2008/02/28

Jag tänker se över mina fotavtryck

Det händer emellanåt att jag drabbas av ett intensivt sug efter att komma ut i naturen. Det är som om någonting inom mig får hemlängtan. Särskilt känner jag så när det är årstidsväxlingar på gång. Jag vill följa de där tecknen och skiftningarna på nära håll, känna nyanserna och knyta an till allt omkring mig.
Den där känslan drabbade mig så sent som i lördags när vårhimlen lyste illblå utanför fönstret och vinden sög i ordentligt. Jag hade knappt satt min fot i skogen sedan i höstas, men nu bara måste jag. Min man har samma känsla för skogsutflykter som jag, så vi packade matsäck, klädde oss varmt och gav oss iväg. Ut till skogs, till ett naturreservat där vi faktiskt aldrig varit förut.

Först, civilisationen, med vägar och bebodda hus. Stumhet i fötterna, smärta i lungorna innan de vant sig vid den kyliga luften och gångtempot. Sedan, längre in i skogen, det oförklarliga lugnet som alltid inträder när jag finner mig omgiven av stora trygga granar. Lättheten i stegen när jag får lämna vägarnas grus och vika av in på mjuka stigar. Och lyckan att höra kvillrande vårfågelsång och att lägga kinden mot solvarm mossa...
Strax intill det där naturreservatet fanns en källa där vi stannade och drack. Isande kallt och kristallklart vatten direkt från jordens innanmäte. Jag tror aldrig att vatten har smakat så oslagbart gott som det gjorde just där och då. Vi blev stående vid den där källan en bra stund, som i ett slags vördnad. Solstrålarna silade sitt ljus mellan granarna och la ett skimmer över alltsammans.

Det är vid sådana tillfällen som den hotande klimatkatastrofen blir så påtaglig att den känns i kroppen, som en dov smärta. En tagg av sorg som river i en från insidan. Att stå där mitt i den vackra vilda vördnadsbjudande naturen och veta att allt är under hot. Att katastrofen redan har börjat, men inte veta vilka offer den kommer att skörda. Man drabbas av en instinktiv önskan att beskydda allt det där omkring en – och en sorg över att man inte förmår.
På papperet är ju katastrofens motrecept så löjligt enkelt att varenda människa med hyfsad allmänbildning kan rabbla det utantill. Den teknik vi behöver finns redan tillgänglig. Och ändå har våra politiker på världsarenan så förbannat svårt för att sätta ner foten och kräva att alla följer det där receptet. Det är nog det sorgligaste av allt. Hur mycket mer katastrof behöver de för att förmå sig att agera med kraft? Och har de tänkt ut vilken bortförklaring de ska ge kommande generationer om de inte agerar?

Även om min lilla insats är en droppe i havet så tänker jag bli ännu bättre på att se över mina fotavtryck i miljön. På sätt och vis är det kanske inget annat än ett slags avlatshandel för att rädda det egna samvetet. Men då må det vara så. Jag vill i alla fall kunna säga till mina efterlevande att jag gjorde mitt till för att följa det där i grunden ganska enkla receptet.
Det bestämde jag mig för där uppe vid den där källan.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 februari 2008

2008/02/21

Violer och idéer kräver samma mylla

Häromdagen kom den – kände ni det? Den där allra första känslan av vår, av farväl till mörkret, en kvillrande känsla, ett pirr i bröstet av förväntan inför de bästa av årstider som nu ligger framför oss. Oskrivna kalenderblad, dagar av möjligheter.

Den där lusten att lägga dystra dagar bakom sig och blicka mot ljuset, mot det som ligger framför.

Den tidning du nu håller i din hand är en bilaga från Tidningen Folket som delas ut till alla hushåll i Flen.

Sveriges tråkigaste stad, som den nyligen utnämndes till. Och det finns kanske visst fog för en sådan bild.

Men den här gången har vi sökt efter motbilderna, och lyft fram några satsningar, visioner och spännande initiativ. Och de har inte varit svåra att hitta.

Idéer finns det gott om. Men det är väl med idéer som med violer – de behöver också en lämplig mylla för att kunna överleva och växa sig riktigt livskraftiga och starka.
Violer behöver sol, näring, vatten och rätt kemisk sammansättning i jorden för att trivas. Och på något sätt har tydligen inte Flens mylla riktigt det som behövs, har det visat sig. Det har visst något med kemin att göra.

