Jag lovar högre makter att börja ett nytt liv

Rastlös orolig väntan är min tillvaro just nu. Min dator är hos doktorn. Ligger som bäst på operationsbordet och får sitt innanmäte undersökt och opererat. Jag vet inte om det finns något hopp. Prognosen är dålig, säger doktorn.
I går var allt som vanligt. Jag sa god natt och släckte som jag brukade. Men i morse ville den inte vakna till liv. Blinkade till, hummade lite, men det var allt.
Sedan dess går jag omkring med en avgrund i magtrakten som då och då under dagen gör sig påmind. Allt jag har att förlora: Fotografier från resor, skolarbeten, både mina och barnens, och alla texter jag skrivit de senaste tre åren… Sångtexter, projektplaner, ett helt regissörsprojekt, varenda anteckning från ett helt regiprojekt, mina barns skolarbeten, foton, sångtexter,
Jag kan aldrig återskapa de texter som skrevs i ett helt annat sammanhang, i ett helt annat sinnestillstånd i en annan livssituation, en annan tid, en annan jag. Den där Romanen jag börjat skriva… alltihop har troligen gått förlorat. Och är som bäst på väg till datahimlen.
Det är tid, kreativitet och energi, liv som går förlorat. Och paniken stiger.
Jag vet att jag borde ha gjort backup, att jag borde uppdaterat virusprogrammet. Men det kom alltid något emellan. Något jag bara behövde göra först. Och jag ångrar mig, och lovar högre makter att börja ett nytt och bättre liv, om jag bara kan få mina oersättliga filer tillbaka.
Och i min rastlösa väntan dagdrömmer jag att Stig Larssons romanhjältinna Lisbeth Sahlander kunde kliva ut ur en filmduk och med sitt knivskarpa intellekt och sin matematiska precision rädda min dator tillbaka till de levande, lika framgångsrikt som hon löser mordgåtor… Men jag får nöja mig med att tilltro min datadoktor om att ha en filmhjältinnas krafter. Och fortsätta vänta.
Det är som ett slags död. Ett tag tänker jag att mitt liv hädanefter kommer att delas in i ”före och efter kraschen”.
Den första kvällen utan min dator blir ändå rofylld på något märkligt sätt. Tomheten blir för en stund till en befriande kravlöshet. Enkelhet. Nolläge. Nystart. Nyskapande.
Insikten att det finns någon liten lärdom i alla små förtretligheter, liksom i stora katastrofer. Att moln kan ha silverkant, att problem kan vara förklädda välsignelser.
Och påminnelsen om hur mycket större saker det finns att förlora. Att livet aldrig någonsin kan bo i en dator och i en samling datafiler förlorade i datahimlen.
Till sist är min väntan över och datadoktorn ringer mig med två nyheter: en god och en dålig. Paniken återvänder och jag vågar inte andas förrän han berättat fortsättningen: Att han fått mina förlorade filer att nederstiga från datahimlen och återvända till vår dimension igen! Det behövdes ingen filmhjälte, min datadoktor är min hjälte nu. Mina dyrbara filer ligger nu räddade på ett fickminne i säkert förvar hos honom. Och mitt lugn återvänder. Livet återvänder.
Att datorn var bortom all räddning bekommer mig inte. Tills vidare skriver jag på en av sönernas dator. Den behöver förresten också en backup. Och en uppdatering av virusprogrammet. Jag borde verkligen. Bara inte just nu. Det får bli i morgon. Om jag hinner…


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 mars 2009

Utmaningar är mitt livselixir

Jag älskar utmaningar! Just nu har jag fler än någonsin i min tillvaro, och det är så härligt! Detta att helt uppfyllas av en vision, en idé, ett mål att sträva mot. Och vägen dit – att känna hur man växer med uppgiften, att se hur resultatet växer fram bit för bit, genom oräkneliga timmars möda och engagemang.

Men det får inte gå alltför lätt. Det måste finnas moment av tvekan längs vägen. Tvivel på om man verkligen ska klara det, som sedan utmynnar i en ännu mer riktad viljeansträngning när man ger sig sjutton på att det ska gå om man bara ger allt...

Bitvis under vägen – ett flow utan like, som upphäver tid och rum. Och när man är framme – att upptäcka att man faktiskt inte riktigt är samma person som när man började. Att man lagt till erfarenheter, kunnande och insikt som kanske gör att man står lite stadigare, kanske till och med vågar räta på sig lite extra...

Jag är övertygad om att det här – att utvecklas genom utmaningar – faktiskt också är en djupt mänsklig drivkraft i allmänhet. Kanske en av de starkaste.

Jag tänker på lyckan i en ettårings ögon, som just tagit sina första steg över ett oändligt, farligt, hårt och ödsligt golv – för att landa i en trygg, öppen, leende famn. Sedan är det utmaningen att äta med sked utan att spilla, lära sig springa, hoppa på ett ben, cykla på tre hjul, lära sig alla bokstäverna, sätta ihop dem till ord. Ständigt nya utmaningar, med ständigt högre komplexitetsnivå. Och stoltheten när man högljutt deklarerar ”Kan själv!”

Jag skulle verkligen önska att varje människa fick sin beskärda del av så där lagom svåra utmaningar med jämna mellanrum, för de ger så oerhört mycket. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag påstår att utmaningar kan utgöra skillnaden mellan ett liv som upplevs meningslöst och ett som känns värt att leva.

Arbetslivet har den poängen att det ofta erbjuder just den där sortens utmaningar. Man kan förstås skapa utmaningar för sig själv inom vilket område som helst, oavsett om någon annan frågar efter dem eller inte. Men det är så oändligt mycket svårare. Och eftersom vi i vår kultur gärna identifierar oss med vårt jobb och vårt yrke, är det lättare att koppla avklarade utmaningar till självförtroende om de ligger inom arbetets domäner.

Men nu, i den situation som vårt samhälle befinner sig, är det färre än någonsin som får känna på den där sortens utmaningar. Som ges den där chansen att växa med en uppgift, lära känna sina egna styrkor och svagheter genom direkt erfarenhet, att bygga en identitet och att nå ut i världen med sina skapelser.

Att aldrig få chansen att delta i samhällsbygget genom sin egen kreativitet och sina färdigheter – det är inget annat än att berövas en del av sin livspotential. Och vilken förlust det är för samhället!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 mars 2009