Jag tar fram fotbollsmamman i mig

Under en kort men intensiv tid i mitt liv har jag varit fotbollsmamma - ni vet, en som trofast står vid sidlinjen varje match och heeejar och neeejar och peppar och klappar händerna och går in för det hela med fullt engagemang.

Oftast var det vid sidlinjen på Hagängen som jag stod, och följde hemmalagets knattar i sina röda tröjor och för stora kortbyxor. Och även om mina grabbars fotbollskarriär blev väldigt kort, så är jag glad att det var i just det laget de gjorde sina erfarenheter.

När det någon gång bar iväg till stora turneringar råkade man på den där sortens tränare eller lagledare som likt en führer står och skriker och tar till hetsande skrämseltaktik för att hårddrilla småknattar till elitfotbollsspelare.

Så var det aldrig i grabbarnas lag. Där var lagandan och sammanhållningen det viktigaste. "Det gör inget Mellösa, kom igen bara!" löd de uppmuntrande ropen från tränarbänken efter varje baklängesmål. Och det var inte bara tränarens egen grabb och de bästa i laget som fick spela och toppa laget, utan alla turades om att vara filtvärmare på bänken.

Nog blev det många mål i häcken i början, och nog hängde de med huvudena när förlusterna blev för många. Men de lärde sig kämpa tillsammans och med tiden fick de sin beskärda del även av segerns sötma.

Mest glad är jag ändå för allt det andra de fick med sig - sånt som varar mycket längre än en fotbollskarriär.

Så det är ledsamt att en sådan förening - med det sympatiska sättet att ta hand om sina fotbollsknattar - ska ha så kärva tider.

I tanken ställer jag mig där vid sidlinjen igen, tar fram fotbollsmamman i mig och hejar och hoppas att föreningen klarar sig trots allt.


Publicerad i Flens Tidning den 10 februari 2012