Men hur är det egentligen med idéer? Jag vet inte, men jag tänker mig att det kanske är ungefär samma saker de behöver. Men vilka komponenter och faktorer är det som ger näring, sol och rätt kemi och skapar den där gynnsamma myllan där idéer frodas? Vad är det för magiskt recept som fungerar?

Jag har inga bra svar på den frågan. Jag står ännu inte tillräckligt stadigt i Flensmyllan för att kunna bedöma det. Och kanske finns det heller inga enkla svar, och kanske inte heller några som är Flensspecifika.

Nog kan man tänka sig att de flesta idéer går under om de alltför ofta stångar pannan blodig mot Jantelag, missundsamhet, avundsjuka och rigid rädsla för förändring.
Men ibland är det också de idéer som möter hårdast motstånd som växer sig starkast och får mest vind i seglen när tiden väl hunnit ikapp dem.

Nej, jag har som sagt inga svar på frågan om vilken mylla som idéer mår bäst i. Men jag tror att frågan är nödvändig – både i Flen och på andra håll.


Tidigare publicerad i en bilaga till Tidningen Folket den 21 februari 2008

2008/02/14

Dags att fulförklara girigheten på allvar

De senaste månaderna har jag känt mig jagad som ett villebråd av konsumtionshetsande budskap och folk som rycker och sliter i mina pengar. Det är värre än någonsin!

Att flytta innebär uppenbarligen att man bli måltavla för alla som vill muta in nya målgrupper, knattra in nya kunder i sitt dataregister eller helt enkelt bara tjäna en hacka.
Mitt nya, ännu inte nixade telefonnummer är redan sönderringt av tuggummituggande försäljartjejer, som med inrepeterade fraser och röster utan närvaro erbjuder förmånliga paketlösningar till varje tänkbart livsbehov som jag inte har.

Men i stället för raka besked lindar de numera in sina säljbudskap som ulvar i marknadsundersökningens fårakläder. Och som tack för sin medverkan erbjuds man en belöning som visar sig vara en prenumeration på något man aldrig velat ha – och som tar en hel del av ens dyrbara tid i anspråk när man sedan vill bli av med densamma.

I andra fall blir man bombarderad med alla de finstilta detaljerna i ett avtal man aldrig bett om att teckna - för att halvannan minut senare uppmanas att acceptera. Mitt standardsvar brukar bli att jag inte gör affärer per telefon, utan att få på papper först vad det är för avtal jag går in i. Men naturligtvis kommer det aldrig några papper med snigelposten – eftersom säljandet aldrig har till syfte att tillfredsställa mina behov, utan bara någon annans girighet.

Eller så gör konsumtionshetsarna som min bredbandsleverantör: Skickar en bekräftelse på en ändring som jag aldrig beställt, och hoppas på att jag a) inte ska upptäcka att räkningarna plötsligt blivit dyrare, b) snällt ska betala ändå utan att knussla, eller c) bli förbannad, men inte ha tid att ringa, krångla och ändra tillbaka.

Det är nog det allra fulaste: Att utnyttja människors brist på tid för att snuva dem på pengar. Det kan vara människor på väg in i väggen av övertidsarbete, utsjasade av dubbelarbete, eller sönderstressade av krav och åtaganden. Med vardagsbekymmer och livssorger. Men det hindrar inte konsumtionsfascisterna från att komma sättande med sina falska lyckolöften och lägga sten på börda.

Finns det någon som längre minns när man gjorde affärer med ett fast och hederligt handslag?
När det var öppna kort och raka puckar som gällde. Eller har man kanske alltid försökt lura varandra med köpvillkor som lovar runt och storstilat, men som håller tunt i det finstilta? Är det bara min blåögda illusion att det var bättre förr? Före "Wealth Builder" och "Share Tracker" och de andra feta bonusavtalens tid som släppte fältet fritt för girigheten.

Men nu har jag fått nog. Jag ska nixa min telefon och sätta skylt på min nya brevlåda att jag inte vill ha fler av konsumtionshetsarnas glättade budskap.
Och det är dags att fulförklara girigheten på allvar igen. Trycka ner dess hejdlöst hungriga tryne tillbaka i den smuts där det hör hemma.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 februari 2008