Attitydinkontinent - men ingen åsiktstaliban

För en inbiten språknörd är det en av årets höjdpunkter när Språkrådet presenterar årets nyordslista.
Det är så roligt med ord. Gamla och välbekanta som finner nya kombinationer och betydelser, och nya och alldeles oförbrukade.
När man ser dem listade och samlade blir det också så tydligt hur de på olika sätt säger något om det år då de tillkommit eller fått sin spridning.
Arabisk vår, jasminrevolution och robothandel summerar en del av de stora dragen som kommer att skriva vår samtidshistoria. Slöjböter och trollfilter anknyter till stora debattämnen under året.
Varje samhällssektor har sina nyord. Inom arbetslivet har man nu börjat tala om ofasta jobb i motsats till fasta, och fastlans i stället för frilansuppdrag. Och också föräldraskapet är i förändring, av nyorden att döma. Nu börjar man tala om flipperföräldrar i stället för curlingföräldrar. I stället för att sopa framför barnen skjuter man nu iväg dem och låter dem studsa runt i tillvaron och få sina törnar. Numera ägnar sig föräldrar också åt att vobba i stället för att vabba; De jobbar litegrann samtidigt som de är hemma och vårdar sina sjuka barn.
Inom det populära området mat har vi också fått nytillskott som vuxit i popularitet. Som dumplings, kinesiska degknyten med fyllning. Och man talar också om molekylärgastronomi, som handlar om att med olika kemiska reaktioner få fram nya smaksensationer.
Under året har vi också fått nya märkliga inrättningar. Skolbarn får numera till exempel lämna sina telefoner på mobildagis under skoldagen. Och vi har också fått surdegshotell där flitiga surdegsbakare kan lämna sina surdegskulturer för tillsyn medan de åker på semester.
Vissa av de här nya orden får mig att inse att jag är hopplöst efter min tid. Kapselkaffe är till exempel en företeelse som gått mig förbi. Inte heller har jag handlat på brutalrea under året som gått.
Inte heller har jag visat tasigförsamhet nog att pröva några av årets nya trendiga företeelser plankning, uggling eller post-it-krig, som alla gett upphov till nya språkliga begrepp. Det är bara så otänk att jag skulle göra det.
I andra fall stör det mig mindre att vara otrendig. Det är till och med en lättnad att inte behöva ödsla en endaste minut av min tillvaro på att appa. Ja, ni vet, hålla på med appar på mobilen eller paddan. Ipaden alltså.
De nya skällsorden för året säger också en del om vår tid. Attitydinkontinent är det nya epitetet på personer som är oförmögna att hålla inne med vad man tycker. Och vem kan förneka att det gått inflation i sådana det senaste året?
Vid närmare eftertanke är det förresten ett skällsord som lika gärna kan gälla mig själv. Jag envisas ju med att tycka både det ena och det andra här i min kolumn.
Men det kunde vara ännu värre. För jag är trots allt ingen åsiktstaliban.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 december 2011

Jag saknar enkelhetens livsvisdom

Så här års brukade de komma i brevlådan. Kuverten påskrivna med vackert snirklig handstil, så där som ingen längre kan skriva. Korten med traditionella Jenny Nyström-motiv; rundnätta glada tomtar i träskor, och så underskriften: ”Mormor” eller ”Farmor”.

Ingen av dem finns längre kvar i livet. Det händer att jag ändå åker förbi farmors fönster där hon alltid stod lite böjd över köksbordet och vinkade varje gång vi kom eller åkte, alltid det där pigga leendet. Det är så konstigt att där är tomt nu, att det där ansiktet aldrig mera ska dyka upp där.

Och mormor som alltid kom ut på förstutrappan till sitt hus när vi kom eller åkte. Vinkade men på sitt lite mera stilla allvarsamma sätt. Och fast det ligger längre bort har det hänt att jag passerat hennes hus också med samma tanke.

Med åren har jag alltmer insett att saknaden efter dem inrymmer så många dimensioner. Den tid som de förde mig samman med, deras egen historia och erfarenheter, livsmoral, livsstil och vardag – allt det där som på olika sätt speglades i det som omgav dem.

Jag känner inte längre någon ur deras generation. Jag har inte längre någon att hälsa på som bjuder på kaffe i riktiga tunnkantade koppar med små blommor på, i stället för överdimensionerade muggar, och med gräddsnäcka och sockerskål på bordet och välfyllda fat med sju sorters kakor. Kök med broderade budskap på lantliga väggbonader, paradhandduk och prydnadstallrikar på väggen.

Och jag blir aldrig längre inbjuden till middagsbord dukade med potatiskarott, söndagsstek med hemkokt gelé och kokta grönsaker. Till hem med möbler och ting som har just den där tidsprägeln som deras hade.

Gungstolen under den stora vita väggklockan hemma hos mormor som delade in dagarna i halvtimmar med sitt lite skorrande bingbång. Det lilla bordet med snirkliga stolar till, där familjebibeln alltid låg, och där de allvarsamma släktporträtten hängde ovanför i sina ovala ramar.

Sekretären hos farmor där porträttet på farfar stod, och det stora linneskåpet där örngotten hade krusade band. Och så den där hyllan, den näst översta där det alltid fanns en vit porslinsskål med hårda karameller, oavsett när man kom och hälsade på.

Mormor och farmor var de sista i sin generation som jag fick glädjen att lära känna. Och all den där enkelhetens livsvisdom som de så väl behärskade har jag någonstans beundrat på avstånd som något från en annan tid. De som levt med kaffesurrogat och ransoneringskuponger, med utedass och kalla vintrar, som tvingats lära sig den där visdomen för att överleva.

Själv har jag länge trott att den hörde just till deras förflutna tid, att det aldrig skulle vara något jag kunde dra nytta av i min egen tillvaro. Men nu är jag inte lika säker längre.

I vår osäkra tid, inför en ännu osäkrare framtid är det där en kunskap jag lider av att sakna. Nu, när ni, mormor och farmor inte längre finns här och kan föra den vidare.
Konsten att sylta och konservera, laga nya fullgoda måltider av gårdagens rester, laga sådant som är trasigt i stället för att köpa nytt, sy och knåpa... Och kanske en av de finaste kunskaperna ni hade: I stället för att fly från vardagen hade ni den sällsynta förmågan att göra den så skimrande vacker...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 december 2011

Rosor och snö

Det är en ros utsprungen... en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid.
Nog sjunger man så i den gamla julpsalmen. Men aldrig har jag sett en blommande ros i december. Inte förrän nu. Häromdagen var jag ute bakom huset och fångade en på bild. Och hur mycket jag än tycker om rosor, så gör det nästan ont att se dem utomhus i full blom när det borde vara vinter...
Jag var ute och gick häromkvällen när vinterns allra första snöflingor förvirrat irrande visade sig. Yrvaket, som om Kung Vinter och hela hans hov försovit sig.
Och det var en lättnad, nästan ett lyckorus att gå där i snön.
Kanske var det en släng av den där förtjusningen jag alltid kände som liten när den första snön kom. När jag fick snöra på mig mina vita skridskor och drömma isprinsessdrömmar på den handspolade lilla skridskobanan i kvarteret där jag kavade runt, varv på varv...
Eller så var det lättnaden över att den hotande klimatkatastrofen inte är riktigt så nära som det ett tag såg ut. Att vi trots allt kanske får en riktig vinter, med trygg och tindrande snö som kan lägga sig i tjocka täcken mellan oss och katastrofen och skydda oss ifrån den ett tag till...
Trots lättnaden över snön kan jag inte låta bli att samtidigt oroa mig. För hur ska nu de sköra rosenknopparna klara sig?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2011

Det rådande är inte alltid rätt

Hur kunde vi hamna här? Var det inte nyss finanskris? Sa man inte att vi var över på den andra sidan, att vi klarat oss, att alla kurvor skulle peka uppåt igen?
Så sent som i början av sommaren trodde bankers chefsjurister och andra ekonomiexperter på en stadigt uppåtgående räntebana eftersom det nu såg så bra ut med tillväxten.
Man talade om USA:s ekonomi och eurokrisen bara som pyttesmå orosmoln vid horisonten.
Och nu sitter vi här igen, i ett kaos som sannolikt bara är förnamnet på det som är att vänta. Och det spelar ingen roll hur många ekonomisidor jag läser, hur många experter jag hör uttala sig – jag saknar fortfarande svaret på frågan vem eller vilka som bär det yttersta ansvaret för att vi hamnat i det här dystra scenariot.
Kom inte dragandes med Grekland igen. Jag menar allt som varit dessförinnan.
Jag vill minnas att det delvis började någonstans med politiker i USA och Europa som trodde blint på den eviga tillväxten, som vann val på att lova reformer de inte hade råd med och som bytte till sig makt mot utlandsskulder.
Och jag vill minnas att det fortsatte med näringsliv och politiker som trodde blint på en valutaunion och ett Europa som en enda stor och lycklig familj med gemensam plånbok. Här hemma fick vi höra ”Det som är bra för Europa är bra för Sverige” som ett ekande mantra.
Det fanns kritiska röster som höjdes för en annan väg, som såg riskerna redan då. Kritiker som väl måste ha fått etablissemanget att skruva sig nervöst i sina generöst tilltagna Chesterfieldfåtöljer och puffa andfått på sina Habanos.
Men de avfärdades väl som dystra domedagsprofeter som inte förstod sig på, som inte kände den nya friska fläkten från Europa. Framåt! Vorvärts! Avanti!
Det är just det här som är pudelns kärna och det stora Misstaget som vi aldrig tycks lära oss av: Att vi i varje tid, i varje historiskt skede bara tycks ha plats för en enda rådande tanke i taget. Vi klarar inte att se utanför vårt paradigm, vända allt upp och ner i tanken, eller vrida det för att se en annan sida.
Vi tycks alltid tro att det rådande är rätt. Och kanske tar vi just det faktum att något är rådande som inteckning för att det också är rätt. Så dumt!
Jag befarar att vår inbitna flockmentalitet, vår vilja att passa in, vår likriktning och hopklumpandet i grupper med enbart likasinnade till sist blir vår undergång på ett eller annat sätt.
Om alla ser åt samma håll kommer de bara att se samma saker. Om det aldrig släpps in några kritiska katter bland ekonomernas hermelinskaror så kommer vi att få samma ekonomihelvete gång på gång. Och våra västerländska kulturer kommer att få erfara den hårda vägen att högmod går före fall.
Och jag undrar fortfarande när någon ska träda fram och säga: Jag är en av dem som drev oss hit.
Jag vill faktiskt veta vem eller vilka jag ska vara arg på.
Sedan kan man förstås också fundera på: Varför har vi människor ett så stort behov av att hitta syndabockar för allt som går snett?
Men det är en annan krönika.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 december 2011

