Ingen plats för de sköra

Visst är det helt underbart när man får veta att någon gammal vän eller bekant plötsligt bytt bana i livet, vågat ett utmanande språng eller på annat sätt förändrat tillvaron på ett avgörande sätt – och man plötsligt känner instinktivt att den personen liksom verkar hamnat helt rätt i livet? Det gör mig lika glad varje gång det händer.
Lika glad som man blir över det – lika bedrövad blir man när det motsatta inträffar. När någon man känt och trott haft livet för sig i stället faller handlöst och bortom all räddning och förlorar allt. Lyckligtvis händer det inte lika ofta. Men den här hösten har jag fått vetskap om just ett sånt öde.

Det handlade om en tidigare kollega och vän för många år sedan. Någon jag respekterade för hans klokhet, och beundrade för hans konstnärliga talanger när det gällde både skrivande, teater och konst. En begåvning jag gladeligen skulle gett min högra hand för att själv besitta i samma utsträckning som han.
Som många andra konstnärer var han en känslig själ. Jag vet inte om det var det sköra i honom som till sist brast, eller om det fanns någon annan anledning. Men något fick honom att överge livet och fly in i drogernas värld. Och där är han nu. Berövad sin begåvning och sin framtid. Sin personlighet, drivkraft och livsvilja. Allt det som gjorde honom till den han var, den jag en gång kände. Men dessutom berövad sitt hem och sina anhöriga. De når honom inte längre med sina räddningsförsök. Allt han numera bryr sig om finns i drogerna han tar.
Jag vet inte var han finns. När jag senast hörde något om honom hade han sitt hem ute någonstans, i en park, på en bänk. Han var sjuk, men ville inte ha vård. Och hur han överlever nu när kylan är här vet jag inte.
I stället för att vara den firade dramatikern vars verk vann tävlingar och utmärkelser och spelades på nationalscenen, den begåvade konstnären som medverkade på jurybedömda konstutställningar på aktade museer – så är han nu kanske någon som folk bespottar och förnedrar när de går förbi, kastar glåpord efter, eller äcklas och förfäras av - eller bara passerar utan en blick, som om han inte fanns.
Och nu är det jul. Kanske är han en av dem som får förödmjuka sig inför någon kändis på fallrepet som vill öka sitt goodwillkapital genom att anordna jippobetonade och medieövervakade hjälpinsatser för hemlösa. Jag vet att han skulle föraktat sånt.

Jag har ingen aning om vad det är som driver en människa till att hamna i ett sånt liv som det han nu lever. Om det nu kan kallas för ett liv. Hur drogernas makt kan vara så stark att de tar över allt det som är levande inom en människa. Men jag tror inte bara att ansvaret är den enskildes.
För det finns ett annat sorgligt faktum: Vårt samhälle erbjuder så snäva livsramar att människor som är sköra, konstnärliga eller annorlunda inte får plats. Och det är något vi alla förlorar på.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 december 2008

"Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus"

Så uppmanar oss det slitna uttrycket.

Men varför måste vi egentligen envisas med att vara så rädda för lite mörker? För grå november, och dassig halvdager som aldrig riktigt vill övergå i dagsljus. Och varför ska vi envisas med att kräva att livet ständigt ska vara som ett glättat magasin med färgglada bilder.

Ibland är livet oförglömliga upplevelser, livsavgörande möten och enastående ögonblick. Men om det yttre livet aldrig får vara händelsefattigt, grått och stilla – hur ska de yttre erfarenheterna då kunna smältas och omvandlas till rikedomar på insidan? Bli till stora sanningar och djup livsvisdom.
Jag tror inte livet ska vara ständig aktivitet och omedelbar behovstillfredsställelse i alla lägen. Ibland måste det vara precis tvärtom: Vara, vila och vänta in. I visshet om att allt har sin tid.
Måste det vara så farligt egentligen?

Jag tänker sluta förbanna mörkret. Men jag tror jag skiter i att tända några ljus. Den här gången väljer jag att lära mig mörkerseende i stället. I stället för färgglada inomhusodlade blommor väljer jag årstidens frostnupna fröställningar. Och i stället för glossiga söndagsmagasin med glittrande feststämning väljer jag trycksvärtade dagstidningar med vardagsfyllning. Ja, varför inte?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket i november 2008

En idiotins masspsykos

Allt oftare slås jag av tanken att vi i vår civilisation håller på att gå miste om något ovärderligt. Något som det snart kommer att vara för sent att ta tillbaka.
Under min korta höstsemester i Paris nyligen slog det mig igen.

Med mig på resan hade jag en bok jag fått låna om odödliga storheter och vilka Parismiljöer de befolkat under sin levnad. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Ernest Hemingway, Charles Baudelaire och Pablo Picasso…

Den där boken fick mig att fundera på vilka odödliga storheter vi i vår tid kommer att prisa in i eftervärlden. Vår tids mest spektakulära bloggare, som törs säga fulast saker i tv? Programledarna i de mest folkliga underhållningsprogrammen? De ungdomsförebilder som håller sig med dyrast handväskor och spritnotor på krogen, eller som avtjänat flest fängelsestraff för knarkbrott?
Jo, visst har vi stora tänkare och författare och nobelpristagare i våra dagar också. Men de har väl närmast förpassats till farstun, medan det kulturella vardagsrummet ockuperats av det lättköpta, lättsvalda och lika lättspydda.

Tidigare gav man ut brevsamlingar med stora tänkare och författares inbördes korrespondens. Men vem ska ge ut sådana samlingar i framtiden? Och vad skulle de innehålla? Bråttommail och snabb-sms, skrivna utan litterär finess? Nej, kanske inte.

Apropå odödlighet - varifrån kommer vår tids odödliga citat och bevingade ord? Ur litteraturens klassiker? Nej, knappast. Numera är det tv-reklamens insmickrande uttryck som hamnar på var mans läppar. Och inte heller det är väl kanske något att samla i en bok?

Jag befarar att allt det här är tecken på att den Gutenbergska eran, det skrivna språkets, den goda litteraturens, kunskapens och den reflekterade tankens tidevarv för evigt är på väg att ta slut. Dö, och ersättas av en ny era där de skrivna orden bara spelar andrafiolen och får bli ackompanjemang till förföriska, känslomanipulerande rörliga bilder och tomma budskap.
En era där tv-mediet styr i ensamt majestät. En idiotins masspsykos utan motvikt.

Men jag tänker spjärna emot så länge jag kan, fortsätta skriva så mycket jag orkar, i hopp om att det ändå finns en plats för det skrivna ordet, för de odödliga tegelstensromanerna och de tänkande storheterna även i en avlägsen framtid. Och att det i stället är den kladdiga dum-tv-eran som blir en parantes i vår kulturella världshistoria.
Hur det blir beror på hur vi väljer.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 4 december 2008