Jag tänker se över mina fotavtryck

Det händer emellanåt att jag drabbas av ett intensivt sug efter att komma ut i naturen. Det är som om någonting inom mig får hemlängtan. Särskilt känner jag så när det är årstidsväxlingar på gång. Jag vill följa de där tecknen och skiftningarna på nära håll, känna nyanserna och knyta an till allt omkring mig.
Den där känslan drabbade mig så sent som i lördags när vårhimlen lyste illblå utanför fönstret och vinden sög i ordentligt. Jag hade knappt satt min fot i skogen sedan i höstas, men nu bara måste jag. Min man har samma känsla för skogsutflykter som jag, så vi packade matsäck, klädde oss varmt och gav oss iväg. Ut till skogs, till ett naturreservat där vi faktiskt aldrig varit förut.

Först, civilisationen, med vägar och bebodda hus. Stumhet i fötterna, smärta i lungorna innan de vant sig vid den kyliga luften och gångtempot. Sedan, längre in i skogen, det oförklarliga lugnet som alltid inträder när jag finner mig omgiven av stora trygga granar. Lättheten i stegen när jag får lämna vägarnas grus och vika av in på mjuka stigar. Och lyckan att höra kvillrande vårfågelsång och att lägga kinden mot solvarm mossa...
Strax intill det där naturreservatet fanns en källa där vi stannade och drack. Isande kallt och kristallklart vatten direkt från jordens innanmäte. Jag tror aldrig att vatten har smakat så oslagbart gott som det gjorde just där och då. Vi blev stående vid den där källan en bra stund, som i ett slags vördnad. Solstrålarna silade sitt ljus mellan granarna och la ett skimmer över alltsammans.

Det är vid sådana tillfällen som den hotande klimatkatastrofen blir så påtaglig att den känns i kroppen, som en dov smärta. En tagg av sorg som river i en från insidan. Att stå där mitt i den vackra vilda vördnadsbjudande naturen och veta att allt är under hot. Att katastrofen redan har börjat, men inte veta vilka offer den kommer att skörda. Man drabbas av en instinktiv önskan att beskydda allt det där omkring en – och en sorg över att man inte förmår.
På papperet är ju katastrofens motrecept så löjligt enkelt att varenda människa med hyfsad allmänbildning kan rabbla det utantill. Den teknik vi behöver finns redan tillgänglig. Och ändå har våra politiker på världsarenan så förbannat svårt för att sätta ner foten och kräva att alla följer det där receptet. Det är nog det sorgligaste av allt. Hur mycket mer katastrof behöver de för att förmå sig att agera med kraft? Och har de tänkt ut vilken bortförklaring de ska ge kommande generationer om de inte agerar?

Även om min lilla insats är en droppe i havet så tänker jag bli ännu bättre på att se över mina fotavtryck i miljön. På sätt och vis är det kanske inget annat än ett slags avlatshandel för att rädda det egna samvetet. Men då må det vara så. Jag vill i alla fall kunna säga till mina efterlevande att jag gjorde mitt till för att följa det där i grunden ganska enkla receptet.
Det bestämde jag mig för där uppe vid den där källan.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 februari 2008