Rustad som Muminmamman för obekväma överraskningar

Mitt i stöket med adventsshopping hände det. Fullastad med matkassar kom jag tillbaka till bilen och såg att ena bakdäcket var platt. Alla mina planer för dagen fick ställas på standby. Nu hade jag ett irriterande problem att lösa först.
Jag visste att jag hade ett reservdäck i skuffen. Men ärligt talat hade jag ingen vidare koll på vad mer jag hade där.
Nu visade det sig att jag hade både en domkraft och ett verktyg att dra muttrarna med. Men det var lögn att tro att jag skulle kunna rå på dem. De satt stenhårt!
Vad hade jag för alternativ? Fortsätta kämpa mig blå? Ringa dit någon att hjälpa mig? Eller stoppa någon finklädd adventsshoppare mitt i språnget? "Ursäkta har du lust att lägga dig på knä och smutsa ner dig bara för att jag råkat få punktering? Nej, knappast.
Men jag hade inte stått där lång stund förrän en man kom förbi och undrade, alldeles frivilligt, om jag behövde hjälp. Han satte verktyget mot muttrarna och knixade till med foten så att de lossade, en efter en. Och snart satt reservdäcket perfekt på plats.
Tänk att det finns sådana människor! Allt prat om galopperande våldsstatistik och ett hårdnande samhällsklimat till trots, så finns det människor som fortfarande är villiga att hjälpa andra utan egen vinning. Det är stort, i all sin lilla enkla vardaglighet.
Och hädanefter tänker jag rusta min bil med pannlampa, snöskovel, sovsäck och en hel verktygslåda. Min bil ska vara så fullproppad med praktiska bra-att-ha-saker så att den till och med får Muminmammans handväska att blekna i jämförelse. Då kommer jag att vara rustad för alla eventualiteter.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 november 2011

Inte bara vanligt vatten

Vatten, vatten, bara vanligt vatten? Nej. När man i en månads tid först fått koka, sedan kyla varje droppe vatten man velat dricka eller hälla i kaffebryggaren så är vatten inte längre någon självklarhet.
Och det är inte bara med lättnad som jag nu bär ut vattendunken i förrådet och ställer undan tillbringarna som trängts i kylskåpet.
För aldrig har vatten smakat så gott som under den här månaden. Det är förstås den gamla lagen om tillgång och efterfrågan som fått den konsekvensen. Ju mer svårtillgängligt något är, desto mer åtråvärt blir det, och desto högre värde tillskriver man det.
Förut ville jag gärna förhöja mitt vatten med bubblor, och ibland med lite citronsmak. Men sedan jag kokat och kylt mitt åtrådda vatten har jag märkt att det varit fullt tillräckligt, och rentav delikat att dricka det "au naturelle".
Under den här månaden har det också blivit påtagligt för mig hur mycket vatten man faktiskt gör av med en helt vanlig dag - sådant som man aldrig fick skäl att tänka på förut.
Och det är nog inte så dumt om vi i den här delen av världen, som varit så bortskämda med tillgång på rent dricksvatten, ruskas om och får oss sådana här tankeställare emellanåt.
Jag läste nyligen en skrämmande siffra som sa att 60 procent av jordens befolkning väntas drabbas av "måttlig till extrem vattenresursbaserad sårbarhet" redan år 2025. Det hade en kanadensisk studie kommit fram till.
Man kan bara förfasa sig över vilka konsekvenser det kan tänkas få. Inte bara för de direkt drabbade, utan för alla.
Visst är det skönt att veta att man nu har rent vatten i kranarna igen! Och visst är det bra för elräkningen när man nu inte behöver koka vatten mer.
Men samtidigt hoppas jag att jag inte halkar tillbaka i samma vanvördiga vardagssätt att se på mitt vatten. Som om det vore en naturresurs att slösa med och att ta för given...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 november 2011

Jämgodhet vore ett bättre ord

Det här med jämställdhet… Visst är det väl viktigt, men ni får ursäkta. Ibland blir jag bara så förbannat trött på diskussionen, på själva ordet rentav.
Kanske för att det blivit ett sånt där politiskt korrekt portalord som låter bra att rapa upp i alla tänkbara sammanhang, men utan att egentligen innehållet behöver vara särskilt mättande.
Ibland undrar jag om vi ens är särskilt eniga om vad jämställdhet egentligen ska vara under den tillrättalagda fernissan. Är det bara jämställdhet i lönekuvertet och hemma i köket vi pratar om? Eller är det lika viktigt även när det gäller vårdnaden om barnen, betalning av krognotan och garagesysslorna därhemma?
Vems jämställdhet är det vi vill ha, om vi ska vara ärliga? Och hur ska vi uppnå den på riktigt om vi inte ens sätter oss ner och diskuterar vad vi egentligen menar med den, och slutar ge den ena sidan tolkningsföreträde när det gäller att definiera den?
Och jag undrar: Måste vi hela tiden prata om kvinnor och män i alla avseenden? Jag befarar ibland att det där eviga särskiljandet i själva verket skapar fler avgrunder mellan könen än det överbrygger. Det är så lätt att ”kvinnor och män” glider iväg till att bli en anklagelseakt: ”kvinnor mot män”. Och jag tror inte att skuldbeläggande av det slaget är särskilt fruktbart om det är förändring man är ute efter.
Kan vi inte i stället prata om att vi är människor som alla lever under föråldrade strukturer? Att de gör oss alla till förlorare som lever snävare och mer kringskurna liv än vi egentligen skulle behöva? Jag tror det är ett synsätt som fortare leder framåt.
Visst finns det poänger med allt det här skapandet av jämställdhetsdokument som vi idag tycks så upptagna med. Men det finns en horisont bortom dem som man inte får glömma.
Var och en av oss har ett eget ansvar. För att rannsaka vårt eget beteende, våra egna värderingar och de gränser vi hjälper till att sätta upp, både för andra och oss själva.
De största hindren mot jämställdhet i mitt eget liv har jag tveklöst rest själv. Som när jag låtit vår kulturs förlegade kvinnoförakt klättra upp och sitta på min axel, låtit det plåga mig med evig självkritik över att jag inte håller måttet i det ena eller andra avseendet.
Men tänk om man i vissa situationer faktiskt kan skapa jämställdhet genom att leva som om den redan fanns? Undgå att slå i glastaket helt enkelt genom att vägra se det? Själv gå ut och ta den plats man vill ha, i stället för att snällt vänta på att få sig den tilldelad? Ibland tror jag faktiskt att det funkar.
Det är så mycket lättare att vänta på att jämställdheten ska fixas av något dokument, av någon annan, någon annanstans. Men vi kommer aldrig fram om vi inte också är beredda att slå sönder strukturerna och bryta upp mönstren i oss själva.
Men det här eviga värderandet av andra är också ett elände. Varför är det plötsligt finare om en man bakar surdegsbröd? Eller om en kvinna pluggar teknik? Kan inte män och kvinnor bara få göra vad farao de vill, plocka de bitar de vill från hela det spektrum av mänskliga erfarenheter som finns? Göra det bara utifrån sig själva och sina egna preferenser och inte utifrån roller och etablerade mönster. Och att det ena kan få vara lika gott som det andra.
Jämgoda. Jämgodhet? Kanske det egentligen vore ett bättre ord?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 november 2011

