En idiotins masspsykos

Allt oftare slås jag av tanken att vi i vår civilisation håller på att gå miste om något ovärderligt. Något som det snart kommer att vara för sent att ta tillbaka.
Under min korta höstsemester i Paris nyligen slog det mig igen.

Med mig på resan hade jag en bok jag fått låna om odödliga storheter och vilka Parismiljöer de befolkat under sin levnad. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Ernest Hemingway, Charles Baudelaire och Pablo Picasso…

Den där boken fick mig att fundera på vilka odödliga storheter vi i vår tid kommer att prisa in i eftervärlden. Vår tids mest spektakulära bloggare, som törs säga fulast saker i tv? Programledarna i de mest folkliga underhållningsprogrammen? De ungdomsförebilder som håller sig med dyrast handväskor och spritnotor på krogen, eller som avtjänat flest fängelsestraff för knarkbrott?
Jo, visst har vi stora tänkare och författare och nobelpristagare i våra dagar också. Men de har väl närmast förpassats till farstun, medan det kulturella vardagsrummet ockuperats av det lättköpta, lättsvalda och lika lättspydda.

Tidigare gav man ut brevsamlingar med stora tänkare och författares inbördes korrespondens. Men vem ska ge ut sådana samlingar i framtiden? Och vad skulle de innehålla? Bråttommail och snabb-sms, skrivna utan litterär finess? Nej, kanske inte.

Apropå odödlighet - varifrån kommer vår tids odödliga citat och bevingade ord? Ur litteraturens klassiker? Nej, knappast. Numera är det tv-reklamens insmickrande uttryck som hamnar på var mans läppar. Och inte heller det är väl kanske något att samla i en bok?

Jag befarar att allt det här är tecken på att den Gutenbergska eran, det skrivna språkets, den goda litteraturens, kunskapens och den reflekterade tankens tidevarv för evigt är på väg att ta slut. Dö, och ersättas av en ny era där de skrivna orden bara spelar andrafiolen och får bli ackompanjemang till förföriska, känslomanipulerande rörliga bilder och tomma budskap.
En era där tv-mediet styr i ensamt majestät. En idiotins masspsykos utan motvikt.

Men jag tänker spjärna emot så länge jag kan, fortsätta skriva så mycket jag orkar, i hopp om att det ändå finns en plats för det skrivna ordet, för de odödliga tegelstensromanerna och de tänkande storheterna även i en avlägsen framtid. Och att det i stället är den kladdiga dum-tv-eran som blir en parantes i vår kulturella världshistoria.
Hur det blir beror på hur vi väljer.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 4 december 2008