dödsorsaken bland kändisar. Okej, om man ska vara noga råkade en av dem dö av alkoholförgiftning mellan knarkdoserna, men i alla fall…

Det värsta och sorgligaste med kändisar som missbrukar droger är att de riskerar att legitimera det för oss andra vanliga dödliga också. För om till och med den som är rik och framgångsrik, hyllad och älskad ändå anser sig behöva en sådan flyktväg – varför skulle då en vanlig fattig snubbe i förorten välja bort droger ur ett liv där det kanske faktiskt finns verkliga sorger att döva?
Som förebilder har de ett enormt ansvar. Och det bekymrar mig att Whitney Houston låtit de miljoner hon tjänat på sina fans bara slinka vidare ner i knarkmaffians djupa fickor. Jag har svårt att förstå att Kate Moss inte tycks ha något emot att vara en bättre mjölkko för den colombianska knarkkartellen än hon är för modebranschen. Och jag undrar verkligen varför Paris Hilton inte drar sig för att med sina hotellmiljoner och drogvanor hålla den organiserade brottsligheten under armarna.

Jag kan också med oro notera en allt mindre kritisk medierapportering kring kändisars missbruk, inte minst när det gäller våra ”manliga genier” på hemmaplan, Micke Persbrandt, Thorsten Flinck och Andreas Kleerup för att nämna några.
Jag noterar också att det allt oftare ropas på legalisering och att det borde vara vars och ens frihet vad man väljer att göra med sin egen kropp.
Den dagen vi har en värld med rättvisa villkor, så ska jag möjligen instämma. Men någon måste också betala för allt elände som drogmissbruk för med sig. Och så länge som alla tvingas vara med och betala, så länge måste det också få vara allas angelägenhet om vissa sabbar sina liv och kroppar med droger.

Det finns en sak som mer än något annat avskräcker mig när det gäller droger: Det är ju liksom inte i själva pillret, eller pulvret som den där effekten sitter. Det är ju i din egen hjärna som förändringen sker, och du vet aldrig i förväg i vilket skick den återlämnas när ruset är över...
Och jag har tänkt på en annan sak: Är det verkligen det dåliga med droger som man måste varna människor för? Är inte tvärtom det förrädiska med droger just att det finns en positiv aspekt av dem? Så dum är väl ingen att de skulle lockas av något som bara var dåligt och farligt?
Jo, kanske förresten. För nyligen läste jag att det finns en ny drog i England, methoxetamine, som enligt uppgift ska ha som sidoeffekt att den, utöver att vara livsfarlig, får användaren att göra i byxorna. Skita på sig, på ren svenska.
Det måste väl ändå vara det bästa som kunde hända. För när stanken börjar sprida sig i kändiseliten i Hollywood eller kring Stureplan tappar drogerna kanske ändå sin lockelse till sist.
Det är svårt att se att det behövs fler argument för att visa att droger är skit.

Publicerad i Tidningen Folket den 23 februari 2012