Jag är i krig med min bilradio

Jag har förklarat krig mot min bilradio. När jag under längre åkturer försjunker i fascinerande kulturprogram, dokumentärer eller nyhetsfördjupningar i favoritkanalen händer det titt som tätt att radion på egen hand byter till en annan kanal som oombedd smetar klassisk musik mitt i ett kärnfullt resonemang som jag vill höra.
Jag älskar klassisk musik, det är inte det som är felet. Men just den här kanalen har det dåliga omdömet att bara välja ut den sorten som är allra mest lättlyssnad. Ni vet – den sortens musik som helt saknar förmåga att uppröra. Inga smygande disharmonier, inga jazzackord, inga rytmer som bryter mönstret, inga toner med ansats att bryta sig ur skalornas grepp. Inga molltonarter. Musik som liksom inte innehåller något motstånd.
Det är inget fel på sådan musik heller egentligen. Jag brukade tycka om den också. Men det blir allt svårare.
För samma slags klassiska musik hörs också i otaliga kommersiella sammanhang då någon vill försöka sälja något till mig. Med förföriska stråkmattor och ljusa lätta toner försöker de övertyga mig om att det är något väsentligt jag saknar i mitt liv – något som naturligtvis kan avhjälpas genom något nytt, och gärna dyrt inköp.
Eller så är det när man ringer något företag som man har affärer med och får vänta i kundtjänstens växel som man förnedras med den där sortens väntmusik. För den händelse man skulle vara på väg att klaga över en saltad faktura, en inskränkt eller försmådd kundrättighet, så smetas öronen in med den där musiken i hopp om att den ska ta udden av ilskan och man ska komma på andra tankar innan man släpps fram till personalen.
Men ett företag som nedlåter sig till så billiga tricks signalerar åtminstone till mig att man verkligen också har en uppsjö med berättigat missnöjda kunder att avvärja.
Ju oftare jag hör en viss sorts musik användas på det sättet, ju svårare får jag att lyssna på den. Och när dessutom min bilradio så envist tvingar den på mig, så slår jag bakut.
Det är ett så sorgligt sätt att nöta ut, förbilliga och så till den grad solka ner något som i grunden är så vackert. Eller var, och kanske skulle kunna bli igen i en avlägsen framtid, för öron som inte fått den intryckt i fel sammanhang.
Själv tycker jag det är sorgligt att jag aldrig kommer att kunna tvätta smutsen av den där musiken och njuta av den igen. För mig är den förstörd för alltid.
Vad jag ska ta mig till med min bilradio vet jag inte. Kanske slutar jag lyssna på den helt om jag inte får bukt med problemet. Jag vill inte få fler resonemang avbrutna.
Och i fortsättningen ha jag bara lust att lyssna på musik av den sorten som aldrig går att manipulera med. Musik av den obekväma sort som är omöjlig för varje annat kommersiellt ändamål än att sälja just sig själv. Om ens det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 november 2011

Det ska vara en poet i höst

Dags nu igen för min krönikespalt
om ditt och datt och om inget och allt

jag tänkte det vore så kul och fräckt
att låna poeternas språkliga dräkt

och pröva, om än det tar mången timma
att få mina rader i texten att rimma

Och varför då anta en sådan utmaning?
Är det månntro för min språkliga daning?

Eller bara en lek till nöjsamt behag?
Nej, skälet är av ett annat slag

Nobelkommittén, dess samlade röst
har ju sagt, det ska va’ en poet i höst

så nu finns väl knappast en skrivande streber
som ej fått en släng utav Tranströmer-feber

I hopp om ett stänk av poeternas glans
skriver jag rader med rimmande svans

och med all finess jag kan uppbåda
lånar jag ur deras verktygslåda

rim och gamla versmått och -fötter
gräver jag fram bland diktkonstens rötter

smakar och knådar var metafor
tills de den rätta laddningen får

Men för att en dikt till diktkonst förvandla
måste man särskilda ämnen avhandla

naturens mystik, drömmar och gudar
fåglar i färgstarka fjäderskrudar

eller tvivlandet på livet
hjärtat som är övergivet

Tomas, min hyllade diktaridol
skrev ju en gång om en sorgegondol

och med sin bok om en sanningsbarriär
byggde han på sin poetkarriär

andra skriver om tidsandans gissel
och samhällsmaskineriets gnissel

Men det krävs nog mer ändå
om man ett pris av kungen ska få

Att jag kunde få kandidera på sikt
det är blott lögn och förbannad dikt

nej, jag kan aldrig det priset vinna
det är ju så sällan det går till en kvinna

och så krävs det långt mer än skrivarflit
om man ska bli kommitténs favorit

Jag tror det krävs ett sant geni
för att nobelpristagare bli

Om jag så skriver tills jag blir galen
får jag aldrig dansa i Gyllene salen

och drömmen om en bankett i Blå hallen
får jag väl helt enkelt slå ur skallen

Jag får nog snällt bara gneta på
här hemma i min lilla skrivarvrå

glädja mig åt enkelheten
och rimmandet i skrivpulpeten

Trots allt är det skriva som jag gillar mest
för mig ”scribere necesse est”

Men nu är det dags att sätta stopp
innan rimmen tar slut i min huvudknopp

Min spalt är tillbaka nästnästa torsdag
− då i "prosaiska" ordalag

För visst är väl rimmande rader rätt kul
men nu sparar jag resten till grötrim i jul


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 oktober 2011

Nu tär vi på jordens resurser

I förrgår inträffade årets "Earth Overshoot Day" - den ekologiska skuldens dag.
Då hade alltså vi Tellusinvånare förbrukat jordens resurser i den utsträckning som planeten klarar att förse oss med för ett helt år.
Resten av året kommer vi nu att tära på vår stackars Moder Jord.
Det här med Overshoot Day var något som New Economics Foundation i Storbritannien hittade på som ett sätt att visa gapet mellan en hållbar livsstil och vårt nuvarande mänskliga leverne världen över.
Det handlar helt enkelt om att mäta mänsklighetens nyttjande av naturen och jämföra den med hur naturen klarar att förnya resurserna under ett år.
År 1986 räckte vår uträknade årskvot hela året, men sedan 1987 har vi tärt på jordens resurser alltmer för varje år.
År 2007 inföll Overshoot Day den 9 oktober och 2008 den 23 september.
Om mänskligheten behagar fortsätta i samma stil räknar Världsnaturfonden med att vi kommer att behöva två jordklot redan i mitten av det här seklet.
Men allt är inte nattsvart. För medan förra årets Overshoot Day inträffade redan den 21 augusti har vi i år fått resurserna att räcka en dryg månad ytterligare!
Kanske får det inte Moder Jord att ta glädjeskutt. Men nog är det i alla fall ett skutt åt rätt håll.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 september 2011

En nykomling på redaktionen

Jag har länge drömt om en redaktionshund. Jag tror att tanken föddes under tiden jag jobbade som ensamreporter. Tanken på den där fyrfotakamraten som jag kunde tänka högt tillsammans med när jag planerade mitt arbete, som kunde inta kartläsarsätet i bilen och hjälpa till att bära kameran ute på uppdrag. En trofast Wallraff som kunde ligga under skrivbordet och hålla mig sällskap under sena skrivtimmar...
Jag hade nästan glömt bort den där drömmen. Tills häromdagen när den alldeles oväntat blev verklighet.
En kollega tog med sig lilla yorkshireterriern Arvid till jobbet. En pigg krabat som mest av allt gillar korv - och Morfar.
Att ligga under skrivbordet var inte alls hans grej. Och han hade fullt upp med alla nya intryck och knappt tid att låta sig klappas heller. Men det gjorde ingenting. Det var ändå härligt och efterlängtat med en redaktionshund.
(Säg ingenting till mina katter bara! Jag är inte säker på att de skulle förstå...)
Redaktionshundens fullständiga namn är Arvid Farfar Mazarin. Fast jag kommer nog att tänka på honom som Walraff i alla fall.
”Waff, raff!”


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 september 2011

Måste man sakna sommaren?

Häromdagen såg jag hur det första fågelstrecket drog iväg över en stålgrå hösthimmel på väg till sydligare och mildare nejder.
Som alltid får det mig att tänka på hur förtvivlat fort en sommar drar förbi och hur länge man sedan måste gå och frysa och vänta och längta efter nästa. Efter givmild värme och lätta, bekymmerslösa molnslöjor över soliga sommarskyar.
Fast egentligen – vill man verkligen ha sommar jämt? Den där tiden på året då allt stannar av, lutar sig tillbaka och tar semester. Rinner ut i solvarm sand. Dagar som är så där klibbigt varma att man ändå bara orkar sitta i skuggan och vänta på att de övergår i kvällssvalka.
Skulle man verkligen vilja att det dästa glassätandet, sommarslöheten och den där mättade augustigrönskan bara fortsatte i evighet? Vore det verkligen det ultimata?
Inte för mig i alla fall. Det är som att jag saknar sommaren på ren slentrian, bara för att man närapå måste.
Precis som man närapå måste vara så där hysteriskt lycklig så fort det blir sommar och allt bara ska vara så där fantastiskt och solstänkt och blomstrande.
Så mycket lättare det är att känna det där lyckopirret när hösten kommer och lyckokravet släpper! För att inte tala om hur skönt det är att bikinihetsen nu är som allra längst borta och trivselkilona ostört kan få lägga sig tillrätta igen för ett tag.

Och när är någonsin stjärnhimlar så fantastiska som på hösten? Som nyligen när jag var ute vid sommarstället och stod i det svarta höstmörkret och vände upp näsan mot en glimmande stjärnstänkt septemberhimmel. Såg det stumma ljusskenet från rymdstationen ISS strax ovanför horisonten, och sände en tanke till astronauterna där ute på vår jordiska civilisations sista utpost mot evigheten. När skulle man göra sådant om höstnätter aldrig fanns?
Och när, om inte på hösten skulle man prova sig igenom tebutikernas lösviktssortiment? När smakar te någonsin lika gott som på hösten?
För att inte tala om alla härliga böcker som passar så bra att läsa - helst under färgglada yllefiltar - medan höststormarna snor runt husknuten.
Det finns också en viss sorts vemodig och helt underbar jazzmusik som är oslagbar att lyssna till när ett ihållande höstregn trummar mot fönsterrutorna.
Katternas päls är heller aldrig så underbar som just när kylan slagit till och det går mot höst. Blank och glänsande och så där härligt tjock att borra in näsan i. Och så doften när de varit ute i lite höstblåst.
Det är också något alldeles särskilt med doften i skogar om hösten, just vid den tiden då löven skiftar färg och marken är brokig av de första nedfallna löven.

