Att ta tempen på sitt tidevarv

Jag har en särskild förkärlek för den sortens årskrönikor och sammanfattningar som hör den här årstiden till. Nu är de dessutom ännu fler än vanligt, när det är ett helt decennium vi ska lägga bakom oss.

Det är så fascinerande med de där summeringarna när man får lyfta blicken ur den dagliga nyhetsfloden och ser hur små händelser passar in i stora sammanhang, hur lösryckta skeenden bildar mönster i den väv som är vår samtid, vårt historiska nu. Det handlar om att försöka ringa in sin levnadskontext, att avläsa och ta temperaturen på sitt eget tidevarv, medan man fortfarande lever mitt i det.

Det är också roligt att sätta sitt eget lilla liv i relation till samtiden – bli klar över i vilken utsträckning man omedvetet anpassat sig till rådande trender och normer och i vilka avseenden man är helt av banan - och kanske också vill vara det.

Men det mest spännande är att i de små och stora världshändelserna, kulturfenomenen och tankeströmningarna försöka urskilja de viktiga stråk och linjer som kommer att leda in i framtiden. Skilja väsentligt från strunt och på grundval av det förflutna säga något om det kommande.

Den här gången är det svårare än någonsin att sia om vart världen kommer att ta vägen med oss. Varje trend bär som alltid på fröet till sin mottrend och det är omöjligt att förutspå det ögonblick när pendeln svänger över i sin motsats. Inte heller kan jag bestämma mig för om jag tänker vara pessimist eller optimist inför vårt gryende 10-tal.

Vad blir följderna av fiaskot i Köpenhamn? Klimatbacklash bland vanligt folk också – när nu ändå makthavarna inte tagit sitt ansvar? Eller revanschlusta som gör att världsmedborgarna tar täten i klimatkampen och ger fingret åt makthavarna?

Vad kommer den ekonomiska krisen att göra med oss? Blir vi ännu mer shoppinggalna ju mindre vi egentligen har råd att handla för? Eller byter vi till en annan livsstil där vi finner lyckan på annat sätt än genom att köpa den?

Och efter allt nyckelhålstittande på folks privatliv i webbcam-världen och dokusåpasvängen – kommer det att leda till en mottrend där hemmet blir heligt och nyintegritet ett nyckelord i tiden? Jag hoppas sannerligen det. Liksom jag hoppas att fördumningen i medieutbudet nått sin kulmen och ersätts av ett förnyat intresse för intelligens, förnuft och kunskap.

Ja, faktiskt - med risk för att verka naiv och rentav just dum tror jag att jag ska bestämma mig för att välja den utopiska framtidsvisionen i alla fall. För skulle det ändå gå åt pipsvängen - att oljan tar slut eller att jorden går under 2011 - så gör det i alla fall att vägen dit blir lite roligare.

Och visst är det ändå lite spännande med ett helt nytt och oskrivet stycke tid som breder ut sig framför oss? Ett som vi faktiskt har möjlighet att vara medskapare i.

Gott nytt decennium!


Tidigare publicerat i Tidningen Folket den 31 december 2009

Jag önskar att jag varit lika modig

Under en tågluff för många år sedan hyrde jag rum hemma hos en vanlig familj i en stad vid Medelhavet. Ett till synes trevligt par med en liten son i sjuårsåldern som själva bodde vägg i vägg med uthyrningsrummet.

Sent en kväll hörde jag föräldrarnas arga röster, på ett språk jag inte förstod. Rösterna stegrades och blandades med pojkens, som var ljusare men full av rädsla. Och därpå hördes ljudet av en smäll med öppen hand – en hård smäll som följdes av flera, och föräldrarnas röster dränktes i pojkens hjälplösa högljudda gråt.

Jag vet inte hur länge det pågick. Men inne i mitt rum höll jag på att explodera. Jag ville tillkalla polisen – men det hade tjänat föga till i ett land där barnmisshandel är tillåtet. Jag ville rusa ut till föräldrarna och kräva att de slutade bråka med pojken, kräva pengarna tillbaka för rummet och ta min packning och gå. Och mest av allt ville jag rädda pojken därifrån. Men jag gjorde ingenting. Lät bara misshandeln och pojkens maktlösa gråt fortsätta på andra sidan väggen utan att ingripa.

Alldeles nyligen berättade en kompis att hon just råkat ut för en liknande sak. Från grannlägenheten ovanför hörde hon sent en kväll hur ett barn, troligen den äldre av flickorna i familjen, blev slagen med ett bälte. Det vinande ljudet, den dova träffen och den kvävda gråten i kudden vittnade om att det var vad som pågick där ovanför.

Driven av ren ilska stövlade min kompis ut från sin lägenhet, upp för trapporna och bankade på dörren hos grannen. Efter en stunds tissel innanför öppnades dörren och grannarna såg frågande på henne. ”Det låter som att någon blir slagen inne hos er! Om jag hör det en enda gång till, så ringer jag polisen!”

När det var sagt stövlade hon lika bestämt nedför trappan och in till sig igen. Först då, när hon låst dörren om sig, blev hon rädd och undrade vad hon gjort, varifrån hon egentligen fick modet, och vad som skulle hända härnäst.

