Jag önskar att jag varit lika modig

Under en tågluff för många år sedan hyrde jag rum hemma hos en vanlig familj i en stad vid Medelhavet. Ett till synes trevligt par med en liten son i sjuårsåldern som själva bodde vägg i vägg med uthyrningsrummet.

Sent en kväll hörde jag föräldrarnas arga röster, på ett språk jag inte förstod. Rösterna stegrades och blandades med pojkens, som var ljusare men full av rädsla. Och därpå hördes ljudet av en smäll med öppen hand – en hård smäll som följdes av flera, och föräldrarnas röster dränktes i pojkens hjälplösa högljudda gråt.

Jag vet inte hur länge det pågick. Men inne i mitt rum höll jag på att explodera. Jag ville tillkalla polisen – men det hade tjänat föga till i ett land där barnmisshandel är tillåtet. Jag ville rusa ut till föräldrarna och kräva att de slutade bråka med pojken, kräva pengarna tillbaka för rummet och ta min packning och gå. Och mest av allt ville jag rädda pojken därifrån. Men jag gjorde ingenting. Lät bara misshandeln och pojkens maktlösa gråt fortsätta på andra sidan väggen utan att ingripa.

Alldeles nyligen berättade en kompis att hon just råkat ut för en liknande sak. Från grannlägenheten ovanför hörde hon sent en kväll hur ett barn, troligen den äldre av flickorna i familjen, blev slagen med ett bälte. Det vinande ljudet, den dova träffen och den kvävda gråten i kudden vittnade om att det var vad som pågick där ovanför.

Driven av ren ilska stövlade min kompis ut från sin lägenhet, upp för trapporna och bankade på dörren hos grannen. Efter en stunds tissel innanför öppnades dörren och grannarna såg frågande på henne. ”Det låter som att någon blir slagen inne hos er! Om jag hör det en enda gång till, så ringer jag polisen!”

När det var sagt stövlade hon lika bestämt nedför trappan och in till sig igen. Först då, när hon låst dörren om sig, blev hon rädd och undrade vad hon gjort, varifrån hon egentligen fick modet, och vad som skulle hända härnäst.

Men från lägenheten ovanför har det varit tyst alltsedan dess. Inget mer vinande från något bälte, och ingen mer gråt i kudden.

Jag är så full av beundran för det hon gjorde. Trots att hon egentligen kanske inte hade vågat om hon tänkt efter först. Och jag önskar att jag hade varit lika modig den gången då jag råkade ut för samma sak.

Tänk om alla som hörde, såg eller anade den här sortens illdåd i det tysta inte svarade med tystnad, och lät rädslan bestämma – utan i stället la sig i, knackade på och sa ifrån. Hur många barn skulle slippa få sina liv märkta av misshandel, hur många kvinnoliv skulle kunna räddas?

För den där lilla flickan som grät i kudden kanske hela livet fick en ny början den där kvällen – en mörk kväll i november när en livslevande ängel bankade på hennes dörr och fick bältesslagen att för alltid upphöra.



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december 2009