Det är något annat med hösten också. Den där energin som får en att mer än någonsin under hela året vilja sätta igång nya saker, nya projekt, nya mål...
Så från och med nu tänker jag strunta i sommarsaknad. Den härliga hösten är här!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 september 2011

Jag vill trotsa bilden av mig själv

Nu vet jag. Det finns 499 personer i Eskilstuna som tillryggalägger en dryg mil snabbare än vad jag klarar. Men det spelar ingen roll. Jag känner mig ändå som en vinnare.
Jag, som inte löptränat regelbundet sedan högstadietiden, som med åren bestämt mig för att jag hatar att springa, som aldrig i livet ens kunde visualisera bilden av mig själv kutandes i en folkhop med nummerlapp på magen − jag överraskade mig själv tidigt i våras med att anmäla mig till mitt livs första löptävling, och en kvartsmara till på köpet.
Det första träningspasset var överdjävligt, med bly i benen, blodsmak i munnen och håll som hotade att klyva min bröstkorg. Och jag vet inte hur många gånger jag tänkt under månaderna fram till tävlingen att det inte skulle gå.
Och samtidigt har något annat hänt. När jag motvilligt tvingat mig ut under tidiga vårmorgnar före jobbet och mötts av kvillrande fågelkvitter i nyutspruckna skirgröna buskage och känt kroppen sakta anpassa sig till rörelserna jag tvingat den att utföra; fötterna taktfast i marken, andningen som rytmiskt följt efter – då har det hänt att det närapå känts euforiskt att springa. Att faktiskt springa!
Och så loppet – känslan att spränga iväg så många fötter tillsammans och samtidigt, alla leende ansikten längs vägen, sambaorkestern som trummade i takt med stegen mot asfalten, ångbåtens brölande tjut ute på ån, alla sommarklädda människor och staden från sin vackraste sida… och jag vet redan att jag vill göra det igen. Så snart fötterna slutat göra ont så vill jag springa igen, och igen…
Men egentligen är det inte just springandet som är grejen. Det är den här segern över mig själv. Att jag visade mig själv att jag kan vara så mycket mer än jag trodde att jag kunde, och ville vara.
När jag gick på högstadiet höll jag på med alla möjliga idrotter. Men när jag började gymnasiet bestämde jag mig för att sluta med allt sånt, och bara fortsätta med musik och teater. Kulturnörd var min grej, bestämde jag mig för. Och för kanske ett decennium sedan sa jag till mig själv att yoga var det enda jag kunde tänka mig att träna – möjligen med undantag för något dansinspirerat aerobicspass ibland.
På sätt och vis är det förstås bra att kunna välja, och välja bort, att bli tydlig för sig själv genom att veta vad man gillar och inte. Men hur spännande blir livet om man låser in sig själv på det sättet? Om man aldrig tillåter sig att gå utanför de där begränsande definitionerna av sig själv? Om jag kan bli löpare i min ålder – vad mer skulle jag inte då kunna överraska mig själv med att bli? Om tio år? Eller om tjugofem?
Det här har lärt mig att aldrig mera tro att jag är färdig, att aldrig sluta trotsa min bild av mig själv. Och en ny utmaning står faktiskt redan på tur och väntar.
Nu tar jag ett långt sommaruppehåll från Folket – men inte för att ligga i hängmattan, utan för att överraska mig själv med att bli något annat jag aldrig trodde – reporter på en av de stora drakarna i huvudstaden. Men om allt går planenligt är jag tillbaka på kära gamla Folket i höst igen.
Ha en härlig och utmanande sommar!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 juni 2011

Jag fick gå först till prisbordet

Skulle ni tro mig om jag berättade att jag en gång vunnit i golf över självaste Robert Karlsson? Nej, jag tänkte väl det. Men det är faktiskt alldeles sant.
Jag var väl kanske i fjortonårsåldern och han ett par år yngre. Och tävlingen i fråga var en sådan där poängbogey där det inte är den bästa spelaren som vinner, utan den som spelar bäst utifrån sina egna förutsättningar, sitt handicap.
Just den gången var det en freestyle som var det finaste på prisbordet. Och alla ungdomar gick och suktade just efter den. På 80-talet var det ungefär det coolaste man kunde ha. Det kanske går att jämföra med en I-pod just när de kom för några år sedan.
Och just den här tävlingen spelade jag så bra jämfört med mitt handicap att det var jag som vann juniorklassen och fick gå fram till prisbordet och välja först.
Gissa vad jag valde? Och gissa om alla småkillarna, inklusive Robert, kastade sura och avundsjuka blickar på mig och min nya freestyle? Och lite orättvist var det ju att jag skulle få den - jag som ju egentligen inte alls var den bästa av oss på att spela golf. Inte ens på den tiden.
Fast jag gissar att han kommit över det där nu.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 juni 2011

Närkontakt med några fyrfota invånare

Sena kvällar när jag åkt genom stan har jag vid flera tillfällen passerat ett ställe på Västeråsvägen, alldeles i närheten av Lundbyskolan. Där har jag fått stanna till och lämna företräde för gångtrafikanter av det mer sällsynta slaget.
Flera gånger har det varit en grävling som lufsande tagit sig över till andra sidan och sökt skydd i en lummig trädgård. En annan gång var det en liten igelkott som försiktigt tassande och utan större brådska tog sig över nästan på samma ställe.
Och jag blir förstås nyfiken på om det bara varit tillfälligheter som gjort att de spankulerat just där, just när jag passerade - eller om det är fler som sett dem i samma område.
Kanske är det någon i området som ger dem mat? Och som gjort närmare bekantskap med dem?
Skriv gärna och berätta, om någon vet!
Det vore spännande att få veta mer om våra fyrfota Eskilstunabor och på vilka vägar man ska ta det extra försiktigt om man vill vara rädd om dem.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 maj 2011

Snuvade på ett kulturarv

Tänk att självaste Bellman en gång varit här i våra trakter! Hur makalöst är inte det?
Han lämnade i alla fall efter sig sin ”Fredmans Epistel N:o 39 ”Storm och böljor tysta ren” som också har titeln: ”Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans Krog i Torshella”. Så inte är det väl en alltför vidlyftig tanke att han gjort åtminstone en visit på våra breddgrader?
Nu finns det visserligen förståsigpåare som ändå tvivlar på att Bellman någonsin varit här. Men inte verkar det väl vara Bellmans stil att skriva om något annat än just det myller och brokiga liv som gestaltade sig just omkring honom? Och i Torshälla på hans tid fanns dessutom både en Liljans Krog och en Bergströmsk gård som säkert hyste en fru Bergström också.
Tänk att han, en av svensk litteraturs absolut största genier genom tiderna kanske en gång diktat om människor och miljöer just här. Och bara tanken att det funnits en krog här i närheten som hade den där stämningen som Bellman så målande beskriver, så klart så att man nästan kan känna lukten – vilket enastående kulturarv att få sig till skänks!
Det sägs också att Bellman satt under ett pilträd invid Torshällaån när han skrev den där episteln någon gång år 1776.
Fortfarande i dag är det några trubadurer som varje år hedervärt nog tar sig för att hylla den store skalden och sjunga hans Epistel nummer 39 på den plats där det en gång begav sig.
Men det finns varken någon Liljans Krog eller någon Bellmanspil bevarad för eftervärlden. Krogen revs på 50-talet och pilen höggs ned ungefär vid den här tiden för fyra år sedan, utan att någon enda kedjade sig fast vid den i protest, eller fällde några tårar – åtminstone går det inte att utläsa av det som Folket skrev om händelsen.
Nog känner man sig ändå lite snopen - och snuvad.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 maj 2011

