Jag lovar högre makter att börja ett nytt liv

Rastlös orolig väntan är min tillvaro just nu. Min dator är hos doktorn. Ligger som bäst på operationsbordet och får sitt innanmäte undersökt och opererat. Jag vet inte om det finns något hopp. Prognosen är dålig, säger doktorn.
I går var allt som vanligt. Jag sa god natt och släckte som jag brukade. Men i morse ville den inte vakna till liv. Blinkade till, hummade lite, men det var allt.
Sedan dess går jag omkring med en avgrund i magtrakten som då och då under dagen gör sig påmind. Allt jag har att förlora: Fotografier från resor, skolarbeten, både mina och barnens, och alla texter jag skrivit de senaste tre åren… Sångtexter, projektplaner, ett helt regissörsprojekt, varenda anteckning från ett helt regiprojekt, mina barns skolarbeten, foton, sångtexter,
Jag kan aldrig återskapa de texter som skrevs i ett helt annat sammanhang, i ett helt annat sinnestillstånd i en annan livssituation, en annan tid, en annan jag. Den där Romanen jag börjat skriva… alltihop har troligen gått förlorat. Och är som bäst på väg till datahimlen.
Det är tid, kreativitet och energi, liv som går förlorat. Och paniken stiger.
Jag vet att jag borde ha gjort backup, att jag borde uppdaterat virusprogrammet. Men det kom alltid något emellan. Något jag bara behövde göra först. Och jag ångrar mig, och lovar högre makter att börja ett nytt och bättre liv, om jag bara kan få mina oersättliga filer tillbaka.
Och i min rastlösa väntan dagdrömmer jag att Stig Larssons romanhjältinna Lisbeth Sahlander kunde kliva ut ur en filmduk och med sitt knivskarpa intellekt och sin matematiska precision rädda min dator tillbaka till de levande, lika framgångsrikt som hon löser mordgåtor… Men jag får nöja mig med att tilltro min datadoktor om att ha en filmhjältinnas krafter. Och fortsätta vänta.
Det är som ett slags död. Ett tag tänker jag att mitt liv hädanefter kommer att delas in i ”före och efter kraschen”.
Den första kvällen utan min dator blir ändå rofylld på något märkligt sätt. Tomheten blir för en stund till en befriande kravlöshet. Enkelhet. Nolläge. Nystart. Nyskapande.
Insikten att det finns någon liten lärdom i alla små förtretligheter, liksom i stora katastrofer. Att moln kan ha silverkant, att problem kan vara förklädda välsignelser.
Och påminnelsen om hur mycket större saker det finns att förlora. Att livet aldrig någonsin kan bo i en dator och i en samling datafiler förlorade i datahimlen.
Till sist är min väntan över och datadoktorn ringer mig med två nyheter: en god och en dålig. Paniken återvänder och jag vågar inte andas förrän han berättat fortsättningen: Att han fått mina förlorade filer att nederstiga från datahimlen och återvända till vår dimension igen! Det behövdes ingen filmhjälte, min datadoktor är min hjälte nu. Mina dyrbara filer ligger nu räddade på ett fickminne i säkert förvar hos honom. Och mitt lugn återvänder. Livet återvänder.
Att datorn var bortom all räddning bekommer mig inte. Tills vidare skriver jag på en av sönernas dator. Den behöver förresten också en backup. Och en uppdatering av virusprogrammet. Jag borde verkligen. Bara inte just nu. Det får bli i morgon. Om jag hinner…


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 mars 2009