"Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus"

Så uppmanar oss det slitna uttrycket.

Men varför måste vi egentligen envisas med att vara så rädda för lite mörker? För grå november, och dassig halvdager som aldrig riktigt vill övergå i dagsljus. Och varför ska vi envisas med att kräva att livet ständigt ska vara som ett glättat magasin med färgglada bilder.

Ibland är livet oförglömliga upplevelser, livsavgörande möten och enastående ögonblick. Men om det yttre livet aldrig får vara händelsefattigt, grått och stilla – hur ska de yttre erfarenheterna då kunna smältas och omvandlas till rikedomar på insidan? Bli till stora sanningar och djup livsvisdom.
Jag tror inte livet ska vara ständig aktivitet och omedelbar behovstillfredsställelse i alla lägen. Ibland måste det vara precis tvärtom: Vara, vila och vänta in. I visshet om att allt har sin tid.
Måste det vara så farligt egentligen?

Jag tänker sluta förbanna mörkret. Men jag tror jag skiter i att tända några ljus. Den här gången väljer jag att lära mig mörkerseende i stället. I stället för färgglada inomhusodlade blommor väljer jag årstidens frostnupna fröställningar. Och i stället för glossiga söndagsmagasin med glittrande feststämning väljer jag trycksvärtade dagstidningar med vardagsfyllning. Ja, varför inte?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket i november 2008