Den stora matkonspirationen

För en tid sedan bestämde jag mig för att lägga om mina matvanor. Den där GI-metoden hade jag hört talas om, och jag hade till och med en bok med recept och instruktioner. Så jag satte igång.
De flesta känner nog till att GI går ut på att minska intaget av snabba kolhydrater och ersätta dem med långsamma. Och börjar man orientera sig i ämnet så inser man snart att de flesta trendiga viktminskningsmetoder just nu handlar om att strunta i de tidigare så förhatliga kalorierna och i stället akta sig för de nu så farliga kolhydraterna.
Det visade sig snart att metoden var lätt att följa. Det var bara en sak: De där kilona ramlade ju inte av som de skulle. Kanske var det jag som gjorde något fel. Men metoden hade däremot den tydliga effekten att den gröpte stora hål i plånboken. Men om detta stod det förstås inte en rad att läsa i min annars så utförliga handbok.
Grejen med GI är ju att man får äta massor av kött, fisk, ägg, nötter, frukt och grönsaker. Man får faktiskt till och med äta grädde och majonnäs - medan mjöl och gryn och makaroner är förbjuden frukt. Och i princip samma sak gäller för Montignac, LCHF och Atkins och allt vad de där trendiga metoderna heter.
Är det bara en tillfällighet att metoderna också kan beskrivas: Dyr mat går ner, billig mat går bort? Jag tror tyvärr inte det.
Och ju mer jag funderat på vad som hänt i vår samtid när det gäller mat så blir jag mer och mer konspirationsteoretiker. Ja, men tänk på hela den här mathysterin som grasserar; alla kokböcker som svämmar över i bokhandelsdiskarna, alla matlagningsprogram i tv, alla program i tv som inte alls är matlagningsprogram men där det lik förbaskat står någon och lagar mat i ett hörn. Vad handlar det om? Vad står det för? Och vilka är det som drivit på utvecklingen åt det här hållet?
Jag tror inte på att det bara är en motreaktion mot tidsandan och stressen; att vi vill frossa i andras genuina och långsamma matlagningsritual som kompensation för att vi själva bara hinner äta snabbmat.
Nej, jag blir alltmer övertygad om att vi är fångade i en enda stor matkonspiration där starka ekonomiska intressen vill få oss att spendera en allt större andel av våra inkomster i mataffärerna.
Och vi stackars konsumenter låter oss frestas av fina ord som ekologiskt, närproducerat och solidariskt - och tänker inte på att det är fler än välmenande bönder som tjänar på det.
Och när bantningsexperter, livsmedelskedjor och matlagningsgurus står på rad och stämmer in i samma talkör är det lätt för dem att skymma det faktum att det kanske finns flera sanningar än en i taget.
För även om ingen längre minns det, så fanns det en tid då man pratade om att ta bort momsen på basvaror för att vanligt folk skulle kunna äta billigt. Och det fanns en tid då den enkla sanningen var att det bara finns en väg till viktminskning: Att skyffla i sig mindre mat än vad kroppen förbränner.
Det får bli min grej hädanefter.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket

Måste det ta 170 år till?

Etthundrasjuttio år. Så länge har vi snart haft någon form av skolsystem i det här landet. Ändå verkar vi fortfarande inte ha lärt oss hur man bedriver skolundervisning för barn och ungdomar på ett vettigt sätt som verkligen fungerar.
Och jag tror inte det finns något annat område i samhället som undergått så många förändringar än just skolsystemet när det gäller vilka idéer och ideal som legat till grund för hela verksamheten under olika perioder. Jag har åtminstone svårt att komma på något.
I begynnelsen var det som bekant järndisciplin och auktoritet som gällde i skolan – med skamvrå, stryk med pekpinnen och hela det hårda paketet.
När min föräldrageneration var unga satsade man mest på de elever som var bäst rustade hemifrån. De elever vars föräldrar hade finast efternamn och högst inkomst i taxeringskalendern fick sitta längst fram i klassrummet närmast katedern, medan barnen Andersson och Jansson med arbetarmammor eller lantbrukarpappor fick sitta längst bak − även om någon av dem råkade ha dålig syn och inte såg vad magistern skrev framme på tavlan.
När min generation skulle in i skolsystemet på 70-talet hade pendeln svängt. Då var det i det närmaste fult och elitistiskt att vara framgångsrik i skolarbetet. Hade man gjort klart de uppgifter som fröken delat ut fick man sedan snällt sitta och vänta tills siste man var klar. Alla skulle vara lika duktiga och stöpas i samma form. Ingen fick sticka ut, eller upp ur kollektivet. Och naturligtvis var det mjukislinjen som gällde för lärarna. Disciplin var ett tidens skällsord som hörde ihop med maktövergrepp och diktatoriska fasoner.
Under mina barns grundskoletid höll det ett tag på att bli fult att vara lärare överhuvudtaget. Man skulle vara mentor; någon som varsamt följde eleven i dennes egen lärprocess, som eleven själv naturligtvis skulle bära ansvaret för. Problembaserat lärande var ett ledord i tiden, portfolio och tema var andra buzzwords i samma anda. Att lärare med sin gedigna kunskap skulle kunna vara föredömen och inspiratörer för lärande genom att hålla lektioner där de faktiskt fick lov att ta ledningen – nej, det tänkandet ingick inte i tidsandan.
Och i dag har hela skolvärlden blivit de nya riskkapitalisternas älsklingslekplats. Elementär skolutbildning har blivit en handelsvara, paketerad i olika lockförpackningar med extra presenterbjudanden som egen dator för att styra elevernas val. Och nog finns det vinnare i det systemet - frågan är väl bara om det är eleverna.
Frågan är också vad som krävs för att vi ska kunna bygga ett skolsystem där tidsandans pendel inte ständigt svänger sig ur led mellan olika ytterligheter – utan istället kan stilla sig i ett läge där nyanserna kan träda fram. Där man kanske i stället kan bygga en helhet av guldkornen från varje vidlyftig skoltrend genom tiderna.
Och frågan är om det måste ta 170 år till att nå dit.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 maj 2011

Ålderstecken eller sundhetstecken?

Så har man då gått och blivit ett år äldre igen. Kanske har jag fått fler linjer i ansiktet också, jag vet ärligt talat inte så noga. Däremot har jag lagt märke till en del annat som jag nog får kategorisera som nya ålderstecken.
Som att jag inte längre kan sova var som helst utan att få ont i hela kroppen. Numera räcker det med en natt i sommarstugans hårda säng för att jag ska vara ledbruten i dagar efteråt. Jag som förut kunde sova praktiskt taget var som helst – på flygplatsers hårda träbänkar med resväskan som huvudkudde, i tält på bara ett tunt liggunderlag eller en bastmatta, eller ombord på tåg. Under de åren jag var ute och tågluffade fanns ett slags tåg med kupéer där de galonklädda sätena gick att dra ihop mot mitten så att de blev som en sovbrits. På sådana kunde jag sova och till och med tycka att det var bekvämt.
Det tråkiga med min kropps protester mot sådana nattliga experiment gör att jag heller inte längre söker upp den sortens äventyr där sådant ingår. Och jag som så länge sagt att jag ska återuppta det där med tågluffande när jag blir senior – jag ser en uppenbar risk att det aldrig kommer att bli verklighet. Att det blir kraven på bekvämlighet i som i stället för äventyrslustan kommer att styra mitt fortsatta resande, om jag inte passar mig.
När jag var yngre kunde jag också utan att tveka festa ända fram till morgontimmarna och obekymrad sova bort hela dagen därpå. Men nu vet jag ju på ett annat sätt än förut att livet inte kommer att vara för alltid och tycker inte att jag har några dagar kvar att bara sova bort. Egentligen vet jag ju att en riktigt bra festkväll kan fylla tiden med så mycket kvalitet att det kan vara värt att sova bort en ordinär förmiddag för den. Men den sortens logik tycks jag allt oftare glömma bort.
En annan förändring jag har märkt är att jag numera kan börja gråta åt saker jag inte gjort tidigare. Naturprogram på tv är en sådan sak. Och jag menar inte bara när det handlar om något gulligt litet djur som faller offer för ett bestialiskt rovdjur. Det kan räcka med en klok elefantblick, djurungar i levnadsglad lek, eller en apmor som biter ifrån till de andra i flocken för att skydda sin lilla telning. Kanske är det något slags vördnad som tar sig det där tårdrypande uttrycket. Eller så är det faktiskt ett ålderstecken.
Förresten är det inte det enda som får mig att gråta numera. Den senaste tiden har jag sett bilder från åldringsvården som är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. En gammal man i blöjor, vankande i en ödelagd vårdhemskorridor där dörren är låst och han inte kan kalla på hjälp. Han ensamma rop som ekar i korridoren där han kanske glömt vilket rum som är hans, och kanske vem han är och vad han alls gör där.
Då är det bristen på vördnad som får mig att gråta. Och ilska över att det får gå till så i vårt land, i vår tid. Men sådana tårar ser jag inte som något ålderstecken. Bara som ett sundhetstecken.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 april 2011

Konsten att undgå att lära sig matlagning

Jag vet inte hur man är funtad om man fortfarande inte lärt sig laga mat – trots att tv-tablåerna är nerlusade av matlagningsprogram. Det är skådespelare, artister, trädgårdsmästare och helt vanliga människor som överträffar varandra i middagsbjudningar och det är ingen måtta på det.
Men själv tillhör jag den skara – troligen försvinnande liten – som trots allt detta lyckats undgå att lära mig laga mat.
Mina barn är visserligen bussiga nog att säga att jag visst kan. Att min köttfärssås är jättegod, att min starka gryta med chilipeppar är favoriträtt och att mina pannkakor är världens godaste.
Men på något sätt känns det inte som om det räknas som matlagning.
Jag kan inte laga halstrad anklever eller ostronragu. Jag vet inte hur man bakar surdegsbröd på stenmalet mjöl och jag vet inte hur man snor ihop en svampcrostini eller får jordgubbar att förvandlas till trendigt jordgubbsskum.
Visst händer det att även jag ser på matlagningsprogram. Men bara med Nigella, och bara för att jag tycker att hon pratar så vacker engelska.
Och nog tänker jag ganska ofta att jag borde lära mig att laga åtminstone några olika trerätters att kunna bjuda på utan att skämmas. Men än har det inte blivit av. Och kanske blir det inte av heller.
För det finns en tråkig sak med mat som man aldrig kommer ifrån: Hur mycket tid och kraft och pengar man än lägger på att laga en god måltid, och hur gott den än smakar just då - så är man ju ändå lika hungrig igen bara några ynka timmar senare.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2011

