Måste man sakna sommaren?

Häromdagen såg jag hur det första fågelstrecket drog iväg över en stålgrå hösthimmel på väg till sydligare och mildare nejder.
Som alltid får det mig att tänka på hur förtvivlat fort en sommar drar förbi och hur länge man sedan måste gå och frysa och vänta och längta efter nästa. Efter givmild värme och lätta, bekymmerslösa molnslöjor över soliga sommarskyar.
Fast egentligen – vill man verkligen ha sommar jämt? Den där tiden på året då allt stannar av, lutar sig tillbaka och tar semester. Rinner ut i solvarm sand. Dagar som är så där klibbigt varma att man ändå bara orkar sitta i skuggan och vänta på att de övergår i kvällssvalka.
Skulle man verkligen vilja att det dästa glassätandet, sommarslöheten och den där mättade augustigrönskan bara fortsatte i evighet? Vore det verkligen det ultimata?
Inte för mig i alla fall. Det är som att jag saknar sommaren på ren slentrian, bara för att man närapå måste.
Precis som man närapå måste vara så där hysteriskt lycklig så fort det blir sommar och allt bara ska vara så där fantastiskt och solstänkt och blomstrande.
Så mycket lättare det är att känna det där lyckopirret när hösten kommer och lyckokravet släpper! För att inte tala om hur skönt det är att bikinihetsen nu är som allra längst borta och trivselkilona ostört kan få lägga sig tillrätta igen för ett tag.

Och när är någonsin stjärnhimlar så fantastiska som på hösten? Som nyligen när jag var ute vid sommarstället och stod i det svarta höstmörkret och vände upp näsan mot en glimmande stjärnstänkt septemberhimmel. Såg det stumma ljusskenet från rymdstationen ISS strax ovanför horisonten, och sände en tanke till astronauterna där ute på vår jordiska civilisations sista utpost mot evigheten. När skulle man göra sådant om höstnätter aldrig fanns?
Och när, om inte på hösten skulle man prova sig igenom tebutikernas lösviktssortiment? När smakar te någonsin lika gott som på hösten?
För att inte tala om alla härliga böcker som passar så bra att läsa - helst under färgglada yllefiltar - medan höststormarna snor runt husknuten.
Det finns också en viss sorts vemodig och helt underbar jazzmusik som är oslagbar att lyssna till när ett ihållande höstregn trummar mot fönsterrutorna.
Katternas päls är heller aldrig så underbar som just när kylan slagit till och det går mot höst. Blank och glänsande och så där härligt tjock att borra in näsan i. Och så doften när de varit ute i lite höstblåst.
Det är också något alldeles särskilt med doften i skogar om hösten, just vid den tiden då löven skiftar färg och marken är brokig av de första nedfallna löven.

Det är något annat med hösten också. Den där energin som får en att mer än någonsin under hela året vilja sätta igång nya saker, nya projekt, nya mål...
Så från och med nu tänker jag strunta i sommarsaknad. Den härliga hösten är här!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 september 2011