Men från lägenheten ovanför har det varit tyst alltsedan dess. Inget mer vinande från något bälte, och ingen mer gråt i kudden.

Jag är så full av beundran för det hon gjorde. Trots att hon egentligen kanske inte hade vågat om hon tänkt efter först. Och jag önskar att jag hade varit lika modig den gången då jag råkade ut för samma sak.

Tänk om alla som hörde, såg eller anade den här sortens illdåd i det tysta inte svarade med tystnad, och lät rädslan bestämma – utan i stället la sig i, knackade på och sa ifrån. Hur många barn skulle slippa få sina liv märkta av misshandel, hur många kvinnoliv skulle kunna räddas?

För den där lilla flickan som grät i kudden kanske hela livet fick en ny början den där kvällen – en mörk kväll i november när en livslevande ängel bankade på hennes dörr och fick bältesslagen att för alltid upphöra.



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december 2009

Svårt att skylla på någon annan

Att sopa framför egen dörr är nyckeln till ett framgångsrikt klimatarbete. Det läste jag någonstans nyligen.
Och nu när klimatfrågan är hetare än någonsin - när, om inte nu, skulle man passa på att se över sitt ekologiska footprint, tänkte jag när jag läst det där.
Jag gjorde ett sånt där test på nätet och fick veta att jag ensam står för ett årligt koldioxidutsläpp på fem ton - trots att jag släpar mina pelletssäckar i tid och otid. Och då hamnar jag ändå snäppet under genomsnittet i vårt land.
Men om hela jordens befolkning anammade min nuvarande livsstil skulle det innebära problem med den globala vattenförsörjningen, störningar i ekosystemen och risk för utrotning av en mängd djur och växtarter, och en höjd havsnivå, fick jag veta i det där testet.
Då blir det svårt att skylla på någon annan. Svårt att tänka att andra får ändra sig så att jag kan fortsätta som förut. Svårt att bara lämna över ansvaret till världens ledare och avsäga sig delaktigheten i hur framtiden blir.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 december 2009

Plötsligt återfår erotiken sin laddning

Det drar en ny farsot över landet. Förutom svininfluensan är nu också vampyrfebern över oss. Det är vampyrer i tv-serier, vampyrer i böcker och vampyrer på film. Nyligen kom det till och med en avhandling om de bleksiktiga, blodtörstiga, vasstandade varelserna.

Febertoppar av det här slaget har blossat upp lite då och då alltsedan 1800-talets första romantiska vampyrsagor. Men vad är det i vår tid som bäddat för vampyrernas starka återtåg?

En del forskare eller psykoterapeuter menar att det handlar om de existentiella frågorna, om farlighet som går att tämja, eller om ren eskapism. Jag tror förklaringen är enklare än så. Jag tror den stavas S-E-X.

Den unga målgrupp där vampyrfebern blossat upp som hetast har vuxit upp i en medievärld som fullkomligt exploderat av sexuella budskap. Kommersiell skvallerpress som säljer på sexuella budskap, sexualiserad reklam, sexistiska musikvideor, dokusåpor där sex spelar huvudrollen och lättillgänglig porr på internet.

Men för varje gång en tidning väljer SEXCHOCK som rubrikord, för varje gång en ny musikvideo visar juckande underliv i minimala underkläder, för varje gång en kamera i Big Brother-huset fångar upp och kablar ut bilder av ett nytt par under ett guppande täcke – för varje gång urvattnas och töms erotiken lite mer på sin innebörd, laddning och magi.

Och ju mer den trivialiseras i medierna, desto mer går beteendet också samma väg. Sex blir något man gör bara för att man ska, för att man kan, eller för att man bara inte orkade säga nej. För att man inte ville gå hem ensam, för att man behövde skingra tankarna, döva känslorna, eller nöjde sig med att ta hem tröstpriset när drömdejten gick hem med någon annan.

Det är där vampyrerna kommer in i bilden. Sex med en vampyr kan vara dödligt. Därför är det förbjudet. I en tid av gräns- och normlöshet reser vampyrerna nya hinder för den omedelbara utlevelsen – och plötsligt återfår erotiken sin laddning, spänning och magi.

Men jag tror det finns andra sätt.

Jag tror absolut på sex före äktenskapet, och jag har inget principiellt att invända mot sex för en natt, om två personer, eller för den delen flera, skulle ha lust med det. Sex är ett språk, ett uttryckssätt. Inte nödvändigtvis för kärlek, men för kärlek också. Och egentligen – borde inte erotiken vara den ädlaste av konstformer? Jag menar, tala om skapelseakt!

Men jag tror också: Om man inte känner fascinationen, nyfikenheten, lyckan över att möta en annan människa, om än bara för några timmar... Om sex reduceras till något lika trivialt som ett träningspass – det är kanske då man hellre skulle avstå. I stället för att utarma och solka ner sitt språk och sina verktyg som man också behöver när kärleken drabbar.

Jag tror det är ett sätt för laddningen och spänningen att fortsätta finnas. Även utan vampyrfeber.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 december 2009