Jag är ur led med tiden

”Jag trivs inte i den här tiden vi lever i.” Så sa en konstnär jag pratade med för en tid sedan. Och jag kan inte komma på något bättre sätt att uttrycka det som även jag allt oftare upplever.
Jag som gillar stillsam eftertanke lever i en tid när vi stoppas fulla med så många intryck att vi knappt får möjlighet att tänka överhuvudtaget. Jag som älskar det skrivna språket och böckernas värld lever i en tid när god litteratur är satt på undantag och det är snart sagt bara deckare som förlagen anser sig ha råd att ge ut. Och jag som älskar djup lever i en tid när det bara är yta som räknas.
Jag beundrar till exempel människor som är levnadskloka. Om de sedan råkar ha några rynkor också, så gör det dem inte sämre i mina ögon. Men jag lever i en tid när ungdomen till varje pris ska konserveras och där varje begynnande ålderstecken ska bekämpas med skalpell och konstgjort underhudsfett i plast.
Jag beundrar också människor som är duktiga på saker. Men jag lever i en tid som snarast tycks präglad av en rädsla för kompetens. Därför har vi författare som dansar i tv, partypinglor som blir programledare, sportkommentatorer som gör nöjes-tv, idrottare som spelar in skivor – och så skådespelare som får göra reklamfilm för att det inte finns kulturpengar så att de kan få göra det som de är riktigt bra på i stället.
Och jag som gillar integritet och livets väsentligheter – jag är fånge i en tid där all, precis allt ska outas i tid och otid. Varenda måltid man äter, varenda plan för helgen, varenda krusning på livets yta ska statusuppdateras på facebook och twittras och bloggas till leda. Snart kan väl folk inte släppa en fjärt utan att också berätta om det i offentligheten.
Jag älskar kulturupplevelser och naturens skådespel. Men tiden jag lever i fäster bara vikt vid sådana värden som kan omsättas i pengar. Och jag lever i en tid då jorden kräver kursändring för sin och allas vår överlevnad – medan vi fortsätter pumpa upp olja och leva precis som förut. En tid när det knappt går att köpa en köttbit i en affär som inte producerats utan djurplågeri, och där maten man köper innehåller fler kemiska tillsatser ju fräschare den ser ut.
Nej, man kan nog konstatera att inte heller jag trivs i vårt tidevarv. Men jag har inte bestämt mig för om jag ska sätta detta faktum på mitt eget skuldkonto, eller på världens. Inte heller vet jag om det handlar om att jag är så hopplöst efter min tid, eller om jag bara ledsnat på samtiden fortare än andra.
Men det spelar kanske ingen roll vilket. Jag får leva så gott jag kan ändå.
Och om man tänker på hur tidsandans pendelrörelser brukar gå så finns det kanske en chans att jag någon gång får uppleva en tid där jag känner mig bättre hemmastadd. Hoppas kan man ju alltid.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2011

Åt den som har skall varda givet

”Åt den som har skall varda givet.” De där orden har återkommit i mitt huvud då och då den senaste tiden. Ett bibelord som i sitt originalsammanhang säkerligen har något slags mångbottnad mening. Men i mitt huvud har orden ekat i sin bokstavliga betydelse. Och det är något med den gammaldags formuleringen som inger känslan av orubblig ordning – nästan som om det vore en naturlag.

Jag tänker på skillnaden mellan alla som har ett jobb och alla som är utan. Utan anställning, utan lön, utan sammanhang, utan trygghet, utan känslan av att tillhöra och känna sig behövd och tagen i anspråk.
Men inte bara det. Utan också i avsaknad av möjlighet att kunna skriva kontrakt på en bostad, en fast punkt och ett tak över huvudet. Utan möjlighet att få banklån till en egen bostad. Och utan att kunna ge de egna barnen den trygghet som borde vara självklar.
Och så är det allt det sociala som hör arbetsplatsen till. Någon som frågar vad man ska göra till helgen, vad man har för gott i sin matlåda just i dag, eller om man har hämtat sig efter den besvärliga förkylningen. Bara sådana små enkla saker som kan göra ont nog att sakna.
Men det finns en massa andra saker också som ingen någonsin pratar om. En massa andra sammanhang där den som har får ännu mer, medan den som saknar får vara utan.
Den som har ett jobb kan få gratis läkarundersökning på företagshälsovården utan att ens vara sjuk, eftersom den anställdas hälsa är en investering för arbetsgivaren. Men hälsan hos en arbetslös är ingens angelägenhet. Den får betala sin läkare själv – eller mer sannolikt avstå ända tills hälsoproblemen blir akuta.
Den som har jobb kan också få ett välbehövligt miljöombyte i form av en kickoff på ett trevligt slott med sjönära läge, eller en utlandsvistelse med något konferensjippo som ursäkt. Den som är utan jobb måste stanna hemma för att inte förlora a-kassan.
Den som har kan få ännu mer i form av en egen dator, en iphone eller ipad för att underlätta arbetsuppgifterna – och för att höja sin status. Den som inte har får köpa själv för surt förvärvade slantar – om det mot förmodan kan prioriteras bland familjeutgifterna.
Den som har kanske också får gratis gymkort, simkort eller fri massage. Julklappar och julbord. Gratis parkeringstillstånd eller p-plats som kan nyttjas även när man ska gå på stan och julhandla. Den som är utan får vara utan. Eller betala själv. Jaga parkeringsplats när man ska julhandla, om man nu har något att julhandla för. Den som har får kanske till och med hela bilen betald, köpt eller leasad. Med fri bensin.
Och den som har det riktigt väl förspänt behöver inte ens gå ut och roa sig för egna pengar utan kan glassa runt och bli gratisbjuden.

Åt den som har skall varda givet. Om och om igen. Det tycks aldrig ta slut. Som om det verkligen vore en naturlag, en orubblig ordning.
Men det är det inte. Det är en skillnad, en orättvisa som tillåts mångfaldigas som avbilder i en spegelsal, i synbar oändlighet. Ständigt nya sidor av samma skevhet.
När en enda orättvisa redan är orättvis nog.


Tidigare publicerad i Tidingen Folket den 29 mars 2011

Både glasögonorm - och modelejon

Jag har alltid haft syn som en hök. Och när en äldre kusin för några år sedan sa till mig att kroppsliga defekter som dålig syn börjar märkas på allvar efter 40 så trodde jag henne inte.
Och jag märkte inte heller att jag själv var drabbad förrän min storebror – som även han alltid haft bra syn – plötsligt satte på sig läsglasögon en kväll ute vid sommarstället när han skulle läsa en bok. Han hade ledsnat på att alltid somna ifrån sin bok i sängen om kvällarna, förklarade han.
Det var då jag kom på att det nog drabbat mig också, eftersom jag haft samma problem allt oftare på sistone. Jag höll stånd ett tag - men nu har jag också ett par läsglasögon av den svagaste sorten liggande ovanpå kvällsboken på nattduksbordet, och som jag tar på mig i smyg.
Men med tiden har jag märkt att jag inte längre kan läsa små siffror i halvdunkel, och att jag ser sämre med det ena ögat än det andra när jag prövar ett i taget. Så snart är det dags för ett riktigt optikerbesök och riktiga glasögon som kommer att gräva nya hål i min budget.
Men det är också en ny horisont som öppnar sig för mig. För vilken slags glasögon ska jag egentligen välja? Ska jag välja coola, nördiga, galna, svindyra eller några som får mig att se riktigt smart ut? Nu får jag plötsligt ett nytt sätt att leka med mitt utseende - jag som prövat mig igenom varje nyans av hårfärg och de flesta hårlängder.
Nyligen läste jag också någonstans en rubrik om att glasögonormarna är hetast i modevärlden just nu. Kanske inte så tokig tajming ändå när allt kommer omkring.
Både glasögonorm och modelejon på en gång – grrrr!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 mars 2011

Inte längre jag som styr

Övningskörningspapperen är för länge sedan klara. Jag och mina grabbar har gått den obligatoriska kursen. Skylten ligger i bagageutrymmet på bilen och väntar.
Och plötsligt förstår jag vad det är jag har gett mig in på. Jag har tagit på mig att lära mina barn att manövrera på trafikerade gator, hålla uppsikt framför lekplatser, och göra omkörningar på tvåfilig landsväg. Och jag måste klara det så bra att de aldrig någonsin råkar illa ut, aldrig skadar någon annan – och helst också så bra att jag själv aldrig behöver vara orolig när de är ute och åker. Körskolan ska visserligen få göra en del av jobbet också – men ändå är det ett överväldigande ansvar som nästan är förlamande.
Men inte bara det. För samtidigt är det mina två barn som jag håller på att göra flygfärdiga. De som närapå nyss var små och behövde min ledning. Och nu ska jag träna dem för ett vuxenliv där det inte längre är jag som sitter vid ratten och styr, utan de alldeles själva. Och kanske är det just det som får mig att nästan vilja skruva klockan tillbaka och ändra mitt beslut.
Kanske till och med vrida klockan ännu längre tillbaka? För att bromsa det här vuxenblivandet så att jag får en chans att hinna med. För det går så fort för barn att bli vuxna. Hur kan det gå så här fort?
När jag hade ett jobbärende till en förlossningsavdelning ganska nyligen, så blev det som att färdas i ett maskhål genom tiden till de tillfällen då jag själv legat i en sjukhussäng med tilltagande värkar, andats mot smärtan och väntat på mina stora mirakler. Det var nästan nyss, jag vet att det var det.
En annan gång, några år tillbaka, hade jag på samma sätt ett jobbärende till den skola där mina barn gick sina första årskurser. Och fast jag sagt hej till två tonårsgrabbar innan jag gick hemifrån den morgonen var jag helt övertygad om, när jag gick den gamla vanliga vägen från parkeringen bort mot skolgården, att jag rest i tiden och att jag när som helst skulle få se en liten parvel komma springande emot mig, ivrig att visa sin nybyggda koja i tallbacken. Och strax därefter, en annan liten parvel, lika ivrig att visa något han snickrat i slöjdsalen.
Och det är som att jag i huvudet kan snabbspola mig igenom vårt hittillsvarande liv tillsammans och för en stund ta in allt som vi gjort, alla upptåg, allt roligt och mysigt. Och fast jag älskat det alltihop, så kan jag inte låta bli att undra om jag kunde gjort något för att ta vara på det ännu mer.
Jag har inget svar och jag hinner inte fundera. För här och nu går vårt gemensamma liv vidare.
I förrgår var vi faktiskt ute och tog vår första övningskörningstur. På en öde parkering åkte vi fram och tillbaka, runt, runt. Hitta dragläget, ge lagom gas, styra mjukt framåt.
Och min förlamning släpper gradvis, det kommer att gå, vingarna bär. De bär faktiskt.
Men att det skulle komma en dag då jag slipper oron - det får jag nog bara glömma.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 mars 2011

