Dags att fulförklara girigheten på allvar

De senaste månaderna har jag känt mig jagad som ett villebråd av konsumtionshetsande budskap och folk som rycker och sliter i mina pengar. Det är värre än någonsin!

Att flytta innebär uppenbarligen att man bli måltavla för alla som vill muta in nya målgrupper, knattra in nya kunder i sitt dataregister eller helt enkelt bara tjäna en hacka.
Mitt nya, ännu inte nixade telefonnummer är redan sönderringt av tuggummituggande försäljartjejer, som med inrepeterade fraser och röster utan närvaro erbjuder förmånliga paketlösningar till varje tänkbart livsbehov som jag inte har.

Men i stället för raka besked lindar de numera in sina säljbudskap som ulvar i marknadsundersökningens fårakläder. Och som tack för sin medverkan erbjuds man en belöning som visar sig vara en prenumeration på något man aldrig velat ha – och som tar en hel del av ens dyrbara tid i anspråk när man sedan vill bli av med densamma.

I andra fall blir man bombarderad med alla de finstilta detaljerna i ett avtal man aldrig bett om att teckna - för att halvannan minut senare uppmanas att acceptera. Mitt standardsvar brukar bli att jag inte gör affärer per telefon, utan att få på papper först vad det är för avtal jag går in i. Men naturligtvis kommer det aldrig några papper med snigelposten – eftersom säljandet aldrig har till syfte att tillfredsställa mina behov, utan bara någon annans girighet.

Eller så gör konsumtionshetsarna som min bredbandsleverantör: Skickar en bekräftelse på en ändring som jag aldrig beställt, och hoppas på att jag a) inte ska upptäcka att räkningarna plötsligt blivit dyrare, b) snällt ska betala ändå utan att knussla, eller c) bli förbannad, men inte ha tid att ringa, krångla och ändra tillbaka.

Det är nog det allra fulaste: Att utnyttja människors brist på tid för att snuva dem på pengar. Det kan vara människor på väg in i väggen av övertidsarbete, utsjasade av dubbelarbete, eller sönderstressade av krav och åtaganden. Med vardagsbekymmer och livssorger. Men det hindrar inte konsumtionsfascisterna från att komma sättande med sina falska lyckolöften och lägga sten på börda.

Finns det någon som längre minns när man gjorde affärer med ett fast och hederligt handslag?
När det var öppna kort och raka puckar som gällde. Eller har man kanske alltid försökt lura varandra med köpvillkor som lovar runt och storstilat, men som håller tunt i det finstilta? Är det bara min blåögda illusion att det var bättre förr? Före "Wealth Builder" och "Share Tracker" och de andra feta bonusavtalens tid som släppte fältet fritt för girigheten.

Men nu har jag fått nog. Jag ska nixa min telefon och sätta skylt på min nya brevlåda att jag inte vill ha fler av konsumtionshetsarnas glättade budskap.
Och det är dags att fulförklara girigheten på allvar igen. Trycka ner dess hejdlöst hungriga tryne tillbaka i den smuts där det hör hemma.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 februari 2008