Jag vill också sticka upp

Jag antar att ni sett dem - de färgglada stickade dekorationerna omkring lyktstolpar och ledstänger, och ibland till och med omtänksamma vinterkoftor till lättklädda statyer här och var i stadsbilden.
När jag ser den där sortens stickalster får jag alltid huvudet fullt av bilder som får mig att le.
Jag ser för mig en nattlig stickmaffia bestående av tanter av den gamla excentriska sorten, med blommiga hattar och yvigt grått hår i knut, med mormorskängor och hemvävda handväskor där garnnystan och stickningar sticker upp. Sticktanter som smyger runt husknutar för att när ingen ser virka fast sina busiga alster där ingen annan än de själva bestämt att de ska vara.
Det är så där alldeles lagom obstinat. Ett sätt att uttrycka sin frihet men utan att inkräkta på andras i någon större utsträckning. För lika fritt som det står en att sticka sin verklighet lite gladare - lika fritt står det vem som helst att avlägsna härligheten om man skulle tycka att det stör.
Om jag någon mörk natt skulle stöta på de där busiga sticktanterna - då tror jag att jag ska fråga om jag får vara med...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2011

Språkfantasten är släkt med språkfascisten

Jag är fascist. Det är väl lika bra att jag erkänner det. Många har nog ändå anat sig till det vid det här laget. Men jag är det bara i ett enda avseende: Jag är språkfascist nämligen.
Jag är en sådan där irriterande typ som retar mig på när folk säger alltjämt fast de inte menar fortfarande utan alltid eller jämt. En sådan som avskyr när folk säger eller skriver innan mötet när det heter före mötet eller innan mötet börjar. Och som får knottror när folk använder uttrycket ta tillvara på, fast det heter ta tillvara eller ta vara på.
Men det värsta av allt är ändå angloismerna som sprider sig som en farsot, och får folk att spendera tid i stället för att tillbringa den, se uppsidan av saker i stället för fördelarna med dem och att tänka utanför boxen i stället för att tänka okonventionellt eller lateralt. Och så är det förstås det förhatliga oskicket att särskriva sammansatta ord så att en skumtomte förvandlas till en skum tomte, en snoddmapp blir en snodd mapp och ett trumpetsolo blir ett trumpet solo.
Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag i vanliga fall nöjer mig med att lida i det tysta och inte påpeka högt när jag stöter på sådana där språkliga outhärdligheter.
Men ge mig tio år till så kommer jag säkert att vara en sådan där som skriver till språkspalter och program under signaturen ”Vän av ordning” och klagar över språkets förfall och bristen på språklig bildning som sprider sig i folklagren.
Men i grund och botten hänger det där egentligen ihop med en kärlek till språket, åtminstone när det gäller mig. En lust till bokstäver och till att leka med dem, en innerlig fascination för ordens musikalitet och sensualism och en oupphörlig glädje över att använda dem.
Håll med om att man bara måste älska smaken av ord som clairobskur, elyseisk eller lycksalig. Och visst måste man bli åtminstone lite upprymd av det faktum att det finns ord som gladvatten, bombastisk eller muskedunder. Och visst är det sorgligt att man så sällan har tillfälle att använda ord som lukullisk, faiblesse eller oförblommerad.
Jag älskar att läsa ord, helst högt, att lyssna till dem, men allra mest att skriva dem. Så pass att jag inte sällan går hem efter en hel dags skrivande på jobbet och med glädje sätter mig och skriver. Så jag får nog erkänna när det kommer till språk att jag är en riktig nörd… eh… språkfantast menar jag förstås.
Se där, nu höll jag på att trilla dit på eget grepp. Så helt konsekvent är jag väl kanske inte. Jag envisas ju förresten också med att särskriva mitt eget förnamn trots att jag vill att det ska uttalas som om det vore hopskrivet. Så vid närmare eftertanke är jag kanske trots allt en ganska dålig fascist - även när det kommer till språk.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2011

En gråblek dag kan allt vara över

Jag hade haft en stressigare vecka än vanligt och en envist tryckande värk i bröstet vägrade ge med sig. En vårvinterblek fredagseftermiddag slog jag till sist en signal till min vårdcentral för att fråga vad det där kunde bero på, och om det kunde vara farligt att gå omkring med alltför länge.
Sköterskan som svarade bad mig vänta i telefonen medan hon konsulterade en läkare och tillbaka i luren sa hon med allvar i rösten: ”Jag vill inte skrämma upp dig, men du måste åka in till akuten direkt. Och du ska absolut inte köra bil själv. Har du ingen som kan skjutsa dig så kan jag ordna en ambulans utan blåljus.”
”Men jag har ju en artikel att skriva färdigt. Jag slutar inte förrän om en timme”, svarade jag, som inte alls kunde ta in det hon just sagt. Jag hade ju ringt för att få en tid på vårdcentralen någon vecka senare. Inte det här. Inte att mitt hjärta kunde vara så illa ute, att mina timmar kunde vara räknade, att allt kunde vara slut en helt vanlig gråblek dag när livet pågick som bäst.

Det blev en overklig resa in till sjukhuset den där fredagen för snart ett år sedan. För hur säger man till sina barn i telefon att mamma inte kommer hem i tid för att laga middag? När orsaken till det är att trycket över bröstet kanske förebådar en hjärtinfarkt. Att mamma kanske aldrig kommer hem mer överhuvudtaget.
Det var förstås inte det jag sa – men det var vad som tryckte i skarvarna mellan de lätta och bekymmerslösa ord jag valde i stället. Och jag tror att de kunde höra rädslan mellan raderna.
Inne på sjukhuset sedan; ett ensamt rum med kala väggar, en prasslande pappersklädd metallsäng, vitklädda sköterskor, plattor på min bröstkorg och en EKG-apparat som ritade darriga kurvor. En vänlig och engagerad läkare med bekymmer i blicken som inte kunde hitta någon orsak till trycket över bröstet som envist fortsatte.

Bara veckor senare packade jag mina väskor för min sedan länge planerade stipendieresa till Grekland. Och där någonstans gled den tryckande smärtan undan, lika oförklarligt som den kommit, och har sedan dess inte gjort sig påmind igen.

Men för en tid sedan var jag på sjukhuset för att göra ett jobb. Helt oförberett fick jag möjlighet att prata direkt med en hjärtpatient. ”Hon mår ganska dåligt” sa läkaren som följde mig till hennes rum. Och jag föreställde mig en skröplig vithårig kvinna i 85−årsåldern.
Men i stället låg där i sängen en kvinna mitt i livet – just som jag själv. Jag vet att jag ställde mina frågor och skrev ner svaren som sedan blev en del av min artikel. Men jag hörde bara hur futtiga och triviala de lät i skuggan av de andra frågor som ekade i mig, så mycket större och mera avgörande.
Som varför det var just jag som skulle stå här och hon som skulle ligga där i sängen. Vad det var för lotteri som gjorde att det inte i stället var tvärtom. Och varför det inte finns någon rättvisa när det kommer till sådant som sjukdom.
Och så påminnelsen att man inte måste ha förtjänat sitt öde, att det därför inte finns någonting som man har råd att ta för givet. Och det allra outhärdligaste som jag redan känt smaken av en gång: att livet faktiskt för vem som helst av oss kan vara slut en helt vanlig gråblek vårvinterdag när livet pågår för fullt.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 februari 2011

Även en stol kan flyga

När jag pluggade en kurs i informationsdesign på Mälardalens högskola för många år sedan fick vi en uppgift som gick ut på att skissa idéer till ett signalsystem för dåvarande konstmuseet: en kombinerad sittplats, skyltningsplats och samtidigt vägvisare.
Vi klurade och skissade, och på något sätt råkade det vara just min idé som uppdragsgivaren till sist ville förverkliga. Jag hade skissat en röd stol i allmogestil, som samtidigt bar drag av länsstol och barnkammarmöbel. Och i stolsryggen skulle det vara plats att sätta affischer och information.
Innan utbildningen slutade den vårterminen hann jag se min anspråkslösa idé förverkligad i form av en liten prototyp i miniatyr på min lärares skrivbord. Men sedan glömde jag bort det hela.
Tills en lördagsförmiddag då jag satt, trött och lätt bakfull och åt frukost på Café Kaka med några lika håglösa vänner - och plötsligt studsade upp, pekade ut genom fönstret och hojtade: Min stol! Min stol! För där stod den faktiskt, i full storlek, i parken rakt utanför. Och jag var förstås tvungen att gå ut och klappa lite på den.
Senast jag såg den stod den i entrén till bibliotekets barnavdelning, och kanske står den där fortfarande.
Och för mig är den där stolen en påminnelse om att även de enklaste små idéer kan få vingar, och till och med flyga. Åtminstone en liten bit.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 februari 2011

Vem vågar döda en spindel?

Om man dödar en spindel så blir det regn. Det fick jag lära mig när jag var liten, av några äldre kompisar vill jag minnas. Och jag vet inte om det är det som sitter i, för medan jag helt samvetslöst kan smälla ihjäl både flugor och myggor, så kan jag inte ge mig till att döda spindlar.
En läsare undrade nyligen om vi inte kunde skriva något om spindelfobi. Själv hade hon, fast det var mitt i vintern, flera husspindlar i sitt sovrum som hon var rädd för. Och hon undrade om jag hade några tips på hur hon skulle göra för att bli av med dem.
Själv är jag inte särskilt rädd för spindlar. Men när de är så stora så att man kan höra dem gå över ett golv - då är gränsen nådd även för mig. Jag upptäckte en sådan spindel hemma på min toalett en gång, och den fick jag också be om hjälp för att få ut därifrån. Jag vågade inte själv.
Mitt bästa tips för att bli av med spindlar - eller för den delen getingar eller humlor som förirrat sig inomhus - är annars att ta en tom tändsticksask av största modellen, öppna den till hälften och sätta lådan över krypet ifråga, varpå jag lirkar igen lådan så att jag får krypet inuti. Sedan går jag ut och släpper ut det i friheten.
Humlor är jag särskilt förtjust i - trotsare av tyngdlagen som de är - och getingar vågar jag helt enkelt inte slå efter - ifall jag skulle missa och själv bli måltavla i stället.
Hur gör ni andra om ni har spindlar i sovrummet? Kanske har ni bättre tips att dela med er?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 februari 2011

Medmänsklighet bättre än sjukförsäkringsreformer

”Jag har tänkt på dig ofta den senaste tiden. Från hela mitt hjärta önskar jag att du ska bli bättre snart!”
Den hälsningen finns på ett vackert textat kort som är ett av många min mamma fick från rara och omtänksamma arbetskamrater när hon blev sjuk i hjärntumör för ett antal år sedan. Kortets motiv är en glad kanin målandes ett rött hjärta med den förtryckta texten ”Detta kort är speciellt till dig.”
Nyligen fick jag den där bunten med kort i min hand, och läste dem allihop. Och det var kanske inte förrän då som jag förstod hur mycket de betytt för henne under den där svåra tiden.
”Jag hoppas du blir frisk snart. Tappa inte sugen för det SKA bli så!” skrev en arbetskamrat när operationen närmade sig och allt var som mest ovisst.
En tid efter operationen kom ett annat kort: ”Jag hoppas du blir bättre och bättre. Det är tomt här på jobbet utan dig. Må så gott!”
Och när hon kom hem från sjukhuset väntade ett annat kort på henne i brevlådan: ”Välkommen hem! Och titta in till oss så snart du känner ork och lust för det”.
När hennes besök dröjde kom snart en ny hälsning: ”Orkar du komma hit och fika på fredag?”
När hon så småningom kommit igång och arbetstränat ett par timmar varje dag fick hon en ny uppmuntran: ”Det känns bra att du är hos oss på jobbet varje dag!”
Dessutom fanns det julkort, påskkort, semesterhälsningar och födelsedagsgratulationer i den där tjocka bunten med kort.
I dag är min mamma i stort sett frisk igen och allt har gått så bra som man bara kunde hoppas.
Numera är hon en glad pensionär – men hon hann komma igen i jobbet under flera år efter sin långa sjukdomstid. Och jag är långt ifrån övertygad om att det hade gått så väl alla de där hälsningarna förutan.
En sådan enkel sak egentligen: att skriva en hälsning, skicka ett kort, sända en tanke – och så kan det i själva verket betyda så ofantligt mycket – kanske till och med utgöra skillnaden mellan liv och död?
Att veta att det finns människor som bryr sig, även utanför den närmaste familjekretsen, att veta att man gjort avtryck och fått betydelse även för andra – det kanske är där det ligger? Att veta att man är efterfrågad, saknad och önskad. Att man har ett sammanhang, en tillhörighet, en gemenskap. Det kanske ligger i vår djupaste natur som flockvarelser?
Och hur kan det komma sig att samhällsekonomerna så kapitalt missat den detaljen?
Jag är i alla fall övertygad om en sak: Om alla arbetsgivare och arbetskamrater var som min mammas – då skulle sjukskrivningsstatistiken se väldigt annorlunda ut.
Och jag är säker på att den sortens medmänsklighet mellan arbetskamrater och från arbetsledare är långt mer effektiv än några sjukförsäkringsreformer i världen.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 februari 2011

Vansinne eller vackert?

Jag har flyttat och fått en ny hemkommun - Eskilstuna nämligen. Ja, så helt ny är den kanske inte - jag har ju både bott, pluggat och jobbat här tidigare. Men ändå.
Som alla kommuner har väl den här både för- och nackdelar. Men det finns i alla fall några saker som jag kommer att berätta om med stolthet för vänner från annorstädes när de kommer hit och hälsar på mig.
Jag kommer att visa de blå mosaikkonstverken vid infarten norrifrån, som åtminstone får mig att associera till staden där Pippi Långstrump kunde ha varit stadsarkitekt - Gaudis Barcelona.
Jag kommer att berätta om det där stället där man gör strömmar i vattnet så att det ska hållas isfritt för sjöfåglar på vintern och jag kommer att skryta om att jag bor i en kommun där man lägger ut pengar på att mata hungriga änder när det är kallt.
Och framför allt kommer jag att ta mina långväga gäster på sightseeing förbi den där gamla eken i rondellen vid Munktellstaden. Tänk att jag bor i en kommun där man valt att lägga ner 60 000 kronor på att förlänga livet på ett enda träd, blästra rötterna fria från föroreningar, ge den ny jord och näring så att den kunnat växa till sig och bli så fin.
En del tycker säkert att det är vansinne. Jag tycker att det är vackert.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 januari 2011

Jag uppgraderar till Livet 9.2

Klockan är redan långt efter midnatt, men inte förrän nu har jag kommit tillrätta i mitt nya rum, i mitt nya hem - mitt nya liv kanske rentav? Runt omkring mig står möbler, kartonger och lösa saker i fullständigt kaos. Hela dagen har vi ägnat åt att få så mycket som möjligt av vårt möblemang innanför de nya fyra väggarna. Ordna får vi göra sedan. Det kliar i fingrarna att sätta igång fast jag egentligen är trött. Men jag får låta kaoset vänta. Nu är det orden som ska få sin stund innan jag somnar.
Det här med att flytta är visserligen mödosamt – men det har också så många fördelar. För när annars skärskådar man sina saker och funderar på vilken nytta eller börda de är? Kastar bort, eller lämnar till återvinning allt som inte längre tjänar en. Som den där tallriken med en ful spricka som man ändå aldrig använder och som alltid hamnar underst i traven i köksskåpet, eller de där favoritbyxorna som det är dags att inse att man aldrig blir smal nog att bära igen.
När annars tar man itu med allt man skjutit upp - som att sätta in viktiga papper i sin pärm, sy i knappen i älsklingsjackan, eller måla om det där bordet som fått en så ful skråma. Och när annars har man lika bra möjligheter att skaffa sig nya vanor och rutiner än just när man byter hem?
I mitt gamla skafferi på en särskild hylla kunde jag ibland – eller ärligt talat lite för ofta – hitta godsaker av olika onyttiga slag. Men i mitt nya skafferi har jag i stället tänkt att jag bara ska hitta russin och nötter på just den där hyllan, om ens det. Och kanske struntar jag i den där stundens kvällsavkoppling vid tv:n och sätter mig med anteckningsboken och prövar lite diktskrivning i stället? Sätter mig vid pianot och övar in något nytt stycke, eller plockar fram akrylfärgerna som jag inte kommit mig för med på så länge...
Det är lite som alla de där datorprogrammen som man uppgraderar emellanåt. Rättar till buggar och lägger till nya och bättre funktioner. Lite så är det också med att flytta – en uppgradering av livet. Livet 9.2. Ja, kanske det?
Snart ska jag släcka och sova, i sängen som inte heller är den gamla vanliga. Den gick nämligen inte att få uppför trappan i mitt nya hus och lika bra var det. Den hade egentligen gjort sitt. Några nätter får jag nu sova i en smal extrasäng i metall med fjädrar som sett sina bästa dagar. Men sedan blir det uppgradering med en sprillans ny i stället.
Katterna har förresten också fått tillvaron uppgraderad här i sitt nya hem. När jag skulle ge dem kvällsmat för en stund sedan upptäckte jag att jag glömt kvar deras gamla plastmatskålar på förra stället. Och det enda porslin som ännu så länge kommit på plats i nya köksskåpen råkar vara finservisen. Så de fick för första gången sin mat serverad på porslinsfat med guldkant. Och vem vet - kanske blir det deras nya vana i vårt nya hem och nästan nya liv. Livet 9.2. Ja